Backpass i Gamlis

Lars deppade hela fredagen men i lördags var det dags för ett nytt backpass och det med sin svägerska.

En elak känsla av misslyckande dröjde sig kvar, men man måste ju kunna lägga ett dåligt lopp bakom sig. Det var därför bra att ge sig ut på ett backpass med min svägerska i lördags. På grund av skador har hon inte kunnat träna på flera veckor så det borde ha blivit ett pass med pratfart mellan backarna.

Nu blev det inte riktigt så. Lisa drog upp farten så fort marken var jämn, så mycket till återhämtning blev det inte. Å andra sidan höll jag uppe trycket i backarna.

Summan av det hela blev ändå ett behagligt pass. Totalt blev det 45 minuter. Tjugofem av dessa i pulszon 3 resten i fyran. Dags att ta i kanske.

Förnedrad i Stockholm...

Med gott självförtroende styrde Lars i torsdags kosan mot Stockholm för att hjälpa en av institutionerna under nämndens ansvarsområde att vinna över Stockholms universitet. Föga visste han att dagen skulle sluta i total förnedring.

Jag är i princip mot jippotävlingar men när chefen kallar är det svårt att säga nej. Uppdraget var (1) att springa sista sträckan på Bellmanstsafetten, (2) att vinna över Stockholms universitet. Efter viss tvekan packade jag ner mina springkläder och körde till Stockholm. Det här borde gå vägen. Lätt.

Pang! 18.03 gick startskottet och vi var på väg. Efter de två första sträckorna låg vi bra till och när chefen (dekanus) sprang tredje sträckan på 18.51 framstod segern som självklar. Fjärde sträckan genomfördes perfekt och segern låg alltså i mina ben när jag sprintade ut på den avslutande delen.

Innan loppet var min tanke att ligga på kilometertider kring 4.30... alltså något under. Med fokus på Lidingö ville jag inte springa för hårt. Sagt och gjort: kilometertiderna var 4.26, 4.23, 4.26, 4.24 och 4.08. Bra jobbat Lars, men... Väl hemkommen kunde jag konstatera att Stockholm besegrat oss med 16 (sexton!!!) sekunder. Järnspikar! (som vi säger i Bibelbältet).

Det enda glädjeämnet är att vi vann över doktorandlagen från både Uppsala och Stockholm. Gammal är fortfarande äldst.

Bra och ganska bra Staffanmil

Trogna läsare av bloggen har kunnat notera två förändringar utan augusti månad. För det första har Lars börjat genomföra Staffanmil-pass minst en gång per vecka. För det andra har Lars ointresse, ja förakt, för pulsmätning ersatts av, kanske inte besatthet, men i alla fall fokus på hjärtats slag. Dagens pass är ytterligare ett uttryck för dessa förändringar.

Tolv kilometer, fartökning var tredje, så springs en Staffanmil. Idag hade jag bestämt mig för att trycka på lite extra under fartökningen. Som vanligt lät jag de lugna momenten rulla på i 5-minuters fart, men till skillnad från förra veckan drog jag upp till 4.25 min/km under de första två snabba km och 4.15 respektive 4 blankt (i snitt) under de två sista. Det kändes rakt igenom bra. Bra i vader, bra i muskler, bra i lungorna.

Klon i passet hittar vi i min Polar 400. Under de första 2 km låg jag i huvudsak under 140 bpm. När jag höjde till 4.25 höll jag mig under 147 (gränsen för pulszon 4) de första 700 meterna. Maxpulsen under fartökningen blev inte mer än 149. När jag sänkte till 5 min/km igen trillade pulsen genast ner till en behaglig nivå kring 142. Efter nästa fartökning flaxade pulsen kring 146, ibland över ibland under. Den tredje fartökningen gick som bekant i snabbare tempo men pulsen var som högst 162 och föll sedan ner till trakterna av 152. Sista tempoökningen var mer aggressiv och när 500 meter återstod låg pulsen konstant över 165. Under slutspurten (3.43 min/km) hamnade pulsen på 170.

Den förhållandevis låga pulsen torde (hoppas jag) vara ett tecken på att det finns betydligt mer att ge. Det är bra. Å andra sidan kan ju ett pass, där över 66% utförs i pulszon 2 och 3, knappast bättra på formen. Det är mindre bra. Jag känner mig nu mogen att våga ta i mer under de kommande passen.

En helt annan sak. Lyssnade med ett halvt öra på P1 idag. Det var några "vanliga människor" som gnällde på politiker och funderade på att rösta blankt som en protest. En protest mot vad undrar jag. Demokratin? Tycker de att politiker ska ha mer eller mindre att säga till om? Ska vi ha högre eller lägre skatter? Etc... vad gäller protesten? Nej! Att leva i en demokrati utan att rösta är som att leva i ett äktenskap (eller annan fast relation) utan att ha sex. Totalt meningslöst.

Bellman eller inte Bellman...

... det är frågan som min "chef" (svårt att förklara hur ett universitet är organiserat) har ställt. Det saknas en man i ett mixlag och jag anses vara mannen som saknas. På ett sätt vore det kul. En träningstävling i ett kravlöst sammanhang. två saker talar dock mot deltagande.

Det första är familjerelaterat. Bellman är på torsdag och jag kan inte hoppas att vara hemma innan nio på kvällen. Det är i sig inget problem, MEN på onsdag kommer jag (också)å yrkets vägnar komma hem sent. Med fyra barn, läxor, potträning osv känns inte det helt ok. Särskilt som jag vet att hösten är fylld med tjänsteresor och sena 'måsten'.

Det andra är träningsrelaterat. En 5 km tävling passar inte riktigt in i min uppladdning inför Lidingöloppet.

Vi får se. Det känns nämligen också ganska prioriterat att sätta Stockholms universitet på plats!

Snuva och lite feber...

... gjorde att helgens långpass fick ställas in. Nu är det fullt ös igen!

Snyggmarkus igen...

Efter onsdagens inlägg om Snyggmarkus och hans nystart har jag blivit mailbombad av tusentals läsare som krävt att få en fylligare presentation av Markus, hans löpning och snygghet. Denna blogg är förvisso inte en date-förmedling men eftersom allmänintresset är stort så länkar jag till ett tidigare inlägg där Markus presenterar sig själv och sin löpning.

Staffanmil i ganska full fart... typ

Nu är det nåt stort på gång, ja, snart ska nånting hända
Ingenting kan ändra det och nu är det för sent att vända
Lika bra att det blir sagt för du har ändå märkt det
Hur som helst så känns det helt okej
Det är nånting som jag vill säga dig
Dag efter dag, gång på gång var jag på väg
Dag efter dag, gång på gång, tog steg för steg

Ja, tänk att tre veckors noggrant planerad återkomst efter drygt två månaders skadeupphåll kan sammanfattas i en schlager från 1982! Löparlivet är för märkligt ändå. Hur som helst, efter dagens pass känner jag mig säker på att kunna genomföra både Stockholm halvmarathon och Lidingöloppet, även om ambitionsnivån för halvmaran knappast kan vara något annat än att genomföra en kul träningstävling. Förra året sprang jag på 1:32:45. Det kommer jag inte göra i år. När det gäller Lidingöloppet så är jag beredd att hosta blod för att ge allt. Tider? Jag avstår från att gissa.

Idag var det dags för en hel Staffanmil, alltså 12 km, alltså 4 x 3 km (utan paus eller vila) med fartökning var tredje kilometer. Som alla vet var det 4.30-Staffan som uppfann det här passet. Jag vet inte om han genomfört mer än en gång, men jag tycker att det är ett behagligt och lagom krävande pass. Perfekt när man inte är i form för hård intervallträning, men ändå vill få lite tryck i steget.

Konkret innebar detta idag att de lugna momenten låg runt 5 min/km och de fyra tuffare i trakterna kring 4.30. Den första tempoökningen låg strax över 4.30, därefter 2 ökningar kring 4.20 och den sista hamnade i trakterna av 4.15.

Jag är särskilt nöjd med pulsen. Under det första två lugna 2 km var pulsen aldrig över 143. Under första tempohöjningen tickade pulsen upp till 154, men efter 400 meter i lugnare tempo var jag nere runt 145 igen. Bra. Efter andra tempohöjningen kom jag aldrig ner under 145 igen, men jag är ändå nöjd. Tänk nu om jag nu kunde tappa några av all de extrakilon jag dragit på mig under sommaren.

Vad mer att berätta? Jo, under andra tempohöjningen ringer mobilen. I full fart fibblar jag fram den. Äldste sonen (12 år) ringer. Svarar samtidigt som jag gör allt för att hålla farten uppe. "Jag hittar inte controllen till X-boxen", hör jag i luren. Va!? Fattar han inte att pappas något försenade 40-årskris är viktigare än hans TV-spel. vart är vi på väg ;-)