springer trots allt

Kroppen är väl inte 100 % men det blir start i alla fall. Har inte den blekaste aning om hur det kommer att gå. Jag får lyssna på kroppen och anpassa farten efter hur det känns. Som tur är verkar det bli ett riktigt ruskväder, så man kan ju alltid skylla på det.

Springa eller inte springa

Mars månad har ur ett träningsperspektiv varit sällsynt svart. Passen har pendlat mellan att vara tråkiga till att vara direkt bortkastade. Följdriktigt avslutas månaden nu med någon form av kräksjuka.
Efter att ha mått halvdåligt några dagar fick jag igår kväll plötsligt hög feber och, just det, våldsamma kräkanfall.
Nu är frågan hur jag ska förhålla mig till söndagens premiärmil. Igår kändes deltagande helt uteslutet. Idag mår jag betydligt bättre. Frågan är om jag mår tillräckligt bra. Testade vilopulsen för en halvtimme sedan, som låg på 53. Det är fem slag högre än normalt vilket kanske inte är så alarmerande. MEN så fort jag rör mig det minsta (lugnt går runt i huset) så rusar pulsen upp till 75/80 slag.
Svårt det här. Å ena sidan vill jag inte riskera att dra på mig en rejäl träningsskada eller träningsrelaterad sjukdom. Å andra sidan skulle det kännas fruktansvärt trist att inte komma till start.
Beslut fattas imorgon klockan 10.

Tråkigt, trist och truligt

Holméns program må vara hårt, enkelt och effektivt. Men tråkigt är det. Och det sliter på kroppen. Det har helt enkelt varit tråkigt att springa några veckor. Inte ens helgens underbara vårvinterväder lyckades skingra min dystra sinnesstämning (trots att jag - enligt mig själv och mina barn - bor i Uppsalas vackrast belägna hus).

Jag försökte få lite inspiration genom att byta ut två löppass mot cykel- och styrketräning. Inte blev jag gladare för det. Idag sprang jag en Staffanmil, ett av mina favoritpass. Gick inget vidare.

Jag antar att det i varje träningssäsong finns perioder där det bara handlar om att bita ihop och överleva.

I brist på engagemang i träningen just nu väljer jag att fundera över hur jag ska lägga upp träningen i augusti och september. Svaret på frågan hänger naturligtvis ihop med om det är viktigast att prestera bra på Stockholm halvmaraton eller Lidingöloppet. Jag tror ändå att halvmaran får styra träningen. I själ och hjärta är jag framför allt en roadrunner. Mil efter mil på asfalt ska det vara. Dessutom är det på halvmaran som attacken på sub 90 ska sättas in. (Jag får ta rygg på Staffan!)

Egentligen anmälde jag mig till Lidingö förra året bara för att kunna säga att Stockhom maraton är tuffare. Nu har jag sagt det, men det var faktiskt himla kul att springa de där 30k upp och ner på stigarna, så jag kommer att göra om det. Men fokus kommer att ligga på sub 90 på halvmaran.

Trist genusinsikt

Jag, Lars Hagborg, har gjort en genusanalys av maratobloggarna. Rätta mig om jag har fel, men det verkar som om de flesta manliga maratonbloggarna är (liksom jag) kring de 40 och har barn Å andra sidan verkar de flesta kvinnliga maratonbloggare vara i snitt tio år yngre och vara utan barn. Vad betyder detta? Att kvinnor runt 40 med barn inte har tid att blogga? Knappast. Snarare är det så att alltför få kvinnor i 40-årsåldern med barn ges tid att träna tillräckligt mycket för att ha något att blogga om. Är det så? Väldigt trist i så fall.

Stumma ben

Efter söndagens tuffa sub40 pass var benen stumma som norrländska tallar. 10k på 47 minuter borde vara hur enkelt som helst, men det var det inte. Nu får det bli några dagars vila.

Premiärmilen

Stärkt av helgens framgångar anmälde jag mig idag till Premiärmilen (28/3). Loppet ligger blott två dagar efter ett ganska hårt pass i mitt maratonprogram, så vi kan knappast förvänta oss några stordåd, men det känns bra att nu ha mindre än fyra veckor kvar till årets första lopp.

Favorit i repris

Frågan om Lidingöloppet eller Stockholm marathon är svårast har ånyo blivit aktuell. Här är svaret: Stockholms marathon är betydligt tuffare. Punkt slut. Så är det bara. Därmed inte sagt att Lidingöloppet är enkelt. Inte alls. Men 12 extra kilometer i stekande sommarsol gör marathon ett antal snäpp tuffare. Nu vet ni!