Återhämtning

Den mentala återhämtningen tog ett jättesprång efter alla vänliga kommentarer på bloggen. Tack! Kroppen lät sig inte påverkas lika lätt. I söndags kände jag mig rejält risig, särskilt i vänster ben. Men efter 24 timmar med dubbel dos Voltaren (förlåt Staffan), kände jag mig märkbart bättre redan i måndags. Idag har jag egentligen inte varit mer ur slag än efter ett 30K-pass. Det måste vara ett gott tecken.

Jag tänker likväl vänta minst 1½ vecka till innan jag börjar springa. Imorgon eller på torsdag sätter jag igång med någon sorts gymträning. Tänker mig att det blir ca 40 minuter cykel eller crosstrainer + allmänstyrka. Mot slutet av nästa vecka testar jag lite lätt hur löpningen känns på bandet. Om inga varningsklockor blinkar så går jag sedan successivt över till vanlig löpning.

Stockholm marathon 2011: allt du velat veta men inte vågat fråga.

Den sista milen på maran är fruktad. Benen är trötta och andningen tung, men det återstår ändå 10 långa kilometer. Och under de kilometerna återfinns Västerbron, Torsgatan och Odengatan. För mig började sista milen efter ca 22 kilometer. De sista 20 K var alltså på många sätt en ren plåga, men vi börjar från början.

Vaknade och stressade på cykel de sex kilometerna ner till centralstationen. Naturligtvis var det motvind. När jag väl kom fram till Östermalms IP var det bara att snabbt byta om, klara av toaletten och sedan pinna iväg till startfållan. Väl framme var det så fullt att jag inte ens kom in i själva fållan. Någonstans långt där framme såg jag 3:45- och 3:30-ballongerna. Snart springer jag förbi er, tänkte jag.

Pang! Det är trångt i startgrupp D. Varför är jag inte i startgrupp C, som förra året, tänker jag. Efter ett tag kommer jag in i ett ok tempo och bestämmer mig för att inte försöka stressa förbi långsammare löpare. Tio minuter senare ropar jag ”Håll till höger” och svär tyst för mig själv över alla slöfockar som springer i bredd.

De första 5K går på 25:48, nästa 5 på 25:40 och 10 till 15 går på 25:06. När jag passerar halvmaran på 1:48:19, så inser jag att 3:30 inte är att tänka på, men 3:40, kändes kassaskåpssäkert.

Det är då det händer. Vänster ben börjar vika sig. Det är som om benet inte orkar hålla emot vid nedsättningen. Det är tillfälligt tänker jag. Men det är det inte. Jag måste spänna hela vänsterbenet vid varje nedsättning för att inte säcka falla framåt.

Nu börjar de som jag skrek ”håll åt höger” åt tidigare så sakteliga glida förbi mig. Kilometertiderna stiger sakta men säkert. Ute på Strandvägen inser jag att det är kört och funderar på att bryta. Som tur var stod supporterklubben (Markus, Helena och Ola) och hejade vid Dramaten. Bestämde mig för att bita ihop och fortsatte.

De återstående 14K funderade jag på att bryta flera gånger, men pinnade på ändå. Efter Västerbron spred sig den otäcka känslan i vänsterbenet till höger höft/sätesmuskulatur. Vet inte om det hänger ihop.

Klarar jag fyra timmar? Vid 40K tittar jag på klockan för första gången på länge: 3:40. Inser att jag om jag inte deppar ihop helt så fixar jag skamgränsen. Fortsätter lugnt och stilla, hade inte mycket till val. Inne på stadion bjuder jag på en spurt de sista 150 meterna. Mitt tredje maraton slutar på 3:53:35. Det är åtta minuter sämre än 2010, men 3 minuter snabbare än 2009.

Deppigt men inte hopplöst

Feber, feberfri, feber igen, lite halsont och så vidare. Allvarligt talat har hälsoläget sedan Kungsholmen runt varit sämre än halvdåligt. Å andra sidan har det inte varit heldåligt. Jag har funderat på att ställa in, men om jag inte blir sämre så springer jag.

Jag tänker så här:

Träningen fram till Kungsholmen har varit starkare än något tidigare år. Fler pass över 30K, fler pass över 20K.

Jag känner min kropp: även om utgångsläget är skakigt så vet jag var gränsen går. Det finns ingen risk att jag pressar mig till skadliga gränser.

Det som stör mig mest nu är jag inte har tid att samla mig mentalt. Det är 110 % hemma och på jobbet. Jag hade verkligen behövt 14.00 som starttid.

Jag tänker hålla modet uppe med några meningar som Hempa skrev om Kungsholmen; vi tränar och kämpar oändligt mycket. Tiden vi tävlar är försvinnande liten. Let's enjoy the show!

Feberfri!

Tack för all omtanke. Jag känner mig i stort sett helt återställd nu, men väntar någon dag till innan jag springer igen.

Tyvärr 'försvann' det sista långa långpasset pga det här. På tisdag eller onsdag blir det 19K, på lördag 12K, på måndag 4x4x200, mest för att få lite fartkänsla i benen). Det sista passet kommer för övrigt att genomföras i Wien; ett värdigt sätt att avsluta träningen inför Stockholm marathon 2011.

And then it's countdown and liftoff!

Feber

Det var alltså inte bara solen och trötta ben... Feber och magknip. Fortsätter ändå att vara optimistisk. Jag känner mig betydligt bättre idag än igår. Men helgens långpass ställs i vilket fall in. Håll tummarna.

Lunchpass om 15 K på blytunga ben

Livs- och löparpussel är väl något som vi alla kämpar med. Senast skrev Anneliten om det häromdagen. Själv försöker jag lösa det på följande sätt: Stommen i min träning är 3 pass i veckan. Extraträning genomförs bara om någon oväntad lucka dykt upp.

Långpasset genomförs så klart nästan alltid på helgerna, men de övriga två försöker jag trixa in med så liten inverkan på familjelivet som möjligt. Det betyder att ett pass genomförs i direkt anslutning till arbetsdagens slut en dag när Anna hämtar lilla Ingrid på dagis. Med flexbalans innebär det att jag sällan kommer hem senare kl 18. Det andra passet trixar jag in med hjälp av den friskvårdstimme per vecka som anställda vid Uppsala universitet har rätt till. Samkörd med lunchen brukar det betyda att jag kan genomföra ett helt pass utan att det påverkar hämtning av minstingen, läxläsningsövervakning etc.

Idag var det hur som helst dags för ett lunch + friskvårdstimmepass: 15 K. Jag hade egentligen ingen plan för passet mer än att sista 5 skulle gå i 4:55-tempo. Det krävdes inte många meter innan jag förstod att "there is no such thing as a free lunch". Tunga var stegen. Vänster ben var otrevligt stelt. Och Värmen! Stekande het. Nästan tryckande.

Jag sprang i Snyggmarkus kvarter. Inte för att det gjorde saken lättare. Jag befann mig i skugga i kanske sammanlagt 800 meter. Elände. Tävlingstempo de sista 5? Glöm det! Kilometertiderna pendlade kring 5:30.

Jag intalar mig nu att detta skitpass är en kombination av att jag tog för mycket i måndags (blott två dagar efter Kungsholmen runt), att det var för varmt och att jag inte förberett kroppen (genom att dricka ordentligt etc).

Nu blir det vila tre dagar. Därefter kommer det sista långpasset: 30K, de sista tre i 4:55. Jag hoppas på lätt regn och 13 grader.

Kungsholmen runt 2011

Vädret var det inget fel på. Nästan lite för varmt efter en väldigt kylig vecka. Målet var att springa distansen på 1:35 till 1:40. Klockan stannade på 1:37:04. Helt enligt planen med andra ord. Men om sanningen ska fram, så var det svårt att inte fundera på hur fort det hade kunnat gått om jar pressat på hårdare.

Innan start träffades medlemmarna i Sveriges kanske trevligaste löparlag "Uppsala University Roadrunners" för taktik- och psyksnack. Snyggmarkus kunde inte komma till start, så den blodiga sekundstriden från förra året skulle inte upprepa sig. Istället hade Markus skickat kollegan Per Åström som 2006 sprang Kungsholmen runt 1:13:49. Då går det undan! I år skulle Per springa milen vilket kändes ganska skönt.

Jag brukar känna mig extra tung i kroppen inför ett lopp så också inför lördagens halvmara. Antar att det är något psykologiskt. Känslan under uppvärmningen brukar vara att det inte kommer att vara möjligt att springa mer än 3 - 4 kilometer.

Pang! Där gick starten. Ganska snart hittar jag en fin balans mellan steg och andning kring 4:32 min/km. Struntade i att försöka knixa mig förbi andra löpare. Vid tre tillfällen kändes det som om vänster ben inte orkade hålla uppe kroppen vid fotnedsättningen, men den känslan försvann fort.

Banan är ju som bekant flack men det finns i alla fall fyra tydliga backar per varv. Jag ansträngde mig för att behålla ett bra steg och hålla isättningen under kroppen. Och visst får man ett bättre flyt på det viset.

Jag hade ställt in klockan på att börja pipa när pulsen nådde 163 och det gjorde den någon kilometer in på andra varvet. Sänkte tempot med ca 10 sek/km och låg återigen på rätt sida om pulsgränsen. När jag sprang över Rålambshovsparken för andra gången tröttnade jag på hålla tillbaka och ökade tempot mot 4:33 igen. Klockan fick pipa bäst den ville! Avslutade vackert med en modig spurt.

Snitttempot slutade på 4:36 min/km.

Medelpuls: 159 bpm.

På ett sätt är jag nöjd. Genomförde loppet enligt planen. Chansade inte. Kroppen känns riktigt bra. Å andra sidan så är man ju lite nyfiken vad jag hade presterat om jag hade öst på mer, vågat ligga på typ 170 i puls. För att slå mitt rekord från 2009 hade jag behövt ligga på 4:21 min/km. Det hade kanske, men bara kanske, gått. Och då hade jag varit helt slutkörd.

Egentligen är det ju ingen idé att grubbla över fort man kanske hade kunnat springa. Desto bättre att glädjas och inspireras av bloggvänner som fick till riktigt vassa resultat. Jag tänker närmast på Hempa som krossade sitt gamla personbästa och dundrade i mål på fantastiska 1:25:51. Galet bra!

Och hur fort sprang Per Åsberg milen? Trettiotre minuter och fyrtiosex sekunder. Det är också ganska bra, eller hur?

Kungsholmen runt: tävlingsinformation

Ett inlägg av det lite mer lättsmälta slaget, ett svar på frågan: hur kommer jag vara klädd. De som undrar varför frågan överhuvud taget ställs bör komma ihåg att jag i ett svagt ögonblick lovade att springa Stockholm Marathon i Spurs (Tottenhams) matchdräkt.

Det var alltså innan jag hade beställt hem dräkten från London.

När jag till de äldre barnens fasa (pinsammaste pappan i Uppsala) skuttade omkring i matchdräkten hemma insåg jag att det skulle vara omöjligt att springa ett maraton i så slängiga kläder. Men drömmen dog inte. Beställde därför detta träningslinne . När jag testade det under ett långpass insåg jag dock att en söm satt på helt fel ställe. Blodsvite blev följden. Men drömmen dog inte.

Alltså kommer jag (nog) genomföra Kungsholmen med Spurs matchshorts + träningslinnet (exponerade kroppsdelar kommer att vara skyddade). Om det fungerar bra, så blir det samma klädsel på SM.

Och formen? Efter tisdagens backpass kände jag fortfarande lite sliten idag. Känner mig ändå säker på att jag kommer vara helt ok på lördag. Jag har sagt att jag kommer att ta det lugnt, men jag kommer inte fegspringa. Är själv väldigt nyfiken på hur det kommer att gå!

Sista passet innan Kungsholmen runt

Kyla, blåst, regn med antydan till snö. Under dessa bistra omständigheter gav sig Lars ut på ett tufft backpass.

Huttrande joggade jag iväg från gymmet i Engelska Parken. Benen kändes lite halvstela eftersom jag hade tränat såväl i söndags som i måndags. Igår blev det 30 minuter i pulszon 3. Det är mycket, mycket sällan som jag tränar tre dagar i rad.

Snart nog var jag framme vid Uppsala slott och inledde en plågsam backträningsfas. Jag sprang helt enkelt runt slottet. Upp mot slottet från Nedre Slottsgatan, passerade därefter slottet på framsidan, ner längs den branta cykelvägen direkt efter slottet, Nedre Slottgatan och upp igen. Sex varv.

Det är i sådana backar man märker att man väger några kg för mycket! Riktigt slitsamt.

När de sex varven var avklarade fortsatte jag på plan mark i ca 3,5 K. Såg till att ligga hålla ett tempo på ungefär 10 sekunder snabbare än den tänkta mara-farten. Gick bra.

Vänster krånglade inte. Däremot känner jag en antydan till smärta i ryggslutet. Till och från har jag ont just där. Är inte särskilt orolig.

Nu blir det vila i tre dagar innan säsongens första tävling: Kungsholmen runt.

Better safe than sorry

Efter två ganska tuffa pass i måndags och i torsdags, började han ana en elak känning i vänster vad. Oh nej! Inte inflammation i vaden nu? Vem har tid med träningsuppehåll knappt fyra veckor innan maran. Inte Lars. Å andra sidan finns det inte heller tid för att dra på sig än rejäl skada. Lars bet i det sura äpplet och begav sig till Fyrishovs gym.

Visst känns det surt att behöva ge sig in i gymmet i början av maj, men två jokrar ville att det ändå skulle bli så. Dels var det den onda känslan i vänster vad. Dels det faktum att det var det första passet med de sprillans nya skorna. Jag ville definitivt inte plötsligt inse att jag befinner mig 13 km hemifrån med en ond vad och smärtande skavsår.

Valborg är som bekant en riktig festhelg i Uppsala. Följaktligen var det riktigt ödsligt i gymmet. För att spara vaden delade jag upp passet i två delar. Först 55 minuter på cykel. Därefter 70 minuter på löpband.

Cykelpasset var långt och tråkigt. Dessutom är det svårt att komma upp i en ok puls. Trots att benen kändes trötta kom jag sällan upp över 130 bpm.

Över till bandet. På helspänn: hur känns vaden? Till min förvåning uteblev alla tecken på problem. Det är ju lättare att springa på band, men jag flöt verkligen fram. De första40 minuterna höjde jag farten stegvis från 12 - 13 km/h. Därefter blev det 25 minuter i trakterna kring 13,6 km/h. Avslutade sedan med 5 minuter i 12 km/h.

Ett bra pass. Kände mig stark. Ett pass jag behövde efter många mörka och dystra tankar (som inte har med löpträning att göra). På tisdag blir det backträning i SM-spåret, sedan vila fram till Kungsholmen. Hoppas att få träffa många blogg-löpare där.

Löpbandsdelen i siffror:

distans: 14,6

tempo: 4:45/4:24

puls: 149/168