Mellanpass och mystisk upptäckt

Efter söndagens tävlingsdebut bestämde sig Lars för att i måndags köra ett lugnt återhämtningspass med cykel- och styrketräning på gymmet. Idag genomförde han ännu ett mellanpass, 8k i lagom tempo, som uppladdning inför lördagens långpass enligt Holmén: 30k där den sista milen ska springas på 47.

Under dagens träning noterade Lars också något som eventuellt kan vara ett mysterium. Under hela mars har han plågats av ett instabilt vänsterben. Instabilt är kanske fel ord, men ett besvär i fotleden har fortplantat sig genom benet och skapat en känsla av kraftlöshet.

Under premiärmilen och även under dagens pass kunde Lars konstatera att den märkliga känslan försvann när kilometertiden gick under 4.28. Vad kan detta betyda? Svaret låter kanske vänta på sig, men redan på lördag, självaste påskafton, får vi veta om Lars tänker fortsätta skriva om sig själv i tredje person.

Kallt, vått men helt ok!

Det var långt ifrån givet att Lars skulle stå på startlinjen när Premiärmilen idag gick av stapeln. Hela månaden mars hade visat sig vara ett svart hål ur träningssynpunkt, vänsterbenet instabilt och kassa träningspass. Som kvitto på den usla formen drabbades Lars av hög feber och kraftiga kräkanfall under torsdagen. Fredagens väderprognos och utlovade, som grädde på moset, 2+ och snöblandat regn.

Ja, situationen var så allvarlig att Lars kände sig tvingad att skriva om sig själv i tredje person. Men tänkte han ge upp. Giving up? Hell no, hade han sagt om han inte hade vuxit upp i bibelbältet. Men nu hade han vuxit upp i bibelbältet och sa istället: fy sjöven, det här ska vi väl fixa.
Sagt och gjort. Huttrande och sommartidstrött gav sig Lars och Roadrunner-Henrik iväg till Frescati.
Pang! Där gick starten. (och tredjeperson blir förstaperson)
De första två K gick på 9,03 farten kändes bra och jag kunde fortfarande se Roadrunner framför mig. Eftersom jag springer utan glasögon fick jag ta sikte på Roadrunners vita strumpor som studsade fram några hundra meter framför mig.
Tredje fjärde och femte kilometern ligger jag runt 4.30 (vilket var målfarten). Nu letar jag efter en bra rygg och hittar en kvinna som springer för studenternas i rätt fart.
Kilometer sex och sju. Det var väldigt länge sedan jag såg Roadrunners vita strumpor men istället har jag tagit sikte på en man från Uppsala löparklubb. Och visst tar jag mig förbi honom! Kilometertiderna är bättre än under första varvet. Känns som ett gott tecken.
Slutet närmar sig. Sista backen är varken lång eller brant men den känns. Trycker på bra och passerar några löpare till. Nu är det bara 1½ kilometer kvar. Inga uppförsbackar men väl en nedförsbacke. Medlöparna (!) plockar fram sina tjocka pannben och spurtar på och jag passeras av en kvinna och en man som jag passerat tidigare.
Nöjd (typ) med att sista kilometern är den snabbaste springer jag i mål på 44.57. Roadrunner-Henrik väntade i målgången. Trevligt. Under bilfärden till Uppsala analyserades loppet: kallt, kort och snabbt. Men kul var det!

springer trots allt

Kroppen är väl inte 100 % men det blir start i alla fall. Har inte den blekaste aning om hur det kommer att gå. Jag får lyssna på kroppen och anpassa farten efter hur det känns. Som tur är verkar det bli ett riktigt ruskväder, så man kan ju alltid skylla på det.

Springa eller inte springa

Mars månad har ur ett träningsperspektiv varit sällsynt svart. Passen har pendlat mellan att vara tråkiga till att vara direkt bortkastade. Följdriktigt avslutas månaden nu med någon form av kräksjuka.
Efter att ha mått halvdåligt några dagar fick jag igår kväll plötsligt hög feber och, just det, våldsamma kräkanfall.
Nu är frågan hur jag ska förhålla mig till söndagens premiärmil. Igår kändes deltagande helt uteslutet. Idag mår jag betydligt bättre. Frågan är om jag mår tillräckligt bra. Testade vilopulsen för en halvtimme sedan, som låg på 53. Det är fem slag högre än normalt vilket kanske inte är så alarmerande. MEN så fort jag rör mig det minsta (lugnt går runt i huset) så rusar pulsen upp till 75/80 slag.
Svårt det här. Å ena sidan vill jag inte riskera att dra på mig en rejäl träningsskada eller träningsrelaterad sjukdom. Å andra sidan skulle det kännas fruktansvärt trist att inte komma till start.
Beslut fattas imorgon klockan 10.

Tråkigt, trist och truligt

Holméns program må vara hårt, enkelt och effektivt. Men tråkigt är det. Och det sliter på kroppen. Det har helt enkelt varit tråkigt att springa några veckor. Inte ens helgens underbara vårvinterväder lyckades skingra min dystra sinnesstämning (trots att jag - enligt mig själv och mina barn - bor i Uppsalas vackrast belägna hus).

Jag försökte få lite inspiration genom att byta ut två löppass mot cykel- och styrketräning. Inte blev jag gladare för det. Idag sprang jag en Staffanmil, ett av mina favoritpass. Gick inget vidare.

Jag antar att det i varje träningssäsong finns perioder där det bara handlar om att bita ihop och överleva.

I brist på engagemang i träningen just nu väljer jag att fundera över hur jag ska lägga upp träningen i augusti och september. Svaret på frågan hänger naturligtvis ihop med om det är viktigast att prestera bra på Stockholm halvmaraton eller Lidingöloppet. Jag tror ändå att halvmaran får styra träningen. I själ och hjärta är jag framför allt en roadrunner. Mil efter mil på asfalt ska det vara. Dessutom är det på halvmaran som attacken på sub 90 ska sättas in. (Jag får ta rygg på Staffan!)

Egentligen anmälde jag mig till Lidingö förra året bara för att kunna säga att Stockhom maraton är tuffare. Nu har jag sagt det, men det var faktiskt himla kul att springa de där 30k upp och ner på stigarna, så jag kommer att göra om det. Men fokus kommer att ligga på sub 90 på halvmaran.

Trist genusinsikt

Jag, Lars Hagborg, har gjort en genusanalys av maratobloggarna. Rätta mig om jag har fel, men det verkar som om de flesta manliga maratonbloggarna är (liksom jag) kring de 40 och har barn Å andra sidan verkar de flesta kvinnliga maratonbloggare vara i snitt tio år yngre och vara utan barn. Vad betyder detta? Att kvinnor runt 40 med barn inte har tid att blogga? Knappast. Snarare är det så att alltför få kvinnor i 40-årsåldern med barn ges tid att träna tillräckligt mycket för att ha något att blogga om. Är det så? Väldigt trist i så fall.

Stumma ben

Efter söndagens tuffa sub40 pass var benen stumma som norrländska tallar. 10k på 47 minuter borde vara hur enkelt som helst, men det var det inte. Nu får det bli några dagars vila.

Premiärmilen

Stärkt av helgens framgångar anmälde jag mig idag till Premiärmilen (28/3). Loppet ligger blott två dagar efter ett ganska hårt pass i mitt maratonprogram, så vi kan knappast förvänta oss några stordåd, men det känns bra att nu ha mindre än fyra veckor kvar till årets första lopp.

Favorit i repris

Frågan om Lidingöloppet eller Stockholm marathon är svårast har ånyo blivit aktuell. Här är svaret: Stockholms marathon är betydligt tuffare. Punkt slut. Så är det bara. Därmed inte sagt att Lidingöloppet är enkelt. Inte alls. Men 12 extra kilometer i stekande sommarsol gör marathon ett antal snäpp tuffare. Nu vet ni!