En del minns kanske hur jag utmanade Mia, en glad hudiktjej i Göteborg, inför Lidingöloppet. I så fall minns ni kanske också att hon, med glatt sinne, satte mig på plats genom att genomföra loppet 19 minuter snabbare än jag. Roligt för Mia, särskilt som detta resulterade i att hennes bild hamnade på Uppsala University Road Runners Wall of Fame. Jag vill inte prata mer om det.
Hur som helst stod Mia plötsligt i mitt och Markus (som kallas Snyggmarkus) arbetsrum och sa hej. Det skulle krävas hundratals timmar att redogöra för alla märkligheter som utspann kring Mias besök, men hennes redogörelse, med illustrativa bilder, hittar ni här.
Alltnog, efter Mias besök insåg jag att säsongens maratonträning måste skötas enligt regelboken. Första testet på min förmåga att fixa detta kom idag. Fartlek i ca 25 minuter + 3 km upp- och nedjogg. På den gamla goda tiden (förra året) Hade jag struntat i upp- och nedjoggen och öst på bara så där lite för hårt under själva fartleken. Men det är en ny Lars som tar sig an träningen i år.
Slaviskt lunkade jag mig igenom de första och sista tre km i 5.20-tempo. Därefter började fartleken.Jag använde mig av det förslag som Salkai själv har i programmet: 1+2+3+4+3+2+1+2-minuterspass med tempohöjning och en minuts vila mellan varje tempoperiod. Konkret innebar det att jag körde de tuffare delarna i 4.17-tempo och de lugna minuterna i ca 5.30. Jag får erkänna att jag först nu insåg av värdet av att lägga in tre lugna km efter ett mer ansträngande pass. Benen vänjer sig vid att trava på trots att passet egentligen är slut. Och inte minst, istället för 6 km blev passet 12 km långt. Så läggs grunden till stordåd.
Nej, jag tänker inte utmana Mia. Den läxan har jag lärt mig.
1 kommentar:
Starkt inspirerad av dig och Markus har jag faktiskt tränat två dagar i rad sedan jag kom hem från "stan där allt omöjligt är möjligt".
Jag är ledsen Lars, men jag tänker utmana dig vare sig du vill eller inte...
Skicka en kommentar