Sidor

söndag 30 maj 2010

Pre-mara-hypokondri

Har ont i halsen. Har inte ont i halsen. Har ont i halsen. Har inte ont i halsen. Har Lars ont halsen??? I takt med att Stockholm marathon närmar intensifieras också Lars sökande efter tecken på ohälsa. Samtidigt innebär den 43e födelsedagen att samme Lars reflekterar över åren som går.

För ett år sedan fyllde jag 42 år och sprang också 42 kilometer (+195 meter) samma dag. Att ett maratonlopp sammanfaller med ens 42-årsdag kan inte vara en slump, tänkte jag. Men vad gör man när man fyller 43? Springer en kilometer extra? Hur blir det när man förhoppningsvis fyller 75? Nä, det får nog bli maratondistansen som blir min maxdistans.

Om sex dagar är det dags igen. I år står jag betydligt längre fram i starten. Å andra sidan har jag på grund av skador sprungit ungefär 30 mil mindre än förra året. Banan ser annorlunda ut. Hur kommer det att gå?

Jag hoppas att jag trots färre mil i kroppen ändå ska prestera bättre. Förra året gick jag i mål utan egentligen vara trött. Efter 30 km var jag rädd för att gå in i väggen och tog det kanske onödigt lugnt. Var inte särskilt sliten dagen efter. I år tror jag att jag kan springa närmare gränsen för min förmåga. Hoppas i alla fall det.

lördag 29 maj 2010

Sista riktiga passet

Igår blev det en dryg mils fartlek helt utan puls eller gps-mätning. Kändes konstigt att inte höra kilometerpip osv. Tog i så att jag blev trött men långt ifrån slutkörd. Vet inte riktigt vad jag ska våga hoppas på för tid på maran. Ibland tror jag att 3.45 kan fungera. Ibland att jag får vara nöjd om jag springer under fyra timmar. Viktigast är så klart att jag vinner över Snyggmarkus, men inte ens det känns kassaskåpssäkert.

Gläds i vilket fall över www.yr.no tror att det blir +15 och molnigt nästa lördag.

torsdag 27 maj 2010

Backpass med stumma ben

I tisdags, två dagar efter 32-km-passet, drog Lars ånyo på sig löparskorna för att genomföra ett kortare backpass. I mitten av första backen insåg Lars att långpasset trots allt hade tröttat ut hans ben.

Jag blev helt enkelt väldigt trött i benen av att springa uppför. Första backen var också den tuffaste, så i de tre följande backarna var jag rejält trött redan från start. Men den positiva känslan från söndagens pass satt kvar i skallen. Kände mig nöjd ändå.

Imorgon, fredag, springer jag det sista mer ansträngande passet. Tolv kilometer med fartökning varannan kilometer. Vi får se hur snabbt det går mot slutet. På söndag kortdistans 4x5x200. Mest för att det kul att springa fort ibland.

Tremilspass i regn, kyla och viss bakfylla

Lars har känt sig något ur slag när det gäller blogguppdatering. Samlar han sig nu likväl till följande rapport från söndagens långpass, tillika det sista långpasset innan Stockholm marathon. Lördagen den 22/5 gifte sig en av Lars vänner buller och bång. Det bjöds på nyckelharpa och vin i obegränsade mängder varför Lars kände sig trött och sliten under hela söndagen. Dessutom bjöd vädret på regn och stark vind. Ställa in passet? Aldrig.

Låt mig först säga att jag flera gånger var nära att uttala en svordom eftersom min frus Garmin Forerunner 405, som jag använde, trasslade. Eller rättare sagt efter att ha kommit åt ramen, så började displayen visa ett antal staplar som - om jag förstod det rätt - angav GPS-noggrannhet. Sur stannade jag upp efter dryga 3 km för att starta om tidtagningen i hopp om att få tillbaka fart, hastighet och tid-vyn. Icke sa nicke, efter någon minut var staplarna tillbaka. Jag fick nöja med att få varvtiderna en gång per kilometer.

Hur som helst lunkade jag på ganska bra. Kände mig inte det minsta trött. Snarare fick då och då aktivt sänka farten. Efter 19 km var jag tillbaka vid huset och fyllde snabbt på vätskebältet och gav mig ut passets andra del, lite drygt 13 km.

Döm om min förvåning när klockskrället börjar pipa hysteriskt (efter ca 2,5 km) för att meddela den glada nyheten att passet var avslutat och att jag hade vunnit. Glada nyheter om jag det inte var för att jag hade drygt en mil kvar. Nollställer klockan igen och den här gången fick jag tillbaka korrekt vy. Passade på att snabbt låsa ramen. De sista kilometerna låg vinden på ganska bra och jag kunde ana en viss trötthetskänsla i benen. Sprang likväl i mål med ett leende på läpparna. Snittfarten blev 5.18. Okej, tycker jag, eftersom jag inte alls tog ut mig.

När jag vaknade i måndags var jag lite orolig över hur det skulle kännas i benen. Viss stelhet i vaderna, men ingen smärta i knä- eller fotleder. Efter några minuter försvann även stelheten i vaderna. Hoppas, hoppas, hoppas att det inte blir för varmt den femte!

tisdag 18 maj 2010

Halvlångt tisdagspass

Namnlös by larshagborg at Garmin Connect - Detaljer

Ännu en dag sprang Lars iväg på ett långpass med tankarna någon annanstans. Helst av allt skulle han ha velat softa i soffan med Anna och lilla Ingrid, men man kan ju som sagt inte bara vila sig i form. Passet började med att GPS-klockans distans- och fartfunktion inte fungerade. När siffrorna började se ok ut var det dags för den här rundans mördande inledning: 4K på en absolut rak vägsträcka. Gamla E4an. Mötande trafik snittar 128 km/h.Benen kändes stumma efter lördagens värmechock. Dessutom rejäl motvind. Lars hade tänkt sig att springa de sista 9K i 5.20-fart, men det under den långa raksträckan verkade detta omöjligt.

I takt med att kroppen kom in i tempot och (lika viktigt) att motvinden vändes till medvind kunde farten höjas. Vid 10K (egentligen 10.25 typ) var målfarten på plats. Därefter pressades tiden ner lite varje kilometer (nästan) utan att det var jobbigt. Jag kände mig inte stark och lätt, men i alla fall stark.

Med så långsam start borde man känna sig stark, tänker du. Och visst är det så. Men jag är ändå nöjd.

PS, ni får helt enkelt tro mig att GPS-en inte fungerade i början och att distansen egentligen är 19K (minus 12 meter).

söndag 16 maj 2010

Långpass i stekande sol

I lördags värmde solen upp Uppsalaslätten till rekordnivåer (i alla fall i år). Detta förskräckte inte Lars som strax efter 13 sprang i väg i akt och mening att springa 34 km. Redan efter 20 km stod det emellertid klart att Lars hade på tok för lite vatten med sig. Trots att tempot medvetet satts till 5,30 kändes varje steg outhärdligt.

Passet var upplagt enligt ett 28 + 6 system, där huset passerades efter 28k för vätskepåfyllning. Kanske hade jag klarat att springa 6k till i 6min/km. Men det kändes som om skaderisken var för stor. Snopet fick jag alltså avsluta efter 28km och flämtande fylla på med vatten, kolhydrater och protein.

Idag känns kroppen helt ok, vilket får mig att tro (hoppas) att det var värmen och bristen på vatten som gjorde att det gick som det gick. Men... kan man inte springa 34k så kan man inte springa 42k. En handfull kvalitetspass återstår. Vi får se hur det går.

Det känns som jag inför maran får ge mig själv samma råd som den Viktorianska mamman gav till till sin dotter inför bröllopsnatten: Du gör det lilla du kan, men villigt och glatt.

onsdag 12 maj 2010

Onsdagens Holmén-pass

Namnlös by larshagborg at Garmin Connect - Detaljer

Efter lördagens tävling kände sig Lars redo att "re-entry" Holméns träningsprogram. Tidigare hade tränat efter 3.15-tiden, men nu skulle det få bli 3.45-spåret. Enligt programmet skulle Lars i tisdags sprungit 16K varav 2x6K skulle springas i 5.20-tempo. Solen lyste dock så varmt på Lars hus att han istället för att steka pannkakor åt barnen började grilla kött. Vips hade han en öl i handen och passet var inställt. I onsdags lyste solen lika starkt, långhelg stod för dörren, grillen tändes och Lars fru satt snart med en Corona i handen. Lars ställdes inför en inre kris: dricka en corona, eller springa 16K. Efter viss vånda insåg dock Lars att man inte kan komma i form för maran genom att enbart dricka öl, drog på sig springkläderna och gav sig ut på Vattholmavägen.

Enligt programmet skulle skulle alltså två 6km-moment springas i tävlingsfart. Men det bygger på att man under flera veckor har sprungit betydligt hårdare. Veckor där jag har varit tvungen att helt avstå från träning. Jag tyckte alltså att jag inte hade råd att ta det riktigt så lugnt som programmet angav. Kilomter-tiderna framgår av länken. Det blev ett trevligt pass. Idag 12km. På söndag 34km.

måndag 10 maj 2010

Kungsholmen runt: tränings-tävling blev sekundstrid på liv och död

Med försiktiga steg gav sig Lars ut på säsongens första längre tävling. Vid målgången kunde han konstatera att löpningen varit lika precis och jämn som en schweizisk klocka. Vad han inte visste var att loppet skulle utvecklas till en sekundstrid på liv och död.

Egentligen hade jag inte någon större lust att springa Kungsholmen runt. Efter ett träningsuppehåll var ben och leder åter i god form och jag hade föredragit en ett lugnt långpass på lite drygt 30 km istället för en halvmara. Men nu hade jag och Markus dragit ihop ett universitetslag på 10 personer. Det gick inte att hoppa av.

Jag bestämde mig för att – beroende på hur det kändes – lägga mig runt 5 min/km fart. Det dröjde inte länge innan jag kom in i en behaglig lunk runt 4,45. Kilometertiderna är nästan löjligt jämna. Tretton av kilometerna hade tider mellan 4,43 och 4,47. Snabbaste kilometern gick på 4,39, den långsammaste på 4,54.

Väl i mål var jag lite trött men inte alls slutkörd. Kände mig nöjd trots att tiden var 5 minuter sämre än förra året och nästan 10 minuter långsammare än mitt resultat på Stockholm halvmarathon. Ställde mig vid upploppet för att vänta in Markus. Döm om min förvåning när Markus kom vandrande vid sidan av banan. Han hade alltså redan sprungit i mål!

Den minnesgode läsaren vet att Lars tränar av en enda anledning: att kunna kuta 42 195 meter snabbare än Markus, Snyggmarkus kallad. Nu är förvisso en halvmara inte ett maraton, men det skulle ändå kännas fel att komma efter Markus i en tävling. En febril verksamhet satte igång. Vilken tid visade klockarna? Min visade 1:42:14, men Markus klocka hade inte gått igång förrän en bit in i loppet varför tiderna inte kunde jämföras. När kommer resultaten på nätet? Under febrilt öldrickande på Restaurang HiJazz i Uppsala gick vi gång på gång in på hemsidan för att kolla.

Strax efter klockan sju kom svaret. Med halvlångsam 3G-uppkoppling och utan möjlighet att söka i listan scrollade vi oss fram. Först såg vi bruttotiderna som visade att jag var två (2!) sekunder snabbare. Men det är ju som bekant nettotiden som räknas. Det är nu det ofattbara uppenbaras. Vi hade exakt, på sekunden, samma nettotid: 1:42:12! Helt galet.

Lärdomen för mig är att det inte finns några tränings-tävlingar när Markus står på startlinjen. Hädanefter är det full fart och blodsmak i munnen som gäller. Den åttonde maj, 2010, kommer att gå till historien som dagen när Markus nästan vann över Lars.

tisdag 4 maj 2010

Lars öser på

Efter att ha vilat en dag var det återigen dags för en åtta med lite mer tryck i stegen. Jag började lugnt med två kilometer i 5-minuterstempo. Inga problem, men av någon anledning har jag väldigt svårt att springa harmoniskt i det tempot. Därefter följde i fyra kilometer i vad jag kallar 8-per-tag-tempo, vilket innebär att jag ska kunna göra fyra fotnedsättningar på varje in- och utandning (alltså åtta fotnedsättningar per andetag för dem som inte hängde med i logiken). Dessa fyra kilometer avverkades på 4:35, 4:34, 4:36 och 4:35. Det kallar jag stabil löpning. Tacka Vattholmavägen för det. Kilometer sju drog jag upp farten till 4:15 vilket är den hastighet man måste hålla för att klara halvmaran på 1.20. I själva verket blev det 4:16, men jag är nöjd ändå. Sista kilometern gick på 4:04 och då med en rejäl fartökning mot slutet med en maxfart på 3:44. För er som inte har papper och penna framför er så blev sluttiden 36:53. Good enough for folk singers.

Men den viktiga frågan är naturligtvis inte hur fort det gick utan hur vänster knä och fotled känns. Bra faktiskt. Jag tror att det här kan ordna sig även om måltiden för maran (3,40) inte är att tänka på längre.

Idag sprang jag också med ortopediskt utprovade skoinlägg för första gången. Kändes riktigt bra. Varför har jag inte skaffat inlägg tidigare? Nu är det vila fram till Kungsholmen runt på Lördag. Ska bli kul att tävla igen, även om jag har lovat mig själv att ta det lugnt.

söndag 2 maj 2010

Lars springer och drabbas av eftertanke

Sedan den 24 april, den dagen som jag började springa igen, har jag Lars försiktigt trappat upp passen. De två första har redan rapporterats på denna blogg. Därefter sprang han 16k på tisdagen den 27. Efter två dagars vila blev det 11k med 7 rejäla backar på självaste Valborg. I söndags genomfördes så ett lite längre pass om 19k.

Syftet med söndagens pass var att se hur väl knä- och fotleder skulle hålla för längre distanser på asfalt. Jag var också intresserad av att känna av stunset i vaderna. Under de tidigare återhämtningspassen hade lår och andning varit helt ok men vaderna hade känts lite kraftlösa. Utan stuns.

Jag ställde in Bosse (klockans virtuella motståndare) på 5,30 men insåg snart att det var svårt att hålla en så låg hastighet. Det kändes faktiskt som om jag behövde bromsa flera gånger. Efter 19k var jag superpigg i benen ganska sugen på att lägga till en runda på ca 6k men bestämde mig för att ta det säkra före det osäkra. Efter en uppvärmning på 19k avslutades alltså söndagens pass.

Genast började olika tankar snurra runt. Vad betyder detta? Kan kroppen vara i from till den 5/6? Realistisk måltid?

Idag fick jag ett e-brev på förmiddagen. Inför Kungsholmen runt drog jag och min maratonkollega Markus, Snyggmarkus kallad, ihop ett "lag" på 11 personer från universitetet. Fyra skulle springa halvmaran, resten milen. För tre veckor sedan meddelade en av deltagarna att hon hade blivit sjuk och inte kunde vara med. Idag fick jag och Markus ett e-brev från henne i vilket hon önskade oss alla lycka till. Hon skrev också att hon idag hade lyckades gå 200 meter utan att behöva vila, vilket var en framgång.

Snabbt ändras ibland livet och ångest över kilomtertider ter sig plötsligt futtigt. Det betyder inte att vi ska ha dåligt samvete för att vi (jag) bekymrar oss om små saker utan att vi ska vara tacksamma över att det är små saker som bekymrar oss. Amen.