Maxpuls?

Under loppet av två veckor har Lars ställt in mångdubbelt fler träningspass än Ulf Lundell ställt in spelningar under hela sin karriär. En kombination av någon slags förkylning och julstress (17 personer firade jul i vårt lilla röda hus) har gjort min träningslogg förvillande lik SJ:s lista över avgångar: inställd, inställd, försenad. Helt träningsfritt har det lyckligtvis inte varit, några stillsamma milare så där mellan julchokladen och snapsen. Igår var det så äntligen dags för ett riktigt pass: fartlek med upp- och nerjogg.

Tre kilometer uppjogg, därefter fartlek i 30 minuter (1-2-3-4-3-2-1-2-3) och till sist 3 kilometer nerjogg. Jag har ju skrivit om liknande pass innan, så detaljerna kan vi ju skippa.

Men pulsen, särskilt maxpulsen intresserar mig. Igår ställde jag om pulsvisningen från bpm till procent av maxpuls. Inga konstigheter, men under de sista tempohöjningarna var jag uppe i 93 - 95 % av maxpulsen trots att det inte kändes särskilt ansträngande. Jag har låtit klockan (Polar RS400) räkna ut min maxpuls (utifrån kön och ålder antar jag), men uppenbarligen har den inte hittat rätt. Jag har så klart läst om olika maxpulstest som man kan göra själv, men tycker inte att de verkar helt tillförlitliga.

Min fråga är alltså var man kan göra ett "riktigt" maxpulstest och hur mycket det kostar. Är det någon av alla mina läsare som vet något om detta?

Ulf Lundell och maratonträning

Jag minns att Ulf Lundell en gång sa: "en inställd spelning är också en spelning." Detta som svar på frågan varför han den säsongen ställt så många spelningar. Jag undrar om samma sak också kan sägas om maratonträning: ett inställt träningspass är också ett träningspass. Man kan ju hoppas. Jag känner nämligen en antydan till halsont just nu.

Första snabbdistansen (i tröskelfart?)

Så var det äntligen dags för snabbdistans inbäddat i tre kilometers upp- och nedjogg. Enligt planen skulle de lugna 3 km avverkas på 16 minuter medan de snabba 5 km hade 23 - 24 minuter att spela med. Det skulle visa sig att upp- och nedjoggen gick i något lugnare tempo (ca 5.28 min/km). Å andra sidan klev Lars igenom de snabba 5 på 22.12. Så här kommenterar Lars själv passet.

Ok, det var på löpband. Men jag tycker att det är ok att springa snabbdistans, intervall och fartlek på löpband när det råder mörker och snöstorm ute. Helgpassen, som kan springas i dagsljus, tänker jag genomföra utomhus, men i väntan på växthuseffekten och/eller en anständig snöröjning av Uppsala kommun så kommer pass när mörker råder springas på Fyrishovs löpband. Enligt marathon.se ska 1 - 2 % lutning kompensera för skillnaden mellan löpband och vanlig löpning. Helt fräckt ställde jag därför in lutningen på 1,1!

Jag kan bara återigen erkänna att upp- och nedjoggen ger såväl mängd som karaktär till ett snabbdistanspass. Elva kilometer istället för fem. Det kan man inte snacka bort. De sista tre kilometerna blir förvisso väldigt tråkiga (när man springer på ett löpband), men det danar karaktären att springa tre extra kilometer när köttet i passets hamburgare egentligen är slut.

Den snabba fem kilometerna kändes kontrollerade. Pulsen låg stabilt i zon 4. Antar att det är en sorts tröskelträngning.

Något som bekymrar mig lite är att det tog hela 1½ kilometer innan pulsen gick ner till zon 3 efter snabbdistansen. Jag är ju annars känd för att återhämta mig väldigt snabbt. Är beredd att hävda att det måste vara något fel på klockan. Den visade 148 bpm under typ 8 minuter. Måste vara fel.

Hur som helst hade jag för en gångs skull tid att både basta och bubbla efter passet. Och efter det var det öl med några kolleger. De där ölen får förklara brister i språket. Sov gott!

Mängdpass

Idag genomfördes ännu ett pass som Lars i vanliga fall hade skippat. Åtta kilometer i lugnt tempo (42 - 44 minuter) bara för att samla volym. Lite väl tråkigt till och med för den superdisciplinerade Lars varför han bestämde sig för att krydda passet lite grand.

Jag bestämde mig att dels springa lite snabbare än anvisningarna, dels att köra en falsk staffanmil (alltså öka tempot var tredje km). I vanliga fall brukar de lugna momenten ligga i 5- till 4.50-tempo och de snabbare i 4.10 (+/- 5 sekunder). För att inte hamna för långt från intentionerna med passet valde jag att vara försiktigare i tempohöjningarna (ca 4.35 min/km). Efter åtta kilometer bestämde jag mig för att köra en sista tempohöjning och efter den ytterligare en lugn kilometer. Tio kilometer totalt med andra ord. Lite längre och lite hårdare än programmet, men absolut inget okontrollerat rusande.

Igår kom ju nya numret av RW. Läste med stort intresse artikeln om hur man kommer i form till maran med tre pass i veckan . Förra året försökte jag ju följa Holméns tre-pass-i-veckan program, men det var för tufft för mig. Alla pass skulle köras i hårt tempo. Kroppen hängde inte med.

Vore kul om någon la upp sin träning efter RW:s nya program. Verkar det fungera kommer jag absolut köra efter det inför Stockholm marathon 2012.

Helt enligt planen...

... mer eller mindre. Lars tycker nog att maratonträningen börjar falla på plats. Efter två fina helgpass siktar han därför på sub 3.15. Eller inte.

Två pass skulle genomföras i helgen. Sju kilometer i ett tempo något över långpassfart + styrketräning på lördagen och 90 minuters löpning på söndagen. Så blev det också. I alla fall nästan. I lördags var vi nämligen hembjudna till några vänner i vackra Krusenberg och det var redan mörkt när löparskorna kom på. Kombinationen av mörker, smala snövägar och "ny" löparomgivning gjorde att jag valde att springa i ett något långsammare tempo. För att kompensera sprang jag 10 km istället för 7.

I söndags var det så dags att äntligen genomföra ett långpass. De första 60 minuterna höll jag 5.20, därefter fortsatte jag i 5.10-fart. Stabilt. Inga konstigheter.

Idag är jag hemma med två kräksjuka barn. Man hoppas ju att det inte smittar...

Mysko besök och fartlek utan fusk

Det har väl varit lite si och så med mina insatser under inledningen av Szalkais träningsprogram. På grund av jobbstress och (kära) familjeåtaganden har mer än ett pass fått ställas in. Men en sak har Lars lovat sig själv nämligen att inte fuska, eller trixa, med de pass han väl genomför. "Gör precis som Szalkai säger" ska vara min ledstjärna. Ett mysko besök på arbetsplatsen i tisdags inskärpte vikten av att träna efter denna devis.

En del minns kanske hur jag utmanade Mia, en glad hudiktjej i Göteborg, inför Lidingöloppet. I så fall minns ni kanske också att hon, med glatt sinne, satte mig på plats genom att genomföra loppet 19 minuter snabbare än jag. Roligt för Mia, särskilt som detta resulterade i att hennes bild hamnade på Uppsala University Road Runners Wall of Fame. Jag vill inte prata mer om det.

Hur som helst stod Mia plötsligt i mitt och Markus (som kallas Snyggmarkus) arbetsrum och sa hej. Det skulle krävas hundratals timmar att redogöra för alla märkligheter som utspann kring Mias besök, men hennes redogörelse, med illustrativa bilder, hittar ni här.

Alltnog, efter Mias besök insåg jag att säsongens maratonträning måste skötas enligt regelboken. Första testet på min förmåga att fixa detta kom idag. Fartlek i ca 25 minuter + 3 km upp- och nedjogg. På den gamla goda tiden (förra året) Hade jag struntat i upp- och nedjoggen och öst på bara så där lite för hårt under själva fartleken. Men det är en ny Lars som tar sig an träningen i år.

Slaviskt lunkade jag mig igenom de första och sista tre km i 5.20-tempo. Därefter började fartleken.Jag använde mig av det förslag som Salkai själv har i programmet: 1+2+3+4+3+2+1+2-minuterspass med tempohöjning och en minuts vila mellan varje tempoperiod. Konkret innebar det att jag körde de tuffare delarna i 4.17-tempo och de lugna minuterna i ca 5.30. Jag får erkänna att jag först nu insåg av värdet av att lägga in tre lugna km efter ett mer ansträngande pass. Benen vänjer sig vid att trava på trots att passet egentligen är slut. Och inte minst, istället för 6 km blev passet 12 km långt. Så läggs grunden till stordåd.

Nej, jag tänker inte utmana Mia. Den läxan har jag lärt mig.

Långpasset som försvann

Andra advent bjöd på perfekta förhållanden för ett decemberlångpass. Kroppen var också i toppform. Likväl sprangs inte en meter. Läs vidare så får du veta varför.

Taggad, laddad och supermotiverad mötte Lars den andra advent. Nittio minuter i lugnt tempo, kan en decembersöndag bli bättre? På morgonen var huset fullt av barn i olika storlekar och med olika föräldrar. Småjobbigt, men snart skulle Lars vara ute och springa. Trodde han.

Innan Lars hade hunnit säga "strukturfunktionalism" var huset tomt på folk bortsett från Lars själv och lilla Ingrid. Efter tre timmar trillade svärföräldrar och vänner in för att gå på adventsgudstjänst. Efter kyrkan var det middag. Och efter middagen var det försent att springa.

Lite snopet men jag är ändå väldigt nöjd med en väldigt bra söndag i advent. Springa kan man väl göra nästa vecka.

Så börjar vi igen!

Efter en månad i bloggskuggan sätter sig Lars vid datorn för en uppdatering. Inte mindre än fyra frågor kommer att behandlas: 1) Vad har hänt under november månad? 2) Rapport från maratonkick-off i London, 3) Inledningen på Szalkais träningsprogram, och 4) tankar inför maraton 2011.

Vad har hänt?

Inte mycket. Inte mycket att skriva om i alla fall. I längden blir det trist att skriva om samma sorts pass med samma sorts resultat: 8 - 12 km, snittfart typ 5 min/km, snittpuls 146, typ två pass i veckan. Så har det i alla fall varit. Nu vet ni det.

Kick-off i London

Det säger sig själv att ledan måste brytas på något sätt. Jag och Markus (Snyggmarkus) + ännu en märklig existens åkte därför till London 26 - 29 november för att få energi, jogga i Hyde Park och se på Spurs vs Liverpool på White Hart Lane. I slutänden skulle det visa sig att energin framför allt bestod av Dry Martini (se bild ovan) och onyttig mat. Joggpassen i Hyde Park glömdes på något sätt bort, men White Hart Lane blev en enorm upplevelse (se filmklipp nedan, ja, det är jag som vrålar på bruten småländska i bakgrunden) för en trogen Spurfantast.

Szalkais program

Som tidigare meddelats har jag betalat för finvarianten. Trehundratjugo spänn, inte dyrt om det fungerar men det verkar det inte göra. Jag kommer i alla fall inte åt alla extra-grejor som man ska få. Trist. Hoppas att det löser sig.

I vilket fall skulle jag idag springa 7 km i lugnt tempo (34 - 37 minuter). Eftersom jag har fattat ett principbeslut att inte springa ute om det är under -5, fick passet genomföras på löpband. Jag la till 1 km för att kompensera för det. Passet trillade på utan överraskningar. De första fyra sprang jag i 5-minutersfart. Därefter 2 km i 4.48 (12,5 km/h), den sjunde kilometern ökade jag till 4.28 (13.5) för att sedan avsluta i 4.48.

Ett sådant pass är så klart inte speciellt krävande, men jag tänker hålla mig till programmet!

Maraton 2011

Nu satsar jag på 3.30. Det betyder att jag måste förbättra årets tid med 15 minuter och 51 sekunder. Tricket - hoppas jag - är att hålla sig skadefri. Inga dumma tjurrusningar. Vem vet kanske det fungerar. Man kan ju i alla fall hoppas.

Gymtrippel i pulszon 3

Igår begav jag mig till gymmet i akt och mening att på ett löpband springa i 60 minuter. Varför? För att jag vill. När jag stegade in i gymmet visade det sig att jag hamnat mitt i "passa-på-att-träna-på-väg-hem-från-jobbet-hysterin". Alla löpband var upptagna (av lunkande typer!), samma sak med crosstrainer-maskinerna.

Satte mig därför på en cykel och knotade på efter bästa förmåga. Efter drygt 10 minuter blev en crosstrainer ledig. Snabbt byte av maskin. Trettio minuter med viftande armar och ben. När jag klev av hade faktiskt ett löpband blivit ledigt. Ännu ett snabbt maskinbyte, följt av 20 minuter i 5-minuterstempo.

Tanken med passet var att få en lite längre sammanhängande tid i pulszon 3. Det gällde alltså att hålla sig under 150 i puls. Som vanligt var det svårt att överhuvud taget komma över 130 så länge som jag satt på cykeln, men i crosstrainern parkerade sig pulsen snabbt kring 147. Samma sak på löpbandet. De första 17 minuterna låg pulsen stadigt runt 144. Därefter steg den långsamt för att retsamt nog lägga sig på 150 när det återstod ca 90 sekunder. Genom att "fiskandas" fick jag ner pulsen igen och kunde avsluta på 148.

Av någon anledning så tror jag faktiskt att sådana här pass faktiskt kan vara bra ibland.

Alkohol + tröskelpass = sant

I förra inlägget gruvade jag mig inför valet att använda ledig tid under ett internat till löpträning eller öldrickning i Spa-avdelningen. Petra kom sedan med det utmärkta förslaget att jag både skulle springa och dricka öl. Skulle det låta sig göras? Så här gick det.

På torsdagseftermiddagen var det en lucka på hela 2½ timme mellan sista arbetspasset och middagen. Perfekt tänkte jag. Här hinner man med både ett lugnt 40-minuterspass och någon (eller några) öl i bubbelpoolen. Jag hade lite träningsvärk efter onsdagens kombinerade löp- och styrketräningspass och tänkte därför springa i 5-minuterstempo, eller till och med något långsammare.

Problemet var att min chef också tagit med sig träningskläder. Han springer Stockholm marathon på 3:11:59 och har en annan uppfattning än jag om hur snabbt ett lugnt pass ska löpas. Tempot hamnade snart kring 4.35 för att mot slutet höjas till trakterna kring 4.20. Det är väl i och för sig ett tempo som man kan hålla i 9 km även med träningsvärk, men chefen tyckte också att detta var ett bra tillfälle att diskutera en del saker. Mot slutet var jag rejält trött och fick allt svårare att få fram begripliga meningar.

Hur som helst kändes det helt ok att efter passet hoppa ner i bubbelpoolen (där jag hittade en hel del kolleger som inte hade haft med sig träningskläder) och ta en (eller några) öl.

Halv Staffanmil och internatångest

Lars fortsätter lägga in tempoökningar i sina pass (men med förnuft). Idag genomförde han en halv Staffanmil. En hel Staffanmil är, som alla vet, 12 km. En halv är med andra ord 6 km. De lugna delarna sprangs i 5 min/km, de två snabba km i sub 4.30.

Inga konstigheter! Kroppen utsetts förvisso inte för några större utmaningar men det är inte heller meningen. Så här kommer det fortsätta till Szalkai tar över i början av december.

Imorgon åker jag på lunch-till-lunch internat. Borde inte vara en större utmaning men med åren tycker jag att det blir allt jobbigare att vara borta från familjen. När jag gjorde fältarbete för min avhandling var jag ibland borta i över tio månader i sträck. Och då menar jag borta. Två - tre timmar från närmaste brevlåda. En och en halv dagsresa från närmaste telefon.

Konstigt hur saker kan ändra sig.

Hur som helst så tänker jag lägga in ett träningspass under internatet. Om vädret är ok så springer jag torsdag em. Är vädret dåligt så blir det spa och öl. Så jobbar jag.

Lars höjer tempot

Nej, det är inte av ren elakhet, spekulation eller retfullhet som Lars tigit som muren under en period. Han har helt enkelt känt sig lite håglös. Oktoberdeppig skulle man kunna säga. Och som lök på laxen tog grillsäsongen plötsligt slut. Dags att ta sig samman, sa Lars till sig själv i söndags, snörade på sig skorna och gav sig ut på ännu ett milpass.

Efter att sprungit flera pass med benhård 5 min/km disciplin var det i söndags dags att höja tempot. Inga intervaller eller tjurrusningar. Kontrollerad tempohöjning för att se vad som händer med muskler, leder och hjärta. Jag var också intresserad av att se hur det skulle kännas att springa med anatomiska inlägg i mina Lunarglide. Ärligt talat har löpkänslan inte varit på topp i de nya skorna. Har flera gånger funderat på att byta tillbaka till mina gamla vattensängsskor.

Glädjande nog kändes skillnaden direkt. Med inläggen fick jag det pronationsstöd jag behöver och fick ett helt nytt flyt i löpsteget.

Efter cirka 500 meter i 4.40-tempo ökade jag farten till strax över 4.30. Efter sex kilometer skruvade jag upp tempot igen och pendlade sedan mellan 4.15 och 4.22 i drygt två kilometer. Därefter sänkte jag tempot till 4.30 tills dess 500 meter återstod. Där och då drog jag igång en kontrollerad spurt som slutade i 3.40-tempo. Sluttiden blev 45.14.

Bortsett från slutspurten höll sig pulsen mellan 160 och 170. Kanske lite väl nära 170, men det kändes aldrig särskilt ansträngt. Med tanke på att jag inte var särskilt trött så är jag nöjd med tiden. Idag känns ben, leder och hinnor helt ok.

Är jag på väg tillbaka?

Noch ein... plus en överraskning!!!

Det känns som om de närmaste veckornas inlägg kommer att bli lite tråkiga: 10 k i 5-minuterstempo, inga intervaller, inga spurter, inga häpnadsväckande backpass. Så kommer det alltså bli under några veckor. Men... idag och på denna plats offentliggör jag inte bara en utan två bloggöverraskningar. Men först några ord om dagens pass.

Ännu ett 10K pass. Från början var tanken strikt hålla sig till 5-minuterstaktiken, men allteftersom kilometerna plingade på i min Garmin Forerunner (fel! min frus Garmin) slog det mig att jag faktiskt kunde kosta på mig att öka takten lite. Inga spurter, ryck eller aggressiva farthöjningar. Men lite mer tryck i benen.

Sagt och gjort, istället för att hovra kring 5/km höjde jag försiktigt farten till 4.50 osv. Steg för steg höjde jag tempot utan att överge min 8-nedsättningar-per-andetag regel. Milen avklarades på 47.34. Känns faktiskt helt ok, med tanke på att det inte var jobbigt.

Och därmed till saken!

Överraskning #1: Snart - och på denna sida - kommer jag publicera en årskrönika, LöparLarsLöparår2010, med ett flertal bilder. Med all säkerhet en framtida klassiker i bloggjoggosfären.

Överraskning #2: Snyggmarkus kommer ånyo ges tillfälle att offentliggöra sina planer inför framtiden.

Överraskning #3: (bonus) jag kommer att öppna en rådgivningstjänst. Alla sorters problem (allt från månlandningar till kommatering) kommer att behandlas.

Enjoy.

Tio lugna kilometer

Satsningen "Ta-det-lugnt" fortsätter. Igår sprang jag drygt 10 kilometer 50.48. Jag är lite osäker på den exakta sträckan eftersom jag har en känsla av fotpodden till min Polar behöver kalibreras om efter sko- och löpstegsbyte. Klockan visade på 10 020 meter, men jag tror (efter tidigare rundor) att det borde vara närmare 10 200 meter. Får helt enkelt ta mig till studenternas för att få klarhet i frågan.

Liksom förra passet tröskade jag på mellan 4.58 och 5.08 per kilometer. Som vanligt hann jag överväga ett antal alternativa utföranden under själva träningen. Skulle jag kanske satsa på en Staffanmil, eller kanske göra ett ryck de sista 200 meterna av varje kilometer?

För en gångs skull höll jag fast vid planen och höll ett jämt och lugnt tempo rakt igenom. För en gångs skull fattade jag klokt beslut. Tror jag. Kanske...

Farten var låg, men det var också pulsen. De första 7,5 kilometerna låg jag stadigt kring 140. Därefter gick pulsen upp till trakterna kring 147, någon gång över 150. Snittpulsen landade på 142, vilket känns bra.

Första veckan på Stockholm Marathon 2011-äventyret landade alltså på blygsamma 18 km + ett styrketräningspass. Den här veckan blir det, enligt planen, tre pass ( 10, 8 och 10 km), alla i lugnt tempo.

On the road again

Så var det alltså äntligen dags för Lars att ge sig ut på sitt första springpass efter Lidingöloppet. Han hade tänkt springa 7 kilometer i lugnt tempo, men när Snyggmarkus offentliggjorde sin avsikt att springa 8 kilometer ville inte Lars vara sämre. Lunarglide, de nya skorna för ett nytt löpsteg, satt som gjutna på fötterna. Så här gick det:

Visst. Jag vet. På bloggarna läser man om hur härligt det att springa, om längtan efter att springa igen, om hur bra löpning är för att rensa hjärnan osv... MEN åtta kilometer i 5min/km är inte kul. Det är riktigt tråkigt. Man pinnar på, tittar på klockan då och då, hovrar kring 4.58 och 5.05. Riktigt skittråkigt. Funderade ett tag på att börja med curling istället.

Men nu hade jag faktiskt bestämt mig för att inte dra på mig skador igen. Så det fick bli det där tempot nästan hela passet. Den sista kilometern ökade jag något. Först 4.33 tempo i 500 meter. Därefter stegvis ökning utan att spurta (rädd för skador). Sista 200 meterna gick i 4.14-tempo.

Så här efteråt känns det bra. Kroppen är ok. Mitt ego är (trots allt) ok. Nja... de nya skorna kändes ovana och jag får se om satsningen på ett nytt löpsteg håller i sig. Jag ger försöket i alla fall november ut innan det blir utvärdering.

Stockholm marathon 2011: nu börjas det!

Lars anmälde sig redan i augusti, men först nu - när den värsta 'bakfyllan' efter Lidingöloppet har klingat av - har han kunnat känna den där: nu börjas det känslan. Märkligt nog avser Lars återvända till Szalkais träningsprogram trots att vårens flirt med Holméns tre-pass-i-veckan gav gott resultat. Orsaken är inget annat än snålhet. Lars har köpt betalprogrammet på marathon.se och kommer nu av ren snikenhet följa programmet till punkt och pricka. Så jobbar Lars!

Tiden fram till "programstart" kommer jag blanda lite längre långsamma med pass med träning i gymmet. Tanken är att bygga upp en rejäl benstyrka inför den egentliga träningen. I första glipet såg Petras program för oktober och november bra ut, men vid närmare eftertanke så tror jag att hon har alltför många kilometer per vecka för att det ska passa mig. Tänker alternera med 40 och 55 kilometer per vecka fram till december.

Ska bli riktigt kul att springa maran igen. Mia har ju dessutom lovat att bjuda på kaffe på Västerbron under varv två. Jag kommer alltså att vara motiverad att hålla samma takt som hon åtminstone så långt.

Inte den enda som gick i backarna

Kolla in Szalkais film från Karins backe 2 km från mål. Jag var tydligen i gott sällskap när jag gick i backarna under sista milen.

Lidingö 2010: resultatdialog

Låt oss återkoppla till de mål för verksamheten som har formulerats:

Mål: Studsa uppför varje backe på sprängspända vadmuskler.

Resultat: Studsade hit och dit längs hela banan men gick i alla backar sista milen utom den sista.

Mål: Nedför i full fart. Ingen broms!

Resultat: Tycker nog att jag kunde hålla trycket nedför även när jag var trött.

Mål: Inte gå i backarna

Resultat: Se första målet.

Mål: Inte stanna och vila vid vätskekontrollerna!

Resultat: Från och med Grönsta stannade jag vid alla stationer.

Mål: Blodsmak i munnen från första till sista steg.

Resultat: Jovars.

Är det så Gud låter oss människor veta att vi är dödliga? Slänger oss i backar som är allt för branta? Ger oss sportdrycker som inte ger oss energi? Låter oss utmana motståndare som springer ifrån oss? Jag vet inte, men lördagens Lidingölopp blev en riktig prövning. Förra året tyckte jag att de första 15 km gick hyfsat lätt. Det var inga större problem att klara 5 min/km. I år blev det tufft redan i de första backarna. Pulsklockan visade över 170 på platser där jag hade tänkt mig att ligga runt 155. Förkyld? Infektion? Nepp! Bara jobbigt.

Pinnade likväl på efter bästa förmåga och det gick väl ok fram till 15 km, men i backpasset mellan 15 och 20 km blev det riktigt jobbigt. Vid 20 km passeringen fick jag hejarop och ny vätska men också besked om att en viss Mia låg tre minuter före vid 15 km-passeringen. Jag visste att det inte fanns någon extraväxel att ta till. Nu handlade om att pina sig igenom den sista milen. Jag orkade faktiskt inte springa i en enda backa (utom den sista). Det var till och med så att jag såg fram emot backarna eftersom jag tänkte att jag kunde gå där utan att förlora all värdighet.

Sooner or later God will cut you down (Cash)

Tre hundra meter före mål hejade Mias klack på mig och jag fick kraft att spurta i mål. Tack!

Jag gick i mål 14 minuter senare än förra året. Likväl var jag tröttare än 2009. Vad kan det bero på? Mindre träning? Ja. Fel träning? Säkert. Det blir till att slicka såren. Men också till att glädja sig över att UURR hade nio löpare som genomförde tävlingen i tre olika klasser. Dessutom fick jag till sist träffa den där Hudiktjejen. Men mia, hur snabbt springer du egentligen?

Så ska Lars springa, del 1.

Bloggosfären har på senare tid kokat av rykten. Stämmer det att Lars avser att genomföra Lidingöloppet med kompressionsthights? Ja, det stämmer. Tightsen testades med gott resultat under Stockholm halvmarathon. Spindelmansbyxorna åker alltså på även på Lördag. Lägg därtill kompressionsstrumpor och ni förstår att hela kroppen från midjan och neråt kommer att bli helkomprimerad. Förhoppningsvis innebär detta inte att överkroppen sväller ut som en ballong. Vi får se.

Sista passet

Sista riktiga passet sprangs i söndags. Sista slöpasset genomfördes idag: 5 km i 5-minuterstempo. Det är ganska tråkigt att springa ett sådant pass. Därför hade jag tänkt att lägga in ett "ryck" i slutet på varje kilometer. De sista 200 meterna i varje kilometer skulle springas i typ 3.30-tempo. Men min coach, Snyggmarkus, sa blankt nej. Du kommer inte bättra på formen, sa han bistert, bara öka risken för skador. Det fick alltså bli ett kort och långsamt pass.

Nu är det bara att vila sig i form mellan vitargoladdningen. Sött tapetklister... man hoppas ju verkligen att det fungerar på något sätt.

Det ser ut som om det kan bli riktigt vått i spåren på lördag. Jag tror att det gynnar löpare med bakgrund i orientering.... hrmp.

Lidingöveckan

Fem dagar kvar! Nu gäller det. Studsa uppför varje backe på sprängspända vadmuskler. Nedför i full fart. Ingen broms! Inte gå i backarna! Inte stanna och vila vid vätskekontrollerna! Blodsmak i munnen från första till sista steg. Muskelbristning i varenda muskelfiber! Total kollaps efter målgång. Månader av rehab och alternativ träning.

Så kan Lidingöloppet också vara, men jag tänker mig nog en något lugnare satsning. Jag får vara glad om jag klarar förra årets tid på 2.40.22. Jag har tränat mindre i år, å andra sidan har jag mer erfarenhet. Det blir spännande.

Igår (söndags) genomförde jag det sista lite hårdare passet, backträning upp- och ner för Tunåsen i Gamla Uppsala. Efter 1½ km ganska stillsam uppjogg i 5.20 fart inleddes själva backpasset. Uppför åsen (ca 350 meter) nerför åsen (något brantare och alltså kortare) osv. Slingan, som mätte 980 meter, sprangs sex gånger. Jag fokuserade på att lyfta blicken och behålla en hög hållning i uppförsbackarna. Korta steg och våldsamma armrörelser. I nedförbackarna sjönk jag ner med höfterna och rullade på så fort jag kunde. Inga stämsteg!

Efter den sjätte rundan var det dags att springa hemåt. Den första kilometern av hemvägen tryckte jag på och märkte till min glädje att det inte var svårt att hålla 4.30-tempo (och då ingår det en ganska seg backe i den kilometern). Den sista biten sänkte jag farten till joggtempo. Ett bra pass!

I torsdags hade jag tänkt att köra den världskända slottsrundan i Uppsala. MEN när jag öppnade min träningsbag så visade sig att jag hade packat ner mina nya Nike Lunarglide (som jag hade tänkt att jag skulle börja träna i efter Lidingöloppet). Det kändes chansartat att genomföra ett så ansträngande pass i helt nya skor 1½ vecka innan Lidingö loppet. Istället fick det bli ett halvstillsamt långintervallpass: 6 x 1000 meter med en minuts joggvila mellan intervallerna. Tempot låg mellan 4.10 och 4.16, vågade inte springa snabbare.

På tisdag (alltså imorgon) joggar jag fem kilometer. Därefter är det vila som gäller.

Stockholm halvmarathon: ett lopp att glömma.

Det är ju ganska lätt att i förväg säga att ett lopp bara ska vara ett träningspass, att man ska ta det lugnt och inte snegla på klockan. När startskottet väl ljudit är det inte lika lätt att leva upp till träningsambitionerna. Taktiken var hur som helst öppna i 4.30-tempo och sedan sänka när det började bli ansträngande. Senare preciserade jag begreppet ansträngande till löpning i pulszon 4.

När jag stod på startlinjen var jag av olika orsaker skitförbannad, vilket ju inte är det bästa sättet att börja ett lopp.

Någon kilometer låg jag på 4.17, men annars höll jag tempot ganska väl fram till slutet på sjunde kilometern där sista backen innan det långa flacka partiet dyker upp. Pulsen drog iväg och jag sänkte farten. Sedan fick jag steg för steg sänka farten för att hålla mig i zonen. Direkt efter Riksdagshuset gled en löpare som såg ut som Miranda förbi mig. Faktum är att jag inte tror att jag sprang förbi en enda löpare efter det. Däremot var det många som sprang förbi mig. Som långsamast gick de i två sista backarna på Söder.

Jag förde hela tiden en diskussion med mig själv om jag skulle öka eller rulla på enligt planen. Jag bestämde mig några gånger för att inte öka. Tror faktiskt att det var rätt tänkt, men...

Väl i mål kände jag mig lite småtrött, fortfarande förbannad, men också lite förbryllad. Jag hade fullt min plan. Och det var bra. Men i ärlighetens namn jag räknat med att kunna springa i 4,30-tempo i 10 - 12 kilometer innan det skulle bli dags att sänka farten. Jag trodde också att jag inte skulle behöva sänka tempot lika mycket som jag sedan skulle bli tvungen att göra för att hålla mig i zonen. Lite förkyld kanske? Man kan ju hoppas.

Efter loppet träffade jag Miranda som faktiskt var Miranda. Kul.

Stockholm halvmarathon: taktik och mardröm

Det var ett tag sedan bloggen uppdaterades. Det beror på att det var ett tag sedan Lars tränade. Den bistra sanningen är att Lars inte har tagit ett enda löpsteg sedan testloppet i söndags. Tyvärr har inte Uppsala universitet anpassat sin verksamhetsplanering efter Lars tävlingsschema. Hur ska Lars nu använda tiden fram till Lidingöloppet och hur ska halvmaran löpas?

Förra året sprang jag efter devisen gå ut hårt och se hur länge det håller. Det resulterade i ett personbästa på distansen: 1.32.45. I år är jag sämre tränad, dessutom ligger fokus på Lidingö. Å andra sidan vill man ju inte bli omsprungen av alltför många från de bakre startgrupperna. Jag kommer därför satsa på gå ut hårt i en sorts lightsversion. Jag kommer att springa i 4.30-tempo så länge det känns bra och sedan rulla på i det tempo som känns ok.

Drömde för övrigt en löpningsmardröm i natt. Ett lastbilskapell (!!!) som jag var ansvarig för (!!!) hade blåst bort från lastbilen och hamnat över banan. Jag försökte förtvivlat få bort kapellet samtidigt som många, väldigt många, medtävlande grymtade att detta ju var en skandal. Hur många poäng psykologi behöver man för att tolka den drömmen?

Omvälvande nyheter!!!

Ja, Lars har gjort sig känd som den 43-årige fyrabarnspappan som springer i löparvärldens motsvarighet till moon boots: Asics Gel-Kayano. Att springa i dessa skor är som att springa i vattensäng, lika mjukt och lika tungt. Lars har noterat att en annan Asicssko har spridit sig likt en löpeld bland löparbloggarna, nämligen DS-trainer.

Varför skriver jag om detta? Sanningen är att tanken har slagit mig att jag kanske borde ta lärdom av mina mer framgångsrika joggbloggare och helt enkelt börja hitta ett mer mellan- alternativt framfotsbetonat löpsteg. Dessutom var det liksom dags att köpa något nytt. Under våren köpte jag både en Polar RS 400 (+ tillbehör) och en Garmin 405, så elektronik kunde jag knappast satsa på. Mina moon boots (se ovan) är fortfarande ok, så jag kan inte köpa nya heldämpade skor.

Det fick alltså bli lättare skor. Bon! Vandrade nonchalant in på löplabbet och vägde DS-trainer i handen. Testade skon. Men så föll blicken på en aggressivt färgad sko. Och den kändes faktiskt bättre. Den fick det bli. Efter Lidingö blir det att ställa om till annat löpsteg.

Lars testspringer Lidingöbanan

Som alla trogna läsare vet ska Lars om mindre än tre veckor springa Lidingöloppet för andra gången. Förra året var uppdraget enkelt: springa loppet och sedan meddela att Stockholm marathon är tuffare. Nu är det gjort. I år blir det värre. I ett tillstånd av tillfällig (?) förvirring passade Lars på att utmana vissa personer. Det som kunde ha blivit en glad dag på Lidingö kommer alltså istället bli en kamp på liv och död. Det var således på goda grunder som Lars idag begav sig till Lidingövallen för årets testlöpning.

Ibland måste man bryta mot trafiklagarna. Till exempel när man ska hitta en parkingsplats utanför Lidingövallen. Jag fick helt enkelt köra in på en cykelbana och sedan parkera på en gräsplan. Jag var inte ensam om denna trafikförseelse. Hur som helst, några minuter senare stod jag vid samlingen och väntar på startskottet. Vem är där om inte den hårdsatsande Petra, som dessutom hade tagit med sig sin coach Ingemar. Det visade sig att vi skulle springa i samma grupp: 5.30-gruppen.

Pang! Så sprang vi iväg. De första sju kilometerna är ju som bekant behagliga. Backarna är snälla och det är lätt att hitta flytet. När 15 kilometer återstår börjar det egentliga loppet. Fem kilometer med korta men branta backar som kommer tätt. Därefter den sista milen med fyra rejäla backar.

Hur gick det? Hyfsat ok. Med tanke på att jag ska springa Stockholm Halvmarathon ville jag inte ta inte mig helt. Sträckan mellan 15 - 20 kändes lättare än förra året. Den sista milen var tuffare. Glädjande nog kommer kunde jag utan problem få upp farten kring fem minuter mellan backarna.

I morgon blir det ett återhämtningspass på cykel. Tisdag springer jag intervall. Därefter halvmaran på lördag.

Kort fredagspass i tröskefart

På söndag ska jag åka till Lidingö och testspringa inför the real deal om tre veckor. Därför fick dagens pass lov att bli lite mindre krävande. Mellan tio minuters upp- och nedjogg sprang jag således 30 minuter i stegrande tempo. Började i 4.50 fart, efter fem minuter höjde jag tempot till 4.35, därefter tio minuter strax under 4.30. De sista tio minuterna höjde jag tempot gradvis från 4.15 till 4.04.

Inga konstigheter. I morgon vila. På söndag Lidingö.

Okej... jag erkänner. Jag har aldrig riktigt fattat vad som menas med tröskelpass eller tröskelfart. Nu låg jag i alla fall i huvudsak i pulszon 4 och 5, är det ett tröskelpass? Snittpulsen var 154 och max under passet 170 (min maxpuls är 180). Tröskelpass?

Om tiden som går och det lilla vi vet

I vanliga fall handlar det om kilometertider, tid i olika pulszoner och resultat när det skrivs om tid här på maratonbloggen. Men idag fick jag mig en länk tillsänd med färgfotografier från Ryssland från åren före Första världskriget. Av någon anledning blev jag berörd av bilderna. Inom en nära framtid kommer människorna slungas in i ett världskrig, inbördeskrig, kommunistisk diktatur, ett världskrig till. Men det vet de inget om när poserar framför kameran.

Bra pass men mysko pulsklocka

Tisdagen fick se ännu en Staffanmil. Den här gången ville jag ta i lite extra för att komma upp i lite högre pulszoner. Med andra ord höll jag tyyyyp 10 sekunder högre fart i alla delar. De långsamma kilometerna sprangs alltså i trakterna kring 4.48 och de snabba kördes i 4.15 (de två första) 4.05 (nummer 3) och strax under 4 (sista km).

För den som inte springer regelbundet låter en tempohöjning på 10 sekunder inte så mycket, men för mig innebar det att pulsen, efter den första tempohöjningen inte gick ner i pulszon 3 igen. Tio kilometer i zon fyra och fem med andra ord. Men riktigt ansträngd blev varken ben eller andning. Bortsett från den sista spurten ( 3.33 min/km) gick pulsen aldrig över 167. Benen kändes lätta och fina under hela passet, men

1) Igår (onsdags) kändes det faktiskt en hel del i höger vad. Det var inte en aggressiv smärta, men ändå...

2) Hastighetsberäkningen verka spåra ur under de två sista tempohöjningarna. Kurvan hoppar upp och ner på ett sätt som absolut inte motsvarar verkligen: 13.22 min/km en sekund och 2.32 min/km tre sekunder senare. Mysko. Har aldrig hänt förr.

Idag hade jag tänkt att springa sju snabba kilometer direkt efter lunch, men det gick inte av tidsskäl. Får försöka ordna något sent ikväll istället.

Backpass i Gamlis

Lars deppade hela fredagen men i lördags var det dags för ett nytt backpass och det med sin svägerska.

En elak känsla av misslyckande dröjde sig kvar, men man måste ju kunna lägga ett dåligt lopp bakom sig. Det var därför bra att ge sig ut på ett backpass med min svägerska i lördags. På grund av skador har hon inte kunnat träna på flera veckor så det borde ha blivit ett pass med pratfart mellan backarna.

Nu blev det inte riktigt så. Lisa drog upp farten så fort marken var jämn, så mycket till återhämtning blev det inte. Å andra sidan höll jag uppe trycket i backarna.

Summan av det hela blev ändå ett behagligt pass. Totalt blev det 45 minuter. Tjugofem av dessa i pulszon 3 resten i fyran. Dags att ta i kanske.

Förnedrad i Stockholm...

Med gott självförtroende styrde Lars i torsdags kosan mot Stockholm för att hjälpa en av institutionerna under nämndens ansvarsområde att vinna över Stockholms universitet. Föga visste han att dagen skulle sluta i total förnedring.

Jag är i princip mot jippotävlingar men när chefen kallar är det svårt att säga nej. Uppdraget var (1) att springa sista sträckan på Bellmanstsafetten, (2) att vinna över Stockholms universitet. Efter viss tvekan packade jag ner mina springkläder och körde till Stockholm. Det här borde gå vägen. Lätt.

Pang! 18.03 gick startskottet och vi var på väg. Efter de två första sträckorna låg vi bra till och när chefen (dekanus) sprang tredje sträckan på 18.51 framstod segern som självklar. Fjärde sträckan genomfördes perfekt och segern låg alltså i mina ben när jag sprintade ut på den avslutande delen.

Innan loppet var min tanke att ligga på kilometertider kring 4.30... alltså något under. Med fokus på Lidingö ville jag inte springa för hårt. Sagt och gjort: kilometertiderna var 4.26, 4.23, 4.26, 4.24 och 4.08. Bra jobbat Lars, men... Väl hemkommen kunde jag konstatera att Stockholm besegrat oss med 16 (sexton!!!) sekunder. Järnspikar! (som vi säger i Bibelbältet).

Det enda glädjeämnet är att vi vann över doktorandlagen från både Uppsala och Stockholm. Gammal är fortfarande äldst.

Bra och ganska bra Staffanmil

Trogna läsare av bloggen har kunnat notera två förändringar utan augusti månad. För det första har Lars börjat genomföra Staffanmil-pass minst en gång per vecka. För det andra har Lars ointresse, ja förakt, för pulsmätning ersatts av, kanske inte besatthet, men i alla fall fokus på hjärtats slag. Dagens pass är ytterligare ett uttryck för dessa förändringar.

Tolv kilometer, fartökning var tredje, så springs en Staffanmil. Idag hade jag bestämt mig för att trycka på lite extra under fartökningen. Som vanligt lät jag de lugna momenten rulla på i 5-minuters fart, men till skillnad från förra veckan drog jag upp till 4.25 min/km under de första två snabba km och 4.15 respektive 4 blankt (i snitt) under de två sista. Det kändes rakt igenom bra. Bra i vader, bra i muskler, bra i lungorna.

Klon i passet hittar vi i min Polar 400. Under de första 2 km låg jag i huvudsak under 140 bpm. När jag höjde till 4.25 höll jag mig under 147 (gränsen för pulszon 4) de första 700 meterna. Maxpulsen under fartökningen blev inte mer än 149. När jag sänkte till 5 min/km igen trillade pulsen genast ner till en behaglig nivå kring 142. Efter nästa fartökning flaxade pulsen kring 146, ibland över ibland under. Den tredje fartökningen gick som bekant i snabbare tempo men pulsen var som högst 162 och föll sedan ner till trakterna av 152. Sista tempoökningen var mer aggressiv och när 500 meter återstod låg pulsen konstant över 165. Under slutspurten (3.43 min/km) hamnade pulsen på 170.

Den förhållandevis låga pulsen torde (hoppas jag) vara ett tecken på att det finns betydligt mer att ge. Det är bra. Å andra sidan kan ju ett pass, där över 66% utförs i pulszon 2 och 3, knappast bättra på formen. Det är mindre bra. Jag känner mig nu mogen att våga ta i mer under de kommande passen.

En helt annan sak. Lyssnade med ett halvt öra på P1 idag. Det var några "vanliga människor" som gnällde på politiker och funderade på att rösta blankt som en protest. En protest mot vad undrar jag. Demokratin? Tycker de att politiker ska ha mer eller mindre att säga till om? Ska vi ha högre eller lägre skatter? Etc... vad gäller protesten? Nej! Att leva i en demokrati utan att rösta är som att leva i ett äktenskap (eller annan fast relation) utan att ha sex. Totalt meningslöst.

Bellman eller inte Bellman...

... det är frågan som min "chef" (svårt att förklara hur ett universitet är organiserat) har ställt. Det saknas en man i ett mixlag och jag anses vara mannen som saknas. På ett sätt vore det kul. En träningstävling i ett kravlöst sammanhang. två saker talar dock mot deltagande.

Det första är familjerelaterat. Bellman är på torsdag och jag kan inte hoppas att vara hemma innan nio på kvällen. Det är i sig inget problem, MEN på onsdag kommer jag (också)å yrkets vägnar komma hem sent. Med fyra barn, läxor, potträning osv känns inte det helt ok. Särskilt som jag vet att hösten är fylld med tjänsteresor och sena 'måsten'.

Det andra är träningsrelaterat. En 5 km tävling passar inte riktigt in i min uppladdning inför Lidingöloppet.

Vi får se. Det känns nämligen också ganska prioriterat att sätta Stockholms universitet på plats!

Snuva och lite feber...

... gjorde att helgens långpass fick ställas in. Nu är det fullt ös igen!

Snyggmarkus igen...

Efter onsdagens inlägg om Snyggmarkus och hans nystart har jag blivit mailbombad av tusentals läsare som krävt att få en fylligare presentation av Markus, hans löpning och snygghet. Denna blogg är förvisso inte en date-förmedling men eftersom allmänintresset är stort så länkar jag till ett tidigare inlägg där Markus presenterar sig själv och sin löpning.

Staffanmil i ganska full fart... typ

Nu är det nåt stort på gång, ja, snart ska nånting hända
Ingenting kan ändra det och nu är det för sent att vända
Lika bra att det blir sagt för du har ändå märkt det
Hur som helst så känns det helt okej
Det är nånting som jag vill säga dig
Dag efter dag, gång på gång var jag på väg
Dag efter dag, gång på gång, tog steg för steg

Ja, tänk att tre veckors noggrant planerad återkomst efter drygt två månaders skadeupphåll kan sammanfattas i en schlager från 1982! Löparlivet är för märkligt ändå. Hur som helst, efter dagens pass känner jag mig säker på att kunna genomföra både Stockholm halvmarathon och Lidingöloppet, även om ambitionsnivån för halvmaran knappast kan vara något annat än att genomföra en kul träningstävling. Förra året sprang jag på 1:32:45. Det kommer jag inte göra i år. När det gäller Lidingöloppet så är jag beredd att hosta blod för att ge allt. Tider? Jag avstår från att gissa.

Idag var det dags för en hel Staffanmil, alltså 12 km, alltså 4 x 3 km (utan paus eller vila) med fartökning var tredje kilometer. Som alla vet var det 4.30-Staffan som uppfann det här passet. Jag vet inte om han genomfört mer än en gång, men jag tycker att det är ett behagligt och lagom krävande pass. Perfekt när man inte är i form för hård intervallträning, men ändå vill få lite tryck i steget.

Konkret innebar detta idag att de lugna momenten låg runt 5 min/km och de fyra tuffare i trakterna kring 4.30. Den första tempoökningen låg strax över 4.30, därefter 2 ökningar kring 4.20 och den sista hamnade i trakterna av 4.15.

Jag är särskilt nöjd med pulsen. Under det första två lugna 2 km var pulsen aldrig över 143. Under första tempohöjningen tickade pulsen upp till 154, men efter 400 meter i lugnare tempo var jag nere runt 145 igen. Bra. Efter andra tempohöjningen kom jag aldrig ner under 145 igen, men jag är ändå nöjd. Tänk nu om jag nu kunde tappa några av all de extrakilon jag dragit på mig under sommaren.

Vad mer att berätta? Jo, under andra tempohöjningen ringer mobilen. I full fart fibblar jag fram den. Äldste sonen (12 år) ringer. Svarar samtidigt som jag gör allt för att hålla farten uppe. "Jag hittar inte controllen till X-boxen", hör jag i luren. Va!? Fattar han inte att pappas något försenade 40-årskris är viktigare än hans TV-spel. vart är vi på väg ;-)

Superbra länk om fot- och benskador

Var inne på Lennarts blogg och hittade där en superbra länk om löpningsrelaterade fot- och benskador. Klicka, läs- och lär.

Själv behandlade jag ju min vad med DSMO, men det är väl egentligen olagligt skulle jag tro. Effektivt som tusan var det i vilket fall. Och det är klart att det som är bra för travhästar, stamceller och nedkylda organ också måste vara bra för onda vader.

Jag kan konstatera att kroppen sakta med säkert börjar hitta tillbaka. I onsdags, förra veckan, hade jag rejäl träningsvärk efter att sprungit 16 km på söndagen, gymtränat benen på måndagen och kört ett backpass om 11 km och 7 backar på tisdagen. Nu i söndags sprang jag 19 km, i förrgår gymträning och igår 12 km med 11 backar. Idag ingen träningsvärk eller andra besvär. Det trillar på.

Tolv kilometer och elva backar

De sista 15 km på Lidingöloppet är backiga och om man vill slippa krypa upp och kravla ned för dessa backar måste man genomföra en hop backpass. Det har jag gjort idag. Enligt mitt hemmasnickrade "komma-tillbaka-i-tid-till-Lidingö-program" skulle jag jag idag springa "12 km med backar". Men när jag vackert träningsklädd skulle ge mig ut öppnade sig himlen och ståtligt skyfall bröt ut. Vad göra? Ställa in ett pass under självaste Lidingö-uppladdningen? Nej! Rakryggat genomföra passet? Ja!

Så sprang han iväg i regnet, 43 år gammal, en hop kilo för tung och ängsligt blickandes på puls-, distans- och tempoangivelser.

Den första och de två sista km var upp- och nerjogg. De 11 backarna skulle alltså klaras av under 9 km. Så blev det också, men jobbigt var det. Riktigt jobbig. Apjobbigt skrev jag i min statusrad på Facebook, vilket inspirerade många vänner att skriva lustiga kommentarer.

Nej, jag tänker inte diskutera tider osv, men konstaterar ändå att pulsen sammantaget (även i de värsta backarna) inte sprang iväg över 170. Är detta bra, frågar jag, och svarar själv: Nej. Jag tror att anledningen till den förhållandevis låga pulsen är att benen inte orkar trycka på tillräckligt. Mina farhågor verkar alltså vara besannade. Den alternativa träningen har gett mig en god syreupptagning men veka ben. Hur var det nu det skrevs: dåliga ben hade han, men hjärtat det var gott.

I morgon, onsdag, total vila.

Snyggmarkus springer igen!

Som bekant finns det få löpare som lägger så stor vikt på vila som Snyggmarkus. Han har helt enkelt vilat sig i form sedan Stockholm marathon. Idag tar han emellertid fram löparskorna och visar hur ett träningspass ska genomföras. Hur långt kommer det att bära? Det enda vi vet idag är att svaren kommer att publiceras på denna blogg.

Tränar jag för ofta?

Gårdagens långpass var ju en lugn tilldragelse så kroppen protesterade inte under dagens gymövningar. Det blev 30 minuter i Cross trainer (pulszon 3) + tåhävningar (3x15) och core. I morgon kör jag på med 12 km med hela 10 rejäla backar. Frågan är nu om jag, mot bakgrund av sommarens skador tränar för ofta (snarare än för mycket)?

Förra veckan sprang jag tre pass (11 + 10 + 19) jämte två gympass med benstyrka. Tänker mig något liknande den här veckan: 12 (10 backar) + 12 (staffanmil) + 25 (lugnt långpass) + två gympass (idag + på fredag).

Anledningen till min fråga är att jag känner mig väldigt trött alltså sömnig inte muskelsliten. Sitter och somnar i soffan. Kanske gjorde behandlingen med Dimethyl Sulfoxid gjorde att jag blev bra för fort så att säga.

Långpass och dystra tankar

Igår, lördag, hade vi kräftskiva på här hemma på bron. Öl, snaps och döda röda floddjur som i snabb takt försvann från uppläggningsfaten. Trots att timmen var sen var det tryckande varmt. Skönt tyckte vi i takt med Canned Heat och Leonard Cohen. Inte visste vi att en folkfest som jag deltagit i många gånger, Midnattsloppet, samtidigt skulle bli en tragedi. Två döda.

Det är med en klump i magen som jag ger mig ut på det första långpasset efter Stockholm marathon. Det är min 19 km runda som inleds med en fyra km lång raksträcka norrut på gamla E4an. I motvind. Därefter drygt fem km i nordost. Också motvind. Den behagligt svala temperaturen på förmiddagen ersattes samtidigt med allt mer sol.

Efter min träningsskada i sommar har jag bestämt mig för att vara försiktig under såväl tempo- som långpass. Konkret innebär försiktig under långpassen att jag ska hålla mig i pulszon 3, alltså inte gå över 146 i puls.

Det gick väl ganska ok åtminstone de första 16 km. Pulsen hoppade över den magiska gränsen i uppförsbackar, men det känns ok. Men de sista 3 km blev det nästan komiskt var tvungen att gå ner till 5.50 och ibland över 6 minuter för att hålla pulsen i schack.

Efter passet kände jag mig helt ok i kroppen, men var missnöjd över att kroppen inte tålde 5.30 fart i pulszon 3. Antar att jag fortfarande är på väg tillbaka efter skadan så att säga.

Passet i sammanfattning:
Sträcka: 19,3 km
Medelhast:5.36 min/km
Medelpuls: 145

Lilian Magnusson

Som alla som vet något vet, så bor jag i Gamla Uppsala. Lillingrids dagis ligger i den angränsande stadsdelen Nyby och varje dag när jag cyklar till och från dagiset passerar jag Lilian Magnussons område. Har tänkt att någon gång borde man ju få se henne komma springande. Men inte. Men den här veckan - ett år efter det att Ingrid började på dagis så har jag sett Lilian komma springande två gånger. Häftigt. Tycker i alla fall jag.

Staffanmil istället för pizza

Igår skulle Anna ut och öla efter jobbet, så jag fick genomföra min löpning under lunchrasten (+ en friskvårdstimme). Det blev en Staffanmil vilket betyder att man gör en tempoökning var tredje kilometer. I vanliga fall brukar de långsamma kilometerna gå i 5-minutersfart medan de snabba löps i 4.15 tempo. Men eftersom jag fortfarande inte känner mig helt säker på höger vad så bestämde jag mig för att inte springa snabbare än 4.30. Jag höll också ett öka på min pulsklocka för att se till att pulsen inte blev högre än 165 bpm (gränsen för pulszon 5 för mig).

De första två kilometerna tickade på utan problem. Pulsen låg som högst på behagliga 143 bpm. Under tredje kilometern steg pulsen till 157 bpm. När jag sedan sprang långsammare igen sjunk pulsen något men gick aldrig under 150. Lite märkligt tycker jag. När jag kör intervaller på cykel och crosstrainer så sjunker pulsen ner under 150 väldigt snabbt. Vem vet, kanske är 4.57 (medelhastigheten under de långsamma kilometerna) lite för snabbt för att pulsen ska gå ner ordentligt.

Hur som helst, fokus låg ju på vaden och inte på pulsen. När kommer hugget i den inre muskulaturen? Aldrig skulle det visa sig. Visst kändes vaden lite konstig, men det gjorde inte ont och jag kunde hålla ett normalt löpsteg.

Efter passet såg jag till att stretcha ordentligt. Inre och yttre vader, hamstrings, lårens framsidor och sätesmuskulaturen alla blev de rejält uttänjda. Senare på kvällen kändes höger vad stel igen, så det fick bli en stretch till. Idag känns benen helt ok. Jag är på gång.

Idag blir det ett gympass till 30 minuter i cross trainer (lågintensiv träning högst 143 i puls) och lite styrketräning. Lördag är vilodag och på söndag är det dags för ett långpass. Har inte bestämt mig för hur långt det ska bli.

Förresten, enligt min pulsklocka (Polar RS 400)hade passet löpindex 58, vilket betyder att man borde klara ett maratonlopp på 3.16. Dream on, monkey boy...

Backpass med trötta vader

I måndags var jag tillbaka i gymmet för ett mellanpass. Började med 30 minuter i cross trainer. Jag tog det lugnt och såg till att ligga under 143 i puls (den övre gränsen för träningszon 3) hela tiden. Därefter blev det tåhävningar, 3 x 15, med 40 kg på skivstången. Rejäl stretch och sedan var det passet klart.

Igår åkte löparskorna på igen. Den här veckan är som sagt tre löppass inplanerade: två tior (tisdag och torsdag)och sedan 19 km på söndag.Gårdagens tia piffades upp med sju rejäla backar. Tog det lugnt mellan backarna men måndagens tåhävningar kändes ändå en del i vaderna. I slutet av varje backe tickade pulsen också upp till pulszon 5.

Någon timme efter passet satt jag djupt försjunken i en fåtölj och kände mig riktigt trött, seg. Inte fysiskt utmattat men trött. Det slog mig att jag faktiskt inte hade genomfört träningspass tre dagar i rad sedan mitten av februari. Kroppen var väl trött helt enkelt.

Idag är det vilodag. Skönt. Har träningsvärk i vaderna, men det gör inte ont på det där sättet som när man har en skada. I morgon 10 km utan backar.

Första riktiga träningsveckan avklarad

Söndagens stillsamma 16 km avslutade den första hela veckan med systematisk löpträning sedan Stockholm marathon. Avsaknad av löpning har dock inte betytt att jag inte har tränat. Denna soliga sommar har åtskilliga timmar tillbringats i svettiga gym (motionscykel och cross trainer) och - åtminstone en gång - i Fyrisåns grumliga vatten (vattenlöpning).
Hur ska man då sammanfatta nästan två månader av alternativ träning? Ja, inte är det löpning i alla fall. Förra veckans tre pass genomfördes i lugnt tempo för att se hur höger vad skulle reagera. Och visst gick det bra med vaden, men jag kunde också konstera att det faktiskt var lite halvjobbigt att springa även i sakta mak. Nu är det bara att kämpa på och hoppas att krämporna inte kommer tillbaka.
Den här veckan blir det två 10 km-pass (tisdag och torsdag)och ett 19 km-pass (söndag). Jag kommer även lägga in två pass med alternativ träning på gymmet (måndag och fredag). Vi får se, med hjälp av högre makter kan det gå vägen.

ännu en åtta

Skulle egentligen ha sprungit en åtta igår, men hastigt och lustigt dök det upp en barnvakt, så jag och Anna (fru Hagborg) cyklade in till stan och tog några öl på Lingons uteservering vid Fyrisån.

Gårdagens pass fick istället springas idag och det i pressande värme och hög luftfuktighet. I likhet med tisdagens pass var syftet med träningen att testa och vänja vaderna (läs höger vad) vid belastning. Följaktligen var jag helt fokuserad på hur benet kändes. Jag ska inte säga att vaden är helt återställd. Det gör inte ont, men det känns märkligt. Vet inte hur jag ska förklara det.

Hur som helst, efter 5,5 km så började jag märka att det faktiskt var väldigt varmt. Tittade på pulsklockan som visade hela 156 trots att jag sprang i beskedligt tempo (5.11). När jag laddat över passet till datorn kunde jag konstatera att pulsen befunnit sig mellan 153 och 160 under i stort sett hela passet. Och det känns inte helt ok.

Hur som helst, det viktiga är ändå att jag springer på. I morgon blir det stor grillfest här i Gamlis vilket borgar för en rejäl kolydratladdning inför söndagens 16 km.

Lars springer igen

Efter 100 år (nåja...) av alternativ träning var det idag åter dags för Lars att ge sig ut på ett löppass. Enligt träningsprogrammet ska två 8 km-pass och ett 16 km-pass joggas i lugn takt den här veckan. Om vaden inte protesterar blir det hårdare tag veckorna framöver. Inom 48 timmar vet vi om vaden är ok.

Om själva passet finns det inte så mycket att säga. Lite drygt 8 km på lite drygt 41 minuter. En lång uppvärmning. Därefter stretchning och en ordentlig nedkylning av höger vad.

Börjar kännas deppigt

Nej, vaden blir inte bättre. Det går inte att springa, inte ens att lunka. Förra veckan sprang jag 40 - 50 meter för att komma undan en skyfall under lunchen. Fem minuter efter den korta och inte särskilt snabba språngmarschen fick jag så fruktansvärt ont i vaden att jag knappt kunde gå. Har ingen aning om vad det kan vara för fel.
Alternativ träning i all ära men förr eller senare måste man ju börja springa. När? När?

Lyssna på mig istället!

I en kommentar till ett tidigare inlägg på denna blogg ger gnosjölöparen Thomas (med två Swiss Alpine Marathon i meritlistan) uttryck för sin frustration över att idrottsläkare titt som tätt uppmanar den skadedrabbade löparen "att lyssna på kroppen".
Jag håller med Thomas! Vi skulle aldrig uträtta några stordåd om vi ständigt lyssnade på gnället från trötta muskler, senor, hinnor och leder. Jag tycker att det hög tid för min kropp att börja lyssna på mig istället.

Otur eller häxeri?

Trogna läsare av denna blog vet att jag under ett antal veckor slitit med en ond högervad. Har kämpat på med alternativ träning enligt bästa förmåga i väntan på att vaden ska bli bättre. Vad händer då? Jo, en folkilsken och bitter basset hound lufsar fram och biter mig i den onda vaden. Huden punkterades på ett ställe. Det gjorde inte så lite ont.

Jag frågar mig nu om detta kan förklaras med simpel otur eller om mer illasinnade krafter ligger bakom denna attack mot min löpträning.

Lars tänker taktik inför Lidingö

I väntan på att han ska kunna börja löpträna på riktigt ägnar sig Lars åt alternativ träning samt grubblerier om hur Lidingöloppet egentligen ska löpas.

Förra året sprang jag efter principen: "Gå ut hårt och släpa dig i mål den sista biten". Jag hade tillämpad den metoden med mycket gott resultat under Stockholm halvmarathon två veckor tidigare och hade därför förhoppningen att prestera bra även på Lidingö. Tanken var att springa över min förmåga fram till Aborrbacken, gå upp för den och sedan jogg-plåga mig den sista biten.

Problemet var ju bara att Lidingöloppet är 9 km längre och har väldigt många fler backar än halvmaran. Jag var därför helt slut redan vid Grönsta gärde när hela 10 km återstod. Den sista milen blev en plåga. Hade det inte varit för att en äldre dam (troligtvis med dålig syn) sagt åt mig att jag såg väldigt pigg ut vid sista vätskekontrollen så vet jag inte om jag hade kommit i mål.

"Gå ut hårt" taktiken är alltså inte att tänka på i år. Under Stockholm marathon förbättrade jag min tid genom att springa på takt istället för att försöka hålla en viss fart. Genom att göra fyra fotnedsättningar på varje in- och utandning kunda jag hålla ett jämnt och hållbart tempo. Kruxet är att takt-taktiken troligtvis bara fungerar på tämligen flacka banor. Så fort man kommer till en backe tenderar takten bli 2-per-andning.

Vad göra?

Just nu har jag inget bättre förslag än att helt enkelt ta det lite lugnare i uppförsbackarna De första 20 km. Vem vet, kanske räcker det?

Tuffa tag!

Den femte juli proppade Lars Chevan full med barn, fru och packning och styrde kosan mot föräldrarnas sommarställe i Halmstad. Sextio mil och 70 liter bensin senare var truppen framme vid "Sommarens enda måste", enligt barnen. Naturligtvis var såväl löparskor, som funktionskläder och pulsklocka med i packningen. Efter att ha förnedrat sig med vattenlöpning i Fyrisån och Fyrishov var det dags för Lars att börja springa igen. Det var i alla fall vad han trodde.

Den sjunde juli gav jag mig iväg på en efterlängtad tur längs Prins Bertils stig. Som mina vänner vet är jag en benhård motståndare till monarkin, men att bojkotta en av Sveriges trevligaste gång- och löpstigar på grund av dess namn kändes lite överdrivet. Som detta var det första passet på länge bestämde jag mig för att springa utan klocka. Jag vet att jag lätt blir sporrad att öka tempot när kilometertiderna hela tiden piper till. Det här passet skulle vara lugnt.

Av ren fåfänga tog jag på mig finisher-tröjan så att snabbare löpare längs stigen skulle förstå att jag faktiskt kan springa bättre än så här.

När jag kom till Grötvik vände jag om och joggade tillbaka. Vet faktiskt varken hur långt jag sprang eller hur lång tid det tog. Skulle gissa att det blev 9 eller 10 kilometer.

Dagen efter kändes vaden ok, men fram mot kvällen kom den där smärtan tillbaka. Det gör ont i hela vaden, inte bara på "framsidan". Det kan också börja göra ont mitt under en promenad, alltså inte bara när man börja röra sig. Mycket märkligt.

Jag antar att jag har någon sorts skada i den delen av hjärnan som gör det möjligt att dra rimliga slutsatser från egna erfarenheter. Det skulle i så fall förklara varför jag likväl tog med träningskläderna till London. Jag såg framför mig hur jag skulle komma joggande längs Thames (hotellet låg ett kortare stenkast från Thames vid Westminister bridge. Ett helt fantastiskt hotell. Bo där om ni ska till London). Naturligtivs blev det inget av det. Däremot gick vi en hel del, väldigt mycket faktiskt. Barnen protesterade då och då, men lät sig mutas med glass. Jag mutade mig själv med öl. Hur som helst efter fyra dagars gående i London slog plötsligt vadsmärtan till med en sådan intensitet att jag knappt kunde gå.

Med lite knappt två månader kvar till Lidingöloppet känns det så där halvkul. Den alternativa träningen fortsätter med andra ord. Jag kommer, utan att kunna förklara varför, satsa på tung styrketräning för ben och bål + crosstrainer för konditionens skull. Körde ett riktigt tungt pass igår på gymmet igår. Vräkte på så mycket vikter att benmuskelaturen knastrade när jag gjorde mina knäböjningar. Så ska det vara (hoppas jag).

Jag kommer att fortsätta med gymträning och kanske lite vattenlöpning i minst en vecka till. Därefter testar jag med ett försiktigt löppass. Det hade naturligtvis varit väldigt mycket bättre att kunna springa upp och ner i Röbospårets backar, men jag tror ändå att jag kommer att få tillbaka formen ganska snart. Vi får hoppas!

Vattenlöpning

Efter osedvanligt mycket gnällande från Lars tröttnade en av hans facebook-vänner och föreslog att Lars borde ägna sig åt vattenlöpning istället för självömkan i väntan på vaden ska bli ok. Lars tog till sig kritiken och inhandlade genast ett gult vattenlöpningsbälte.

Idag vattensprang jag bara 50 meter. Antar att tekniken ännu inte är fulländad. Men kul var det. Det blir absolut ett inslag under den närmaste tidens träning. Tänker mig att det är perfekt att kombinera vattenlöpningen med traditionell styrketräning.

Tråkigt, trist och truligt

Alternativ träning är... precis vad det låter som: alternativ träning. För Lars har detta idag inneburit att han tvingats in i ett gym och förnedra sig i en crosstrainer + en del andra maskiner. Varför ska livet behöva vara så?

Den goda nyheten är att vaden börjar kännas ganska ok. Jag ska därför testa med ett försiktigt och kort långpass (19 km) på lördag. Någon gång måste jag ju börja springa om mina enastående målsättningar ska förverkligas.

Nu är det dags att tända grillen, ta en grillöl och tillaga en beer can chicken!

Sommarångest

Efter två ganska hårda snabbdistanspass har jag börjat få ganska ont i höger vad. Inget vidare. Fattar inte att jag kunde vara dum nog dra på för tätt inpå Stockholm marathon. Nu får det bli alternativ träning i minst en vecka. Himla trist att behöva kliva in på gymmet när solen lyser.

Hur tjockt är skallbenet egentligen?

Skallbensträning och skallbenspass, ja på bloggarna återkommer det titt som tätt inlägg som handlar om att öka tjockleken på skallbenet och därmed, förhoppningsvis, fostra en så kallad vinnarskalle.

Min självuppfattning har alltid varit att jag har ett synnerligen tjockt skallben. Och så var det nog i min ungdom (läs 13 - 20 år). När jag tävlade visste jag att jag skulle vinna. Jag visste att jag skulle kunna ta ut det där extra. Av någon anledning dröjde sig den självuppfattningen kvar när jag åter började träna för två år sedan. Problemet är att det inte verkar stämma längre. Sedan 2009 har jag genomfört två maror, tre halvmaror, ett lidingölopp och en 10K tävling. Jag har inte känt mig slutkörd efter något av dessa lopp. Tvärtom.

Den positiva tolkningen av detta faktum är att det finns minuter att kapa utan att öka träningsmängden. Och det stämmer ju, men det stämmer bara om man faktiskt kan förmå sig att göra den där sista ansträngningen när det tar emot.

Ge mig mitt tjocka skallben tillbaka!

dagen efter...

... känns benen bra. Var lite orolig för vaderna igår, men allt är ok, bortsett från ett tilltagande illamående över ett visst bröllop. Antar att jag måste släppa det där. På facebook kan ni se den vackra himlen över Gamlis ikväll. Imorgon sitter vi i potatiskällare och hänger läpp över sakernas tillstånd.

Första tuffa passet efter maran: känns bra

Efter en hop lugna pass med stora inslag av alternativ träning var det idag dags att ta reda benens löparform. På schemat stod 5 km i tufft tempo. Fem kilometer är lätt att definiera, men vad är ett tufft tempo. Det var dagens fråga. Det var en tveghågsen Lars som sprintade iväg. Å ena sidan ville han definitivt inte tvingas till ett träningsuppehåll på grund av överansträngning. Å andra sidan kände han pressen från Snyggmarkus och Mia i Göteborg.

Som vanligt lät jag känslan bestämma hur passet skulle genomföras. De första två kilometerna avverkades på 8:34 (den andra något snabbare än den första). Därefter höjde jag tempot till en sisådär 4:09/10. Höll den farten i ytterligare två kilometer innan jag öste på under den sista tusingen. La mig på en fyraminutersfart de första fem hundra och ökade sedan successivt. De sista 100 låg jag faktiskt under 3:30. Bra för att vara jag, om jag får säga det själv. Sluttiden blev 20:44.

Hur kändes det? Det tog ca 1,5 km innan jag hittade en harmonisk takt mellan andning och fotnedsättningar. Det gick för fort för 8-per-andetag och för långsamt för 4-per-andetag. Men efter 1,5 så sträckte jag ut steget lite och harmonin infann sig. Andningen i sig var det inga problem med. Blodet transporterade hela tiden ut syre i tillräckligt mängd. Men det var känslan i benen som jag mest intresserad av. Låren kändes rakt igenom ok. Vaderna var lite stela och kanske lite ömma, men det gjorde aldrig ont. Efter passet stretchade jag igenom benen rejält. Nu får vi se hur det känns imorgon.

Två dagars vila innan ett luuuugnt långpass på söndag.

På lördag tänker jag sätta mig i en potatiskällare utanför Söderhamn och dricka starköl. Detta som protest mot monarkin i allmänhet och hysterin kring princessbröllopet i synnerhet. Leve Republiken!

Blodsmak i munnen och vin i blodet

I förra inlägget konstaterade - kanske lite oförsiktigt - att sommarens träning skulle ha fokus på Lidingöloppet eftersom jag ville undvika tjejdäng. Inlägget har väckt uppmärksamhet långt utanför de kretsar som brukar ta del av Hagborgs tankar. Ja, man skulle till och med kunna säga att stämningen varit hätskt. Hur som helst så står alltså den avgörande kampen inom löparsverige de närmaste tre månaderna mellan en vältränad 28-åring från Hudiksvall och en lätt överviktig 43-årig fyrabarnsfar från det småländska Bibelbältet. Gott så!

Med dessa utgångspunkter kan det inte bli fråga om något annat än stenhård träning. Blodsmak i munnen och vin i blodet. Vin i blodet? Ja, enligt senaste numret av Runner's World serveras vin, cider och ostron längs banan på Paris Marathon. Fransmän brukar veta hur sådant ska skötas, så det får bli bourgogne i vätskebältet i sommar.

Skulle ha inlett Lidingösatsningen med backträning idag, men har valt att köra mental träning istället. Ingen blodsmak i munnen med andra ord. Vin i blodet kan jag dock leva upp till.

Tre pass och ångest för tjejdäng

En nio dagar efter Stockholm marathon har Lars hunnit med tre pass med alternativ träning. Imorgon, tisdag, är det dags för det första löppasset. Lars ser fram mot att börja springa och lägger upp taktiken inför sommarens träning och höstens lopp.

För en vecka sedan genomförde jag det första passet efter maran. Med endast en vilodag i kroppen kändes kroppen så klart ganska så sliten och passet blev med nödvändighet en ganska lugn historia: cykel i 15 minuter och därefter styrketräning för bål och överkropp i halvtimme. Klon i passet var naturligtvis ångbastun och bubbelpolen.

I torsdags var det dags igen. Den här gången byttes motionscykeln ut mot en crosstrainer och tiden ökades till 20 minuter. Måste nog säga att jag tryckte på ganska bra. Igår upprepade jag torsdagens pass, la till 5 minuter i Crosstrainern och avslutade med knäböj med ganska tunga vikter för att få igång benen.

Imorgon är det i alla fall dags att börja springa igen. Skönt! I nuläget tänker jag mig ett uppjogg om 15 minuter, därefter 7 x 200 meter i backe för att sedan avsluta med 15- 20 minuter jogg.

Lurar återigen på var fokus under sommarens träning ska ligga. Tidigare tänkte jag att PB på Stockholms halvmara var viktigast. Nu börjar jag luta åt Lidingöloppet. Anledningen är att en kvinnlig bekant till en bekant som jag 'slog' med blott fyra minuter i Stockholm marathon (och då startade hon betydligt längre bak än jag)ställer upp i Lidingöloppet. Jag vill absolut inte åka på tjejdäng, så kraftsamlingen får nog ligga på Lidingös oändliga backar.

Lars ber Snyggmarkus och Roadrunner om ursäkt

Förlåt mig

Den minnesgode läsaren minns att Lars förra torsdagen offentligen misstänkligjorde Snyggmarkus (och i viss mån Roadrunner)för att ha stulit en röd turtröja av märket Asics. Efter gårdagens lugna återhämtningspass i gymmet visade sig att nämnda tröja låg i träningstrunken.
Jag vill med detta inlägg klargöra att turtröjan aldrig varit stulen. Det var orättvist, kanske också oförlåtligt, av mig att peka ut Snyggmarkus som huvudmisstänkt. Markus är en bra kis. En riktigt juste kompis. Förlåt Markus. Förlåt Roadrunner.

Stockholm marathon 2010: en takt-isk seger!

(Hagborg själv på väg mot vätskelangningen vid 32 km. Enligt uppgifter på facebook ser han 'grym' ut. Hagborg hoppas att det är bra (Foto: Helena "Hella" Edström)).

Stockholm Marathon by larshagborg at Garmin Connect - Detaljer

Efter att ha deltagit vid sin systersons studentmottagning på småländska höglandet satte sig Lars kl 20 på fredagkvällen i sin bil i akt och mening att springa sitt andra maratonlopp. Förutsättningar spretade åt olika håll. Å ena sidan skulle Lars stå på startlinjen med ca 25 mil mindre i benen än ifjol pga ett längre skadeuppehåll. Medan Lars inför förra årets mara hade sprungit 8 pass över 28 km (varav ett om nästan fyra mil), så hade han i år bara kommit över 28 km en gång. Samma sak gällde egentligen alla typer av pass: mindre av allt. Dessutom hade turtröjan försvunnit. Å andra sidan var det en mer erfaren Lars som stod på startlinjen. Han visste hur Västerbron känns på andra varvet. Den sega stigningen längs Torsgatan och Odengatan kände han till. Och, inte minst, vädret var betydligt bättre. Dessutom hade Lars en plan.

Vätska. En tydlig erfarenhet från förra året var att stoppen vid vätskestationerna blev en källa till irritation. Man ska tränga sig in till borden. För att få i sig innehållet måste man gå när man dricker, vilket innebär att man måste starta om löpningen var tredje kilometer. Inte bra. För att komma tillrätta med detta placerade jag ut två vätskelangare på Södermälarstrand (en för första varvet en för andra). Dessutom bar jag ett vätskebälte med två flaskor + en flaska powerade i handen. Detta innebar att jag bara behövde stanna vid en enda vätskekontroll (den närmast efter halvmara-markeringen). I lugn och ro kunde jag dricka när jag själv ville det utan att fundera på hur långt det var till nästa knuff-och-ruff-station.

Takt och tempo. För att klara 3.45 behöver man ligga på 5.20 per kilometer. Men för att klara hela distansen måste man hålla ett tempo som inte riskerar att sätta upp en vägg någonstans vid Söder Mälarstrand på andra varvet. För att vara på den säkra sidan bestämde jag mig för att springa efter takt istället för tempo, vilket för innebär 8-steg-per-andetag. Detta visade sig vara en framgångsrik taktik. Bortsett från de sista 7 km innebar den takten att jag faktiskt låg kring rätt tempo hela tiden.

Snyggmarkus? För många var naturligtvis kampen mellan mig och Markus klon i årets Stockholm marathon. Markus öppnade hårt och låg efter 5 km drygt 600 placeringar framför mig. Sedan sänktes farten och vid 25 km uppstod trista benproblem som gjorde att Markus fick byta fokus och helt enkelt lägga allt krut på att halt-springande-gående ta sig i mål. Vilket han gjorde! Nästa år kan jag knappast räkna med att Markus ska drabbas av samma otur.

Sammantaget kändes årets mara mycket bra. Ben och lungor tickade på i harmonisk samklang ända till 37 kilometersmarkeringen. Förra året blev det jobbigt redan vid 30 km. Stort tack till Anna och Helena som langade dryck.

Nytt fokus. Nu gäller det att ta sikte på Stockholm halvmarathon och Lidingöloppet.

Turtröjan borta!

Skräck och fasa! Mitt turlöparlinne (som jag bär på profilbilden) är borta, försvunnet, puts väck. Jag bar linnet när jag persade både på Stockholm halvmarathon och Lidingöloppet och hade därför goda förhoppningar om att kunna sätta personligt rekord även på lördag. Men nu är alltså linnet borta...

Huvudmisstänkt är naturligtvis Snyggmarkus vars högsta mål är att vinna över mig. Man kan eventuellt också misstänka Roadrunner, som är förkyld och därför också är i behov av tur.

Konsekvenserna har inte låtit vänta på sig. Känner redan tendenser på halsont och visst drar det lite snett i höger knä. Men det finns inget att göra annat än att bita ihop och springa i ett Nike-linne.

Pre-mara-hypokondri

Har ont i halsen. Har inte ont i halsen. Har ont i halsen. Har inte ont i halsen. Har Lars ont halsen??? I takt med att Stockholm marathon närmar intensifieras också Lars sökande efter tecken på ohälsa. Samtidigt innebär den 43e födelsedagen att samme Lars reflekterar över åren som går.

För ett år sedan fyllde jag 42 år och sprang också 42 kilometer (+195 meter) samma dag. Att ett maratonlopp sammanfaller med ens 42-årsdag kan inte vara en slump, tänkte jag. Men vad gör man när man fyller 43? Springer en kilometer extra? Hur blir det när man förhoppningsvis fyller 75? Nä, det får nog bli maratondistansen som blir min maxdistans.

Om sex dagar är det dags igen. I år står jag betydligt längre fram i starten. Å andra sidan har jag på grund av skador sprungit ungefär 30 mil mindre än förra året. Banan ser annorlunda ut. Hur kommer det att gå?

Jag hoppas att jag trots färre mil i kroppen ändå ska prestera bättre. Förra året gick jag i mål utan egentligen vara trött. Efter 30 km var jag rädd för att gå in i väggen och tog det kanske onödigt lugnt. Var inte särskilt sliten dagen efter. I år tror jag att jag kan springa närmare gränsen för min förmåga. Hoppas i alla fall det.

Sista riktiga passet

Igår blev det en dryg mils fartlek helt utan puls eller gps-mätning. Kändes konstigt att inte höra kilometerpip osv. Tog i så att jag blev trött men långt ifrån slutkörd. Vet inte riktigt vad jag ska våga hoppas på för tid på maran. Ibland tror jag att 3.45 kan fungera. Ibland att jag får vara nöjd om jag springer under fyra timmar. Viktigast är så klart att jag vinner över Snyggmarkus, men inte ens det känns kassaskåpssäkert.

Gläds i vilket fall över www.yr.no tror att det blir +15 och molnigt nästa lördag.

Backpass med stumma ben

I tisdags, två dagar efter 32-km-passet, drog Lars ånyo på sig löparskorna för att genomföra ett kortare backpass. I mitten av första backen insåg Lars att långpasset trots allt hade tröttat ut hans ben.

Jag blev helt enkelt väldigt trött i benen av att springa uppför. Första backen var också den tuffaste, så i de tre följande backarna var jag rejält trött redan från start. Men den positiva känslan från söndagens pass satt kvar i skallen. Kände mig nöjd ändå.

Imorgon, fredag, springer jag det sista mer ansträngande passet. Tolv kilometer med fartökning varannan kilometer. Vi får se hur snabbt det går mot slutet. På söndag kortdistans 4x5x200. Mest för att det kul att springa fort ibland.

Tremilspass i regn, kyla och viss bakfylla

Lars har känt sig något ur slag när det gäller blogguppdatering. Samlar han sig nu likväl till följande rapport från söndagens långpass, tillika det sista långpasset innan Stockholm marathon. Lördagen den 22/5 gifte sig en av Lars vänner buller och bång. Det bjöds på nyckelharpa och vin i obegränsade mängder varför Lars kände sig trött och sliten under hela söndagen. Dessutom bjöd vädret på regn och stark vind. Ställa in passet? Aldrig.

Låt mig först säga att jag flera gånger var nära att uttala en svordom eftersom min frus Garmin Forerunner 405, som jag använde, trasslade. Eller rättare sagt efter att ha kommit åt ramen, så började displayen visa ett antal staplar som - om jag förstod det rätt - angav GPS-noggrannhet. Sur stannade jag upp efter dryga 3 km för att starta om tidtagningen i hopp om att få tillbaka fart, hastighet och tid-vyn. Icke sa nicke, efter någon minut var staplarna tillbaka. Jag fick nöja med att få varvtiderna en gång per kilometer.

Hur som helst lunkade jag på ganska bra. Kände mig inte det minsta trött. Snarare fick då och då aktivt sänka farten. Efter 19 km var jag tillbaka vid huset och fyllde snabbt på vätskebältet och gav mig ut passets andra del, lite drygt 13 km.

Döm om min förvåning när klockskrället börjar pipa hysteriskt (efter ca 2,5 km) för att meddela den glada nyheten att passet var avslutat och att jag hade vunnit. Glada nyheter om jag det inte var för att jag hade drygt en mil kvar. Nollställer klockan igen och den här gången fick jag tillbaka korrekt vy. Passade på att snabbt låsa ramen. De sista kilometerna låg vinden på ganska bra och jag kunde ana en viss trötthetskänsla i benen. Sprang likväl i mål med ett leende på läpparna. Snittfarten blev 5.18. Okej, tycker jag, eftersom jag inte alls tog ut mig.

När jag vaknade i måndags var jag lite orolig över hur det skulle kännas i benen. Viss stelhet i vaderna, men ingen smärta i knä- eller fotleder. Efter några minuter försvann även stelheten i vaderna. Hoppas, hoppas, hoppas att det inte blir för varmt den femte!

Halvlångt tisdagspass

Namnlös by larshagborg at Garmin Connect - Detaljer

Ännu en dag sprang Lars iväg på ett långpass med tankarna någon annanstans. Helst av allt skulle han ha velat softa i soffan med Anna och lilla Ingrid, men man kan ju som sagt inte bara vila sig i form. Passet började med att GPS-klockans distans- och fartfunktion inte fungerade. När siffrorna började se ok ut var det dags för den här rundans mördande inledning: 4K på en absolut rak vägsträcka. Gamla E4an. Mötande trafik snittar 128 km/h.Benen kändes stumma efter lördagens värmechock. Dessutom rejäl motvind. Lars hade tänkt sig att springa de sista 9K i 5.20-fart, men det under den långa raksträckan verkade detta omöjligt.

I takt med att kroppen kom in i tempot och (lika viktigt) att motvinden vändes till medvind kunde farten höjas. Vid 10K (egentligen 10.25 typ) var målfarten på plats. Därefter pressades tiden ner lite varje kilometer (nästan) utan att det var jobbigt. Jag kände mig inte stark och lätt, men i alla fall stark.

Med så långsam start borde man känna sig stark, tänker du. Och visst är det så. Men jag är ändå nöjd.

PS, ni får helt enkelt tro mig att GPS-en inte fungerade i början och att distansen egentligen är 19K (minus 12 meter).

Långpass i stekande sol

I lördags värmde solen upp Uppsalaslätten till rekordnivåer (i alla fall i år). Detta förskräckte inte Lars som strax efter 13 sprang i väg i akt och mening att springa 34 km. Redan efter 20 km stod det emellertid klart att Lars hade på tok för lite vatten med sig. Trots att tempot medvetet satts till 5,30 kändes varje steg outhärdligt.

Passet var upplagt enligt ett 28 + 6 system, där huset passerades efter 28k för vätskepåfyllning. Kanske hade jag klarat att springa 6k till i 6min/km. Men det kändes som om skaderisken var för stor. Snopet fick jag alltså avsluta efter 28km och flämtande fylla på med vatten, kolhydrater och protein.

Idag känns kroppen helt ok, vilket får mig att tro (hoppas) att det var värmen och bristen på vatten som gjorde att det gick som det gick. Men... kan man inte springa 34k så kan man inte springa 42k. En handfull kvalitetspass återstår. Vi får se hur det går.

Det känns som jag inför maran får ge mig själv samma råd som den Viktorianska mamman gav till till sin dotter inför bröllopsnatten: Du gör det lilla du kan, men villigt och glatt.

Onsdagens Holmén-pass

Namnlös by larshagborg at Garmin Connect - Detaljer

Efter lördagens tävling kände sig Lars redo att "re-entry" Holméns träningsprogram. Tidigare hade tränat efter 3.15-tiden, men nu skulle det få bli 3.45-spåret. Enligt programmet skulle Lars i tisdags sprungit 16K varav 2x6K skulle springas i 5.20-tempo. Solen lyste dock så varmt på Lars hus att han istället för att steka pannkakor åt barnen började grilla kött. Vips hade han en öl i handen och passet var inställt. I onsdags lyste solen lika starkt, långhelg stod för dörren, grillen tändes och Lars fru satt snart med en Corona i handen. Lars ställdes inför en inre kris: dricka en corona, eller springa 16K. Efter viss vånda insåg dock Lars att man inte kan komma i form för maran genom att enbart dricka öl, drog på sig springkläderna och gav sig ut på Vattholmavägen.

Enligt programmet skulle skulle alltså två 6km-moment springas i tävlingsfart. Men det bygger på att man under flera veckor har sprungit betydligt hårdare. Veckor där jag har varit tvungen att helt avstå från träning. Jag tyckte alltså att jag inte hade råd att ta det riktigt så lugnt som programmet angav. Kilomter-tiderna framgår av länken. Det blev ett trevligt pass. Idag 12km. På söndag 34km.

Kungsholmen runt: tränings-tävling blev sekundstrid på liv och död

Med försiktiga steg gav sig Lars ut på säsongens första längre tävling. Vid målgången kunde han konstatera att löpningen varit lika precis och jämn som en schweizisk klocka. Vad han inte visste var att loppet skulle utvecklas till en sekundstrid på liv och död.

Egentligen hade jag inte någon större lust att springa Kungsholmen runt. Efter ett träningsuppehåll var ben och leder åter i god form och jag hade föredragit en ett lugnt långpass på lite drygt 30 km istället för en halvmara. Men nu hade jag och Markus dragit ihop ett universitetslag på 10 personer. Det gick inte att hoppa av.

Jag bestämde mig för att – beroende på hur det kändes – lägga mig runt 5 min/km fart. Det dröjde inte länge innan jag kom in i en behaglig lunk runt 4,45. Kilometertiderna är nästan löjligt jämna. Tretton av kilometerna hade tider mellan 4,43 och 4,47. Snabbaste kilometern gick på 4,39, den långsammaste på 4,54.

Väl i mål var jag lite trött men inte alls slutkörd. Kände mig nöjd trots att tiden var 5 minuter sämre än förra året och nästan 10 minuter långsammare än mitt resultat på Stockholm halvmarathon. Ställde mig vid upploppet för att vänta in Markus. Döm om min förvåning när Markus kom vandrande vid sidan av banan. Han hade alltså redan sprungit i mål!

Den minnesgode läsaren vet att Lars tränar av en enda anledning: att kunna kuta 42 195 meter snabbare än Markus, Snyggmarkus kallad. Nu är förvisso en halvmara inte ett maraton, men det skulle ändå kännas fel att komma efter Markus i en tävling. En febril verksamhet satte igång. Vilken tid visade klockarna? Min visade 1:42:14, men Markus klocka hade inte gått igång förrän en bit in i loppet varför tiderna inte kunde jämföras. När kommer resultaten på nätet? Under febrilt öldrickande på Restaurang HiJazz i Uppsala gick vi gång på gång in på hemsidan för att kolla.

Strax efter klockan sju kom svaret. Med halvlångsam 3G-uppkoppling och utan möjlighet att söka i listan scrollade vi oss fram. Först såg vi bruttotiderna som visade att jag var två (2!) sekunder snabbare. Men det är ju som bekant nettotiden som räknas. Det är nu det ofattbara uppenbaras. Vi hade exakt, på sekunden, samma nettotid: 1:42:12! Helt galet.

Lärdomen för mig är att det inte finns några tränings-tävlingar när Markus står på startlinjen. Hädanefter är det full fart och blodsmak i munnen som gäller. Den åttonde maj, 2010, kommer att gå till historien som dagen när Markus nästan vann över Lars.

Lars öser på

Efter att ha vilat en dag var det återigen dags för en åtta med lite mer tryck i stegen. Jag började lugnt med två kilometer i 5-minuterstempo. Inga problem, men av någon anledning har jag väldigt svårt att springa harmoniskt i det tempot. Därefter följde i fyra kilometer i vad jag kallar 8-per-tag-tempo, vilket innebär att jag ska kunna göra fyra fotnedsättningar på varje in- och utandning (alltså åtta fotnedsättningar per andetag för dem som inte hängde med i logiken). Dessa fyra kilometer avverkades på 4:35, 4:34, 4:36 och 4:35. Det kallar jag stabil löpning. Tacka Vattholmavägen för det. Kilometer sju drog jag upp farten till 4:15 vilket är den hastighet man måste hålla för att klara halvmaran på 1.20. I själva verket blev det 4:16, men jag är nöjd ändå. Sista kilometern gick på 4:04 och då med en rejäl fartökning mot slutet med en maxfart på 3:44. För er som inte har papper och penna framför er så blev sluttiden 36:53. Good enough for folk singers.

Men den viktiga frågan är naturligtvis inte hur fort det gick utan hur vänster knä och fotled känns. Bra faktiskt. Jag tror att det här kan ordna sig även om måltiden för maran (3,40) inte är att tänka på längre.

Idag sprang jag också med ortopediskt utprovade skoinlägg för första gången. Kändes riktigt bra. Varför har jag inte skaffat inlägg tidigare? Nu är det vila fram till Kungsholmen runt på Lördag. Ska bli kul att tävla igen, även om jag har lovat mig själv att ta det lugnt.

Lars springer och drabbas av eftertanke

Sedan den 24 april, den dagen som jag började springa igen, har jag Lars försiktigt trappat upp passen. De två första har redan rapporterats på denna blogg. Därefter sprang han 16k på tisdagen den 27. Efter två dagars vila blev det 11k med 7 rejäla backar på självaste Valborg. I söndags genomfördes så ett lite längre pass om 19k.

Syftet med söndagens pass var att se hur väl knä- och fotleder skulle hålla för längre distanser på asfalt. Jag var också intresserad av att känna av stunset i vaderna. Under de tidigare återhämtningspassen hade lår och andning varit helt ok men vaderna hade känts lite kraftlösa. Utan stuns.

Jag ställde in Bosse (klockans virtuella motståndare) på 5,30 men insåg snart att det var svårt att hålla en så låg hastighet. Det kändes faktiskt som om jag behövde bromsa flera gånger. Efter 19k var jag superpigg i benen ganska sugen på att lägga till en runda på ca 6k men bestämde mig för att ta det säkra före det osäkra. Efter en uppvärmning på 19k avslutades alltså söndagens pass.

Genast började olika tankar snurra runt. Vad betyder detta? Kan kroppen vara i from till den 5/6? Realistisk måltid?

Idag fick jag ett e-brev på förmiddagen. Inför Kungsholmen runt drog jag och min maratonkollega Markus, Snyggmarkus kallad, ihop ett "lag" på 11 personer från universitetet. Fyra skulle springa halvmaran, resten milen. För tre veckor sedan meddelade en av deltagarna att hon hade blivit sjuk och inte kunde vara med. Idag fick jag och Markus ett e-brev från henne i vilket hon önskade oss alla lycka till. Hon skrev också att hon idag hade lyckades gå 200 meter utan att behöva vila, vilket var en framgång.

Snabbt ändras ibland livet och ångest över kilomtertider ter sig plötsligt futtigt. Det betyder inte att vi ska ha dåligt samvete för att vi (jag) bekymrar oss om små saker utan att vi ska vara tacksamma över att det är små saker som bekymrar oss. Amen.

Staffanmil blev backmil

Enligt sitt (efter eget huvud komponerade) komma-tillbaka-iform-snabbt-som-attan program skulle Lars idag springa en Staffanmil i lugnt tempo. Det skulle dock visa sig att ett födelsedagsfirande i Stockholm drog ut på tiden och att mörkret redan börjat sänka sig över Uppsalaslätten när Lars i svarta löpartights och mörk funktionströja var redo att påbörja sitt pass. Under en kort stund genomgick Lars en inre kris: springa mörkt klädd i mörker på landsvägen (Staffanmilen ska springas på väg)? Bryta träningsprogrammet redan under pass nummer 2?

Överlevnadsinstinkten tog över och Lars sprang förbi Uppsala högar ner mot Röbospåret som sedan avverkades två varv. Lite trixande på hemvägen skulle borga för att det blev en mil. Nu blev det bara 9,7 km, men Lars är nöjd ändå. Särskilt över att vänster knä känns kassaskåpssäkert. Mindre nöjd är han över det faktum att han fortfarande är i sämre form nu än vad han var i januari.