Inte den enda som gick i backarna

Kolla in Szalkais film från Karins backe 2 km från mål. Jag var tydligen i gott sällskap när jag gick i backarna under sista milen.

Lidingö 2010: resultatdialog

Låt oss återkoppla till de mål för verksamheten som har formulerats:

Mål: Studsa uppför varje backe på sprängspända vadmuskler.

Resultat: Studsade hit och dit längs hela banan men gick i alla backar sista milen utom den sista.

Mål: Nedför i full fart. Ingen broms!

Resultat: Tycker nog att jag kunde hålla trycket nedför även när jag var trött.

Mål: Inte gå i backarna

Resultat: Se första målet.

Mål: Inte stanna och vila vid vätskekontrollerna!

Resultat: Från och med Grönsta stannade jag vid alla stationer.

Mål: Blodsmak i munnen från första till sista steg.

Resultat: Jovars.

Är det så Gud låter oss människor veta att vi är dödliga? Slänger oss i backar som är allt för branta? Ger oss sportdrycker som inte ger oss energi? Låter oss utmana motståndare som springer ifrån oss? Jag vet inte, men lördagens Lidingölopp blev en riktig prövning. Förra året tyckte jag att de första 15 km gick hyfsat lätt. Det var inga större problem att klara 5 min/km. I år blev det tufft redan i de första backarna. Pulsklockan visade över 170 på platser där jag hade tänkt mig att ligga runt 155. Förkyld? Infektion? Nepp! Bara jobbigt.

Pinnade likväl på efter bästa förmåga och det gick väl ok fram till 15 km, men i backpasset mellan 15 och 20 km blev det riktigt jobbigt. Vid 20 km passeringen fick jag hejarop och ny vätska men också besked om att en viss Mia låg tre minuter före vid 15 km-passeringen. Jag visste att det inte fanns någon extraväxel att ta till. Nu handlade om att pina sig igenom den sista milen. Jag orkade faktiskt inte springa i en enda backa (utom den sista). Det var till och med så att jag såg fram emot backarna eftersom jag tänkte att jag kunde gå där utan att förlora all värdighet.

Sooner or later God will cut you down (Cash)

Tre hundra meter före mål hejade Mias klack på mig och jag fick kraft att spurta i mål. Tack!

Jag gick i mål 14 minuter senare än förra året. Likväl var jag tröttare än 2009. Vad kan det bero på? Mindre träning? Ja. Fel träning? Säkert. Det blir till att slicka såren. Men också till att glädja sig över att UURR hade nio löpare som genomförde tävlingen i tre olika klasser. Dessutom fick jag till sist träffa den där Hudiktjejen. Men mia, hur snabbt springer du egentligen?

Så ska Lars springa, del 1.

Bloggosfären har på senare tid kokat av rykten. Stämmer det att Lars avser att genomföra Lidingöloppet med kompressionsthights? Ja, det stämmer. Tightsen testades med gott resultat under Stockholm halvmarathon. Spindelmansbyxorna åker alltså på även på Lördag. Lägg därtill kompressionsstrumpor och ni förstår att hela kroppen från midjan och neråt kommer att bli helkomprimerad. Förhoppningsvis innebär detta inte att överkroppen sväller ut som en ballong. Vi får se.

Sista passet

Sista riktiga passet sprangs i söndags. Sista slöpasset genomfördes idag: 5 km i 5-minuterstempo. Det är ganska tråkigt att springa ett sådant pass. Därför hade jag tänkt att lägga in ett "ryck" i slutet på varje kilometer. De sista 200 meterna i varje kilometer skulle springas i typ 3.30-tempo. Men min coach, Snyggmarkus, sa blankt nej. Du kommer inte bättra på formen, sa han bistert, bara öka risken för skador. Det fick alltså bli ett kort och långsamt pass.

Nu är det bara att vila sig i form mellan vitargoladdningen. Sött tapetklister... man hoppas ju verkligen att det fungerar på något sätt.

Det ser ut som om det kan bli riktigt vått i spåren på lördag. Jag tror att det gynnar löpare med bakgrund i orientering.... hrmp.

Lidingöveckan

Fem dagar kvar! Nu gäller det. Studsa uppför varje backe på sprängspända vadmuskler. Nedför i full fart. Ingen broms! Inte gå i backarna! Inte stanna och vila vid vätskekontrollerna! Blodsmak i munnen från första till sista steg. Muskelbristning i varenda muskelfiber! Total kollaps efter målgång. Månader av rehab och alternativ träning.

Så kan Lidingöloppet också vara, men jag tänker mig nog en något lugnare satsning. Jag får vara glad om jag klarar förra årets tid på 2.40.22. Jag har tränat mindre i år, å andra sidan har jag mer erfarenhet. Det blir spännande.

Igår (söndags) genomförde jag det sista lite hårdare passet, backträning upp- och ner för Tunåsen i Gamla Uppsala. Efter 1½ km ganska stillsam uppjogg i 5.20 fart inleddes själva backpasset. Uppför åsen (ca 350 meter) nerför åsen (något brantare och alltså kortare) osv. Slingan, som mätte 980 meter, sprangs sex gånger. Jag fokuserade på att lyfta blicken och behålla en hög hållning i uppförsbackarna. Korta steg och våldsamma armrörelser. I nedförbackarna sjönk jag ner med höfterna och rullade på så fort jag kunde. Inga stämsteg!

Efter den sjätte rundan var det dags att springa hemåt. Den första kilometern av hemvägen tryckte jag på och märkte till min glädje att det inte var svårt att hålla 4.30-tempo (och då ingår det en ganska seg backe i den kilometern). Den sista biten sänkte jag farten till joggtempo. Ett bra pass!

I torsdags hade jag tänkt att köra den världskända slottsrundan i Uppsala. MEN när jag öppnade min träningsbag så visade sig att jag hade packat ner mina nya Nike Lunarglide (som jag hade tänkt att jag skulle börja träna i efter Lidingöloppet). Det kändes chansartat att genomföra ett så ansträngande pass i helt nya skor 1½ vecka innan Lidingö loppet. Istället fick det bli ett halvstillsamt långintervallpass: 6 x 1000 meter med en minuts joggvila mellan intervallerna. Tempot låg mellan 4.10 och 4.16, vågade inte springa snabbare.

På tisdag (alltså imorgon) joggar jag fem kilometer. Därefter är det vila som gäller.

Stockholm halvmarathon: ett lopp att glömma.

Det är ju ganska lätt att i förväg säga att ett lopp bara ska vara ett träningspass, att man ska ta det lugnt och inte snegla på klockan. När startskottet väl ljudit är det inte lika lätt att leva upp till träningsambitionerna. Taktiken var hur som helst öppna i 4.30-tempo och sedan sänka när det började bli ansträngande. Senare preciserade jag begreppet ansträngande till löpning i pulszon 4.

När jag stod på startlinjen var jag av olika orsaker skitförbannad, vilket ju inte är det bästa sättet att börja ett lopp.

Någon kilometer låg jag på 4.17, men annars höll jag tempot ganska väl fram till slutet på sjunde kilometern där sista backen innan det långa flacka partiet dyker upp. Pulsen drog iväg och jag sänkte farten. Sedan fick jag steg för steg sänka farten för att hålla mig i zonen. Direkt efter Riksdagshuset gled en löpare som såg ut som Miranda förbi mig. Faktum är att jag inte tror att jag sprang förbi en enda löpare efter det. Däremot var det många som sprang förbi mig. Som långsamast gick de i två sista backarna på Söder.

Jag förde hela tiden en diskussion med mig själv om jag skulle öka eller rulla på enligt planen. Jag bestämde mig några gånger för att inte öka. Tror faktiskt att det var rätt tänkt, men...

Väl i mål kände jag mig lite småtrött, fortfarande förbannad, men också lite förbryllad. Jag hade fullt min plan. Och det var bra. Men i ärlighetens namn jag räknat med att kunna springa i 4,30-tempo i 10 - 12 kilometer innan det skulle bli dags att sänka farten. Jag trodde också att jag inte skulle behöva sänka tempot lika mycket som jag sedan skulle bli tvungen att göra för att hålla mig i zonen. Lite förkyld kanske? Man kan ju hoppas.

Efter loppet träffade jag Miranda som faktiskt var Miranda. Kul.

Stockholm halvmarathon: taktik och mardröm

Det var ett tag sedan bloggen uppdaterades. Det beror på att det var ett tag sedan Lars tränade. Den bistra sanningen är att Lars inte har tagit ett enda löpsteg sedan testloppet i söndags. Tyvärr har inte Uppsala universitet anpassat sin verksamhetsplanering efter Lars tävlingsschema. Hur ska Lars nu använda tiden fram till Lidingöloppet och hur ska halvmaran löpas?

Förra året sprang jag efter devisen gå ut hårt och se hur länge det håller. Det resulterade i ett personbästa på distansen: 1.32.45. I år är jag sämre tränad, dessutom ligger fokus på Lidingö. Å andra sidan vill man ju inte bli omsprungen av alltför många från de bakre startgrupperna. Jag kommer därför satsa på gå ut hårt i en sorts lightsversion. Jag kommer att springa i 4.30-tempo så länge det känns bra och sedan rulla på i det tempo som känns ok.

Drömde för övrigt en löpningsmardröm i natt. Ett lastbilskapell (!!!) som jag var ansvarig för (!!!) hade blåst bort från lastbilen och hamnat över banan. Jag försökte förtvivlat få bort kapellet samtidigt som många, väldigt många, medtävlande grymtade att detta ju var en skandal. Hur många poäng psykologi behöver man för att tolka den drömmen?

Omvälvande nyheter!!!

Ja, Lars har gjort sig känd som den 43-årige fyrabarnspappan som springer i löparvärldens motsvarighet till moon boots: Asics Gel-Kayano. Att springa i dessa skor är som att springa i vattensäng, lika mjukt och lika tungt. Lars har noterat att en annan Asicssko har spridit sig likt en löpeld bland löparbloggarna, nämligen DS-trainer.

Varför skriver jag om detta? Sanningen är att tanken har slagit mig att jag kanske borde ta lärdom av mina mer framgångsrika joggbloggare och helt enkelt börja hitta ett mer mellan- alternativt framfotsbetonat löpsteg. Dessutom var det liksom dags att köpa något nytt. Under våren köpte jag både en Polar RS 400 (+ tillbehör) och en Garmin 405, så elektronik kunde jag knappast satsa på. Mina moon boots (se ovan) är fortfarande ok, så jag kan inte köpa nya heldämpade skor.

Det fick alltså bli lättare skor. Bon! Vandrade nonchalant in på löplabbet och vägde DS-trainer i handen. Testade skon. Men så föll blicken på en aggressivt färgad sko. Och den kändes faktiskt bättre. Den fick det bli. Efter Lidingö blir det att ställa om till annat löpsteg.

Lars testspringer Lidingöbanan

Som alla trogna läsare vet ska Lars om mindre än tre veckor springa Lidingöloppet för andra gången. Förra året var uppdraget enkelt: springa loppet och sedan meddela att Stockholm marathon är tuffare. Nu är det gjort. I år blir det värre. I ett tillstånd av tillfällig (?) förvirring passade Lars på att utmana vissa personer. Det som kunde ha blivit en glad dag på Lidingö kommer alltså istället bli en kamp på liv och död. Det var således på goda grunder som Lars idag begav sig till Lidingövallen för årets testlöpning.

Ibland måste man bryta mot trafiklagarna. Till exempel när man ska hitta en parkingsplats utanför Lidingövallen. Jag fick helt enkelt köra in på en cykelbana och sedan parkera på en gräsplan. Jag var inte ensam om denna trafikförseelse. Hur som helst, några minuter senare stod jag vid samlingen och väntar på startskottet. Vem är där om inte den hårdsatsande Petra, som dessutom hade tagit med sig sin coach Ingemar. Det visade sig att vi skulle springa i samma grupp: 5.30-gruppen.

Pang! Så sprang vi iväg. De första sju kilometerna är ju som bekant behagliga. Backarna är snälla och det är lätt att hitta flytet. När 15 kilometer återstår börjar det egentliga loppet. Fem kilometer med korta men branta backar som kommer tätt. Därefter den sista milen med fyra rejäla backar.

Hur gick det? Hyfsat ok. Med tanke på att jag ska springa Stockholm Halvmarathon ville jag inte ta inte mig helt. Sträckan mellan 15 - 20 kändes lättare än förra året. Den sista milen var tuffare. Glädjande nog kommer kunde jag utan problem få upp farten kring fem minuter mellan backarna.

I morgon blir det ett återhämtningspass på cykel. Tisdag springer jag intervall. Därefter halvmaran på lördag.

Kort fredagspass i tröskefart

På söndag ska jag åka till Lidingö och testspringa inför the real deal om tre veckor. Därför fick dagens pass lov att bli lite mindre krävande. Mellan tio minuters upp- och nedjogg sprang jag således 30 minuter i stegrande tempo. Började i 4.50 fart, efter fem minuter höjde jag tempot till 4.35, därefter tio minuter strax under 4.30. De sista tio minuterna höjde jag tempot gradvis från 4.15 till 4.04.

Inga konstigheter. I morgon vila. På söndag Lidingö.

Okej... jag erkänner. Jag har aldrig riktigt fattat vad som menas med tröskelpass eller tröskelfart. Nu låg jag i alla fall i huvudsak i pulszon 4 och 5, är det ett tröskelpass? Snittpulsen var 154 och max under passet 170 (min maxpuls är 180). Tröskelpass?

Om tiden som går och det lilla vi vet

I vanliga fall handlar det om kilometertider, tid i olika pulszoner och resultat när det skrivs om tid här på maratonbloggen. Men idag fick jag mig en länk tillsänd med färgfotografier från Ryssland från åren före Första världskriget. Av någon anledning blev jag berörd av bilderna. Inom en nära framtid kommer människorna slungas in i ett världskrig, inbördeskrig, kommunistisk diktatur, ett världskrig till. Men det vet de inget om när poserar framför kameran.

Bra pass men mysko pulsklocka

Tisdagen fick se ännu en Staffanmil. Den här gången ville jag ta i lite extra för att komma upp i lite högre pulszoner. Med andra ord höll jag tyyyyp 10 sekunder högre fart i alla delar. De långsamma kilometerna sprangs alltså i trakterna kring 4.48 och de snabba kördes i 4.15 (de två första) 4.05 (nummer 3) och strax under 4 (sista km).

För den som inte springer regelbundet låter en tempohöjning på 10 sekunder inte så mycket, men för mig innebar det att pulsen, efter den första tempohöjningen inte gick ner i pulszon 3 igen. Tio kilometer i zon fyra och fem med andra ord. Men riktigt ansträngd blev varken ben eller andning. Bortsett från den sista spurten ( 3.33 min/km) gick pulsen aldrig över 167. Benen kändes lätta och fina under hela passet, men

1) Igår (onsdags) kändes det faktiskt en hel del i höger vad. Det var inte en aggressiv smärta, men ändå...

2) Hastighetsberäkningen verka spåra ur under de två sista tempohöjningarna. Kurvan hoppar upp och ner på ett sätt som absolut inte motsvarar verkligen: 13.22 min/km en sekund och 2.32 min/km tre sekunder senare. Mysko. Har aldrig hänt förr.

Idag hade jag tänkt att springa sju snabba kilometer direkt efter lunch, men det gick inte av tidsskäl. Får försöka ordna något sent ikväll istället.