Fortsatt dåligt

Sedan det senaste inlägget har inget blivit bättre. Feber, halsont och en elak tjock snuva har satt P för det mesta i träningsväg. Med ökad grad av aggressivitet har fru Hagborg och en hel del kolleger tjatat om att jag borde ringa min husläkare. OK, jag lovar att göra det på måndag om jag inte känner mig bättre.

Den 12 juni försökte jag mig på ett konditionspass på gymmet: 30 minuter crosstrainer, 15 minuter löpning + styrkesträning. Dagen efter kände jag mig riktigt uruselt dålig. Jag var tvungen att sätta mig och vila när jag gick i trappan till 'mitt' våningsplan på jobbet. Det har ALDRIG hänt förut.

Nu börjar semestern och jag hoppas att jag snart kan börja träna. Vad är det man säger: semester utan löpning är som kyssar utan grädde... eller hur var det nu?

Förkylt värre!

Hälsoläget fortsätter att vara sämre än halvdåligt. Feber, hosta och halsont har hittills satt P för träningen. Jag hoppas få till två eller tre gympass nästa vecka. Därfter övergår jag till löpträning igen.

Igår muntrade jag upp mig genom att anmäla mig till Lidingöloppet. Hoppas att träffa många bloggjoggare på Koltorps gärde!

Återhämtning

Den mentala återhämtningen tog ett jättesprång efter alla vänliga kommentarer på bloggen. Tack! Kroppen lät sig inte påverkas lika lätt. I söndags kände jag mig rejält risig, särskilt i vänster ben. Men efter 24 timmar med dubbel dos Voltaren (förlåt Staffan), kände jag mig märkbart bättre redan i måndags. Idag har jag egentligen inte varit mer ur slag än efter ett 30K-pass. Det måste vara ett gott tecken.

Jag tänker likväl vänta minst 1½ vecka till innan jag börjar springa. Imorgon eller på torsdag sätter jag igång med någon sorts gymträning. Tänker mig att det blir ca 40 minuter cykel eller crosstrainer + allmänstyrka. Mot slutet av nästa vecka testar jag lite lätt hur löpningen känns på bandet. Om inga varningsklockor blinkar så går jag sedan successivt över till vanlig löpning.

Stockholm marathon 2011: allt du velat veta men inte vågat fråga.

Den sista milen på maran är fruktad. Benen är trötta och andningen tung, men det återstår ändå 10 långa kilometer. Och under de kilometerna återfinns Västerbron, Torsgatan och Odengatan. För mig började sista milen efter ca 22 kilometer. De sista 20 K var alltså på många sätt en ren plåga, men vi börjar från början.

Vaknade och stressade på cykel de sex kilometerna ner till centralstationen. Naturligtvis var det motvind. När jag väl kom fram till Östermalms IP var det bara att snabbt byta om, klara av toaletten och sedan pinna iväg till startfållan. Väl framme var det så fullt att jag inte ens kom in i själva fållan. Någonstans långt där framme såg jag 3:45- och 3:30-ballongerna. Snart springer jag förbi er, tänkte jag.

Pang! Det är trångt i startgrupp D. Varför är jag inte i startgrupp C, som förra året, tänker jag. Efter ett tag kommer jag in i ett ok tempo och bestämmer mig för att inte försöka stressa förbi långsammare löpare. Tio minuter senare ropar jag ”Håll till höger” och svär tyst för mig själv över alla slöfockar som springer i bredd.

De första 5K går på 25:48, nästa 5 på 25:40 och 10 till 15 går på 25:06. När jag passerar halvmaran på 1:48:19, så inser jag att 3:30 inte är att tänka på, men 3:40, kändes kassaskåpssäkert.

Det är då det händer. Vänster ben börjar vika sig. Det är som om benet inte orkar hålla emot vid nedsättningen. Det är tillfälligt tänker jag. Men det är det inte. Jag måste spänna hela vänsterbenet vid varje nedsättning för att inte säcka falla framåt.

Nu börjar de som jag skrek ”håll åt höger” åt tidigare så sakteliga glida förbi mig. Kilometertiderna stiger sakta men säkert. Ute på Strandvägen inser jag att det är kört och funderar på att bryta. Som tur var stod supporterklubben (Markus, Helena och Ola) och hejade vid Dramaten. Bestämde mig för att bita ihop och fortsatte.

De återstående 14K funderade jag på att bryta flera gånger, men pinnade på ändå. Efter Västerbron spred sig den otäcka känslan i vänsterbenet till höger höft/sätesmuskulatur. Vet inte om det hänger ihop.

Klarar jag fyra timmar? Vid 40K tittar jag på klockan för första gången på länge: 3:40. Inser att jag om jag inte deppar ihop helt så fixar jag skamgränsen. Fortsätter lugnt och stilla, hade inte mycket till val. Inne på stadion bjuder jag på en spurt de sista 150 meterna. Mitt tredje maraton slutar på 3:53:35. Det är åtta minuter sämre än 2010, men 3 minuter snabbare än 2009.

Deppigt men inte hopplöst

Feber, feberfri, feber igen, lite halsont och så vidare. Allvarligt talat har hälsoläget sedan Kungsholmen runt varit sämre än halvdåligt. Å andra sidan har det inte varit heldåligt. Jag har funderat på att ställa in, men om jag inte blir sämre så springer jag.

Jag tänker så här:

Träningen fram till Kungsholmen har varit starkare än något tidigare år. Fler pass över 30K, fler pass över 20K.

Jag känner min kropp: även om utgångsläget är skakigt så vet jag var gränsen går. Det finns ingen risk att jag pressar mig till skadliga gränser.

Det som stör mig mest nu är jag inte har tid att samla mig mentalt. Det är 110 % hemma och på jobbet. Jag hade verkligen behövt 14.00 som starttid.

Jag tänker hålla modet uppe med några meningar som Hempa skrev om Kungsholmen; vi tränar och kämpar oändligt mycket. Tiden vi tävlar är försvinnande liten. Let's enjoy the show!

Feberfri!

Tack för all omtanke. Jag känner mig i stort sett helt återställd nu, men väntar någon dag till innan jag springer igen.

Tyvärr 'försvann' det sista långa långpasset pga det här. På tisdag eller onsdag blir det 19K, på lördag 12K, på måndag 4x4x200, mest för att få lite fartkänsla i benen). Det sista passet kommer för övrigt att genomföras i Wien; ett värdigt sätt att avsluta träningen inför Stockholm marathon 2011.

And then it's countdown and liftoff!

Feber

Det var alltså inte bara solen och trötta ben... Feber och magknip. Fortsätter ändå att vara optimistisk. Jag känner mig betydligt bättre idag än igår. Men helgens långpass ställs i vilket fall in. Håll tummarna.