Enligt sitt (efter eget huvud komponerade) komma-tillbaka-iform-snabbt-som-attan program skulle Lars idag springa en Staffanmil i lugnt tempo. Det skulle dock visa sig att ett födelsedagsfirande i Stockholm drog ut på tiden och att mörkret redan börjat sänka sig över Uppsalaslätten när Lars i svarta löpartights och mörk funktionströja var redo att påbörja sitt pass. Under en kort stund genomgick Lars en inre kris: springa mörkt klädd i mörker på landsvägen (Staffanmilen ska springas på väg)? Bryta träningsprogrammet redan under pass nummer 2?
Överlevnadsinstinkten tog över och Lars sprang förbi Uppsala högar ner mot Röbospåret som sedan avverkades två varv. Lite trixande på hemvägen skulle borga för att det blev en mil. Nu blev det bara 9,7 km, men Lars är nöjd ändå. Särskilt över att vänster knä känns kassaskåpssäkert. Mindre nöjd är han över det faktum att han fortfarande är i sämre form nu än vad han var i januari.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar