Sidor

onsdag 30 juni 2010

Tråkigt, trist och truligt

Alternativ träning är... precis vad det låter som: alternativ träning. För Lars har detta idag inneburit att han tvingats in i ett gym och förnedra sig i en crosstrainer + en del andra maskiner. Varför ska livet behöva vara så?

Den goda nyheten är att vaden börjar kännas ganska ok. Jag ska därför testa med ett försiktigt och kort långpass (19 km) på lördag. Någon gång måste jag ju börja springa om mina enastående målsättningar ska förverkligas.

Nu är det dags att tända grillen, ta en grillöl och tillaga en beer can chicken!

måndag 28 juni 2010

Sommarångest

Efter två ganska hårda snabbdistanspass har jag börjat få ganska ont i höger vad. Inget vidare. Fattar inte att jag kunde vara dum nog dra på för tätt inpå Stockholm marathon. Nu får det bli alternativ träning i minst en vecka. Himla trist att behöva kliva in på gymmet när solen lyser.

tisdag 22 juni 2010

Hur tjockt är skallbenet egentligen?

Skallbensträning och skallbenspass, ja på bloggarna återkommer det titt som tätt inlägg som handlar om att öka tjockleken på skallbenet och därmed, förhoppningsvis, fostra en så kallad vinnarskalle.

Min självuppfattning har alltid varit att jag har ett synnerligen tjockt skallben. Och så var det nog i min ungdom (läs 13 - 20 år). När jag tävlade visste jag att jag skulle vinna. Jag visste att jag skulle kunna ta ut det där extra. Av någon anledning dröjde sig den självuppfattningen kvar när jag åter började träna för två år sedan. Problemet är att det inte verkar stämma längre. Sedan 2009 har jag genomfört två maror, tre halvmaror, ett lidingölopp och en 10K tävling. Jag har inte känt mig slutkörd efter något av dessa lopp. Tvärtom.

Den positiva tolkningen av detta faktum är att det finns minuter att kapa utan att öka träningsmängden. Och det stämmer ju, men det stämmer bara om man faktiskt kan förmå sig att göra den där sista ansträngningen när det tar emot.

Ge mig mitt tjocka skallben tillbaka!

fredag 18 juni 2010

dagen efter...

... känns benen bra. Var lite orolig för vaderna igår, men allt är ok, bortsett från ett tilltagande illamående över ett visst bröllop. Antar att jag måste släppa det där. På facebook kan ni se den vackra himlen över Gamlis ikväll. Imorgon sitter vi i potatiskällare och hänger läpp över sakernas tillstånd.

torsdag 17 juni 2010

Första tuffa passet efter maran: känns bra

Efter en hop lugna pass med stora inslag av alternativ träning var det idag dags att ta reda benens löparform. På schemat stod 5 km i tufft tempo. Fem kilometer är lätt att definiera, men vad är ett tufft tempo. Det var dagens fråga. Det var en tveghågsen Lars som sprintade iväg. Å ena sidan ville han definitivt inte tvingas till ett träningsuppehåll på grund av överansträngning. Å andra sidan kände han pressen från Snyggmarkus och Mia i Göteborg.

Som vanligt lät jag känslan bestämma hur passet skulle genomföras. De första två kilometerna avverkades på 8:34 (den andra något snabbare än den första). Därefter höjde jag tempot till en sisådär 4:09/10. Höll den farten i ytterligare två kilometer innan jag öste på under den sista tusingen. La mig på en fyraminutersfart de första fem hundra och ökade sedan successivt. De sista 100 låg jag faktiskt under 3:30. Bra för att vara jag, om jag får säga det själv. Sluttiden blev 20:44.

Hur kändes det? Det tog ca 1,5 km innan jag hittade en harmonisk takt mellan andning och fotnedsättningar. Det gick för fort för 8-per-andetag och för långsamt för 4-per-andetag. Men efter 1,5 så sträckte jag ut steget lite och harmonin infann sig. Andningen i sig var det inga problem med. Blodet transporterade hela tiden ut syre i tillräckligt mängd. Men det var känslan i benen som jag mest intresserad av. Låren kändes rakt igenom ok. Vaderna var lite stela och kanske lite ömma, men det gjorde aldrig ont. Efter passet stretchade jag igenom benen rejält. Nu får vi se hur det känns imorgon.

Två dagars vila innan ett luuuugnt långpass på söndag.

På lördag tänker jag sätta mig i en potatiskällare utanför Söderhamn och dricka starköl. Detta som protest mot monarkin i allmänhet och hysterin kring princessbröllopet i synnerhet. Leve Republiken!

tisdag 15 juni 2010

Blodsmak i munnen och vin i blodet

I förra inlägget konstaterade - kanske lite oförsiktigt - att sommarens träning skulle ha fokus på Lidingöloppet eftersom jag ville undvika tjejdäng. Inlägget har väckt uppmärksamhet långt utanför de kretsar som brukar ta del av Hagborgs tankar. Ja, man skulle till och med kunna säga att stämningen varit hätskt. Hur som helst så står alltså den avgörande kampen inom löparsverige de närmaste tre månaderna mellan en vältränad 28-åring från Hudiksvall och en lätt överviktig 43-årig fyrabarnsfar från det småländska Bibelbältet. Gott så!

Med dessa utgångspunkter kan det inte bli fråga om något annat än stenhård träning. Blodsmak i munnen och vin i blodet. Vin i blodet? Ja, enligt senaste numret av Runner's World serveras vin, cider och ostron längs banan på Paris Marathon. Fransmän brukar veta hur sådant ska skötas, så det får bli bourgogne i vätskebältet i sommar.

Skulle ha inlett Lidingösatsningen med backträning idag, men har valt att köra mental träning istället. Ingen blodsmak i munnen med andra ord. Vin i blodet kan jag dock leva upp till.

måndag 14 juni 2010

Tre pass och ångest för tjejdäng

En nio dagar efter Stockholm marathon har Lars hunnit med tre pass med alternativ träning. Imorgon, tisdag, är det dags för det första löppasset. Lars ser fram mot att börja springa och lägger upp taktiken inför sommarens träning och höstens lopp.

För en vecka sedan genomförde jag det första passet efter maran. Med endast en vilodag i kroppen kändes kroppen så klart ganska så sliten och passet blev med nödvändighet en ganska lugn historia: cykel i 15 minuter och därefter styrketräning för bål och överkropp i halvtimme. Klon i passet var naturligtvis ångbastun och bubbelpolen.

I torsdags var det dags igen. Den här gången byttes motionscykeln ut mot en crosstrainer och tiden ökades till 20 minuter. Måste nog säga att jag tryckte på ganska bra. Igår upprepade jag torsdagens pass, la till 5 minuter i Crosstrainern och avslutade med knäböj med ganska tunga vikter för att få igång benen.

Imorgon är det i alla fall dags att börja springa igen. Skönt! I nuläget tänker jag mig ett uppjogg om 15 minuter, därefter 7 x 200 meter i backe för att sedan avsluta med 15- 20 minuter jogg.

Lurar återigen på var fokus under sommarens träning ska ligga. Tidigare tänkte jag att PB på Stockholms halvmara var viktigast. Nu börjar jag luta åt Lidingöloppet. Anledningen är att en kvinnlig bekant till en bekant som jag 'slog' med blott fyra minuter i Stockholm marathon (och då startade hon betydligt längre bak än jag)ställer upp i Lidingöloppet. Jag vill absolut inte åka på tjejdäng, så kraftsamlingen får nog ligga på Lidingös oändliga backar.

tisdag 8 juni 2010

Lars ber Snyggmarkus och Roadrunner om ursäkt


Förlåt mig

Den minnesgode läsaren minns att Lars förra torsdagen offentligen misstänkligjorde Snyggmarkus (och i viss mån Roadrunner)för att ha stulit en röd turtröja av märket Asics. Efter gårdagens lugna återhämtningspass i gymmet visade sig att nämnda tröja låg i träningstrunken.
Jag vill med detta inlägg klargöra att turtröjan aldrig varit stulen. Det var orättvist, kanske också oförlåtligt, av mig att peka ut Snyggmarkus som huvudmisstänkt. Markus är en bra kis. En riktigt juste kompis. Förlåt Markus. Förlåt Roadrunner.

söndag 6 juni 2010

Stockholm marathon 2010: en takt-isk seger!


(Hagborg själv på väg mot vätskelangningen vid 32 km. Enligt uppgifter på facebook ser han 'grym' ut. Hagborg hoppas att det är bra (Foto: Helena "Hella" Edström)).

Stockholm Marathon by larshagborg at Garmin Connect - Detaljer

Efter att ha deltagit vid sin systersons studentmottagning på småländska höglandet satte sig Lars kl 20 på fredagkvällen i sin bil i akt och mening att springa sitt andra maratonlopp. Förutsättningar spretade åt olika håll. Å ena sidan skulle Lars stå på startlinjen med ca 25 mil mindre i benen än ifjol pga ett längre skadeuppehåll. Medan Lars inför förra årets mara hade sprungit 8 pass över 28 km (varav ett om nästan fyra mil), så hade han i år bara kommit över 28 km en gång. Samma sak gällde egentligen alla typer av pass: mindre av allt. Dessutom hade turtröjan försvunnit. Å andra sidan var det en mer erfaren Lars som stod på startlinjen. Han visste hur Västerbron känns på andra varvet. Den sega stigningen längs Torsgatan och Odengatan kände han till. Och, inte minst, vädret var betydligt bättre. Dessutom hade Lars en plan.

Vätska. En tydlig erfarenhet från förra året var att stoppen vid vätskestationerna blev en källa till irritation. Man ska tränga sig in till borden. För att få i sig innehållet måste man gå när man dricker, vilket innebär att man måste starta om löpningen var tredje kilometer. Inte bra. För att komma tillrätta med detta placerade jag ut två vätskelangare på Södermälarstrand (en för första varvet en för andra). Dessutom bar jag ett vätskebälte med två flaskor + en flaska powerade i handen. Detta innebar att jag bara behövde stanna vid en enda vätskekontroll (den närmast efter halvmara-markeringen). I lugn och ro kunde jag dricka när jag själv ville det utan att fundera på hur långt det var till nästa knuff-och-ruff-station.

Takt och tempo. För att klara 3.45 behöver man ligga på 5.20 per kilometer. Men för att klara hela distansen måste man hålla ett tempo som inte riskerar att sätta upp en vägg någonstans vid Söder Mälarstrand på andra varvet. För att vara på den säkra sidan bestämde jag mig för att springa efter takt istället för tempo, vilket för innebär 8-steg-per-andetag. Detta visade sig vara en framgångsrik taktik. Bortsett från de sista 7 km innebar den takten att jag faktiskt låg kring rätt tempo hela tiden.

Snyggmarkus? För många var naturligtvis kampen mellan mig och Markus klon i årets Stockholm marathon. Markus öppnade hårt och låg efter 5 km drygt 600 placeringar framför mig. Sedan sänktes farten och vid 25 km uppstod trista benproblem som gjorde att Markus fick byta fokus och helt enkelt lägga allt krut på att halt-springande-gående ta sig i mål. Vilket han gjorde! Nästa år kan jag knappast räkna med att Markus ska drabbas av samma otur.

Sammantaget kändes årets mara mycket bra. Ben och lungor tickade på i harmonisk samklang ända till 37 kilometersmarkeringen. Förra året blev det jobbigt redan vid 30 km. Stort tack till Anna och Helena som langade dryck.

Nytt fokus. Nu gäller det att ta sikte på Stockholm halvmarathon och Lidingöloppet.

torsdag 3 juni 2010

Turtröjan borta!

Skräck och fasa! Mitt turlöparlinne (som jag bär på profilbilden) är borta, försvunnet, puts väck. Jag bar linnet när jag persade både på Stockholm halvmarathon och Lidingöloppet och hade därför goda förhoppningar om att kunna sätta personligt rekord även på lördag. Men nu är alltså linnet borta...

Huvudmisstänkt är naturligtvis Snyggmarkus vars högsta mål är att vinna över mig. Man kan eventuellt också misstänka Roadrunner, som är förkyld och därför också är i behov av tur.

Konsekvenserna har inte låtit vänta på sig. Känner redan tendenser på halsont och visst drar det lite snett i höger knä. Men det finns inget att göra annat än att bita ihop och springa i ett Nike-linne.