Sidor

lördag 30 juli 2011

Krävande backdistans i Uppsala

Min träning har under några veckor i huvudsak bestått av pass mellan 10 och 20 km med stort inslag av kuperad terräng. Så blev också gårdagens löpning. Jag inledde med lite drygt 8 km genom Uppsalas gator för att sedan springa lite drygt 10 km upp och ned i backarna längs Röbospåret och Tunåsen.

De första 8 km avverkades i behagligt tempo kring 5 min/km. När väl backarna skulle tas kändes detta tempo plötsligt inte alls behagligt. Tvärtom. Mot slutet av varje backe var jag rejält slut i såväl ben som hjärta. Var till och med tvungen att gå några meter i den värsta backen. Jag skulle tro att den tryckande värmen plus en bitvis mycket hård motvind gjorde sitt för att öka plågan.

Passet avslutades sedan med nedjogg i cirka 2 km. Totalt 20,4 km.

Imorgon, söndag, avslutar jag komma-tillbaka-fasen med 19 km flack landsvägslöpning. Nästa vecka drar jag igång med den riktiga träningen.

torsdag 28 juli 2011

Prins Bertils Stig: kort långpass genom min barndom

Halmstad är nog den enda plats i Sverige som jag kan kalla min hemstad. Inte minst eftersom det är det är den enda platsen där det finns hem och bostäder som jag återvänt - och återvänder - till under hela mitt liv. Ingen annanstans kan jag stanna upp och prata med människor som har känt mig hela livet. Måndagens korta långpass längs Prinsens Bertils stig blev därför också en tur genom minnen från barndom och ungdomsår.

Jag startar vid parkeringen utanför Strandhaga koloniområde, springer några hundra meter längs löparspåret utanför Simstadion och fortsätter sedan på Prinsens minne utmed Västra stranden.

Finge jag en krona för varje varv som min kusin och jag sprungit längs spåret utanför Simstadion hade varit en förmögen man idag. Min kusin var alltid snabbast på korta distanser, men så fort vi började närma oss sträckor om tre kilometer (och där över), så dominerade jag. Även om det var längesedan vi mätte våra krafter så skulle jag tro att det ser likadant ut i idag. När vi inte sprang så spanade vi efter tjejer på just Simstadion eller badade på Västra stranden.

Passet fortsätter i lugn takt längs kustlinjen. Spåret är mycket flackt och jag tänker på hur Daniel om några veckor kommer att spränga fram i motsatt riktning för att "springa skiten" ur sitt resultat från 2008. Jag passerar Grötvik där ett gäng Optimistjollar påminner mig om att jag gick i seglarskola här för länge, längesedan.

När jag närmar mig Tjuvahålan blir banan kuperad. Två ganska krävande backar innan Tylön syns. När jag tittar till höger ser jag Tylösands kyrkas klocktorn. Där gifte sig mina föräldrar en augustidag 1963. Jag springer förbi en liten strandnära skog och minns att jag och min kusin sommaren 1982 sprang på en älg som sedan jagade oss (det är en lång historia).

Nu springer jag alldeles bakom sanddynorna vid Tylösand. Som tonåring gick jag många sommarnätter här. Folköl i handen och håret fullt av Vidal Sassons hårgele. På många sätt var det en svår tid eftersom man behövde bekräftelse varje kväll.

Vid Tylöbäcken svänger stigen upp mot land igen. Jag springer längs bäcken och tänker att det här faktiskt är ganska romantiska omgivningar. Den romantiska känslan försvinner snabbt när "Stigen" passerar Tylösands golfbana. Det finns inget barmhärtigt sätt att säga det. Tyvärr. Majoriteten av alla golfare ser hjälplöst löjliga ut när de med ett tillkämpat leende vankar fram i sina märkeskläder.

Stigen blir smal nu. Jag springer i för mig helt nya marker. Efter några kilometer tar Prins Bertils Stig slut och jag befinner mig på Gamla Tylösandsvägen. När min mamma var lika gammal som vår äldsta son Albert (13 år) cyklade hon omkull på just den här vägen och föll så illa att hon blev inlagd på sjukhus.

Jag passerar Söndrums kyrka. Min kusin och jag konfirmerades där samma år som vi jagades av en älg borta vidTylösand. Nu springer jag utför, förbi "Miniland", ner mot Simstadion. Det blir två varv på spåret (fel håll skulle Ingmarie säga) innan jag lunkar tillbaka till kolonistugan som jag varit i varje år sedan jag föddes.

torsdag 21 juli 2011

Semesterlöpning i Halmstad

Sedan förra inlägget har jag sakta och försiktigt ökat träningsmängden. Även om det bara går långsamt framåt, så går det ändå framåt. Och det känns ju bra.

I lördags (16/7) fick jag till något som liknade ett lånpass: 19.72 km på 1.52.52. Jag inledde med ganska flack landsvägslöpning om lite knappt 14 km. Därefter blev det två varv på Röborundan, med sina tre fruktade backar. Slutligen sprang jag hem till vårt lilla hus. Den lugna öppningen gjorde att jag faktiskt kunde öka höja tempot under de avslutande - och mest krävande sex kilometerna.

Efter en dags vila sprang jag sedan i måndags ett lite kortare pass: 9 km med fem saftiga backar. Snittfarten landade på 5:30.

Igår onsdags begav jag mig till Gallberget i Halmstad. Där finns ett el-ljusspår om lite drygt 3 km med tre bra backar. Jag sprang fyra varv med ett medeltempo på 5.38. Passet kändes bra, men jag är lite sur över att jag var tvungen att sänka farten under det sista varvet.

Idag vila och imorgon 2,5-timmes flack löpning. Det är härligt med semester!

onsdag 13 juli 2011

Springer igen!

Inte har sommaren varit den orgie i löpträning som jag hade hoppats. Men nu har jag i alla fall kommit igång. I söndags (10 juli) sprang jag 15K i lugnt i långsamt tempo (6 min/km). Passet var dock hårdare än vad tempot antyder eftersom jag lagt in tio riktigt tuffa backar mellan den fjärde och elfte kilometern.

Igår blev det en mil på drygt 52 minuter. Och då var jag rejält trött!

Det är klart att man känner sig frustrerad när det går så dåligt. Å andra sidan kanske man inte ska vara förvånad över den dåliga prestandan. Jag har trots allt var krasslig med återkommande feber, halsont och hosta sedan 13 maj. Det var först i början av vecka 27 som kroppen kändes ok.

Nu är planen att vänja kroppen vid löpträning under resten av juli för att sedan förhoppningsvis kunna träna ganska hårt under augusti och september. Konkret innebär det 3 pass i veckan i juli och 4 - 5 pass i veckan i augusti och september.