Sidor

torsdag 7 april 2011

Lars genomför ett intervallpass och bestämmer sig

Efter tisdagens tempopass var Lars lite deppig. Inte för passet i sig utan för att Spurs åkte på stordäng i Champions League. Idag skulle ett intervallpass springas. Efter passet insåg Lars att det var dags att bestämma sig. Och det gjorde han.

Det här var planen: 15 minuters uppjogg (5:30-tempo), 9 intervaller om fyra minuter (3 i 4:10, 3 i 4:00, 2 i 3:45 och sista i trakterna kring 3:15), nerjogg i 15 minuter. Både igår och idag kände jag mig lite obekväm i kroppen. Kände efter hela tiden. Gör det ont i ryggslutet? Hur känns knäna? Jag intalade mig att jag låg farligt nära gränsen för hur mycket jag kunde belasta kroppen och skruvade därför ner ambitionen en del. Ganska så mycket faktiskt.

Så här blev det: Uppjoggen enligt plan. Mycket riktigt kändes det trögt och obekvämt. Och det nästan hela tiden, men mot slutet började kroppen kännas i balans. När intervallerna drog igång hittade jag snabbt flytet, men jag låg också drygt 10 sekunder över det planerade tempot. De första tre intervallerna hade snittfarten 4:22. Jag märkte att det egentligen var för långsamt eftersom det dröjde dryga tre minuter in i varje intervall innan pulsen gick över 150 bpm, vilket var den lägre pulsgränsen. (Sa jag att det var en minuts ståvila mellan intervallerna?)

De tre följande intervallerna höjde jag tempot något, låg mellan 4:11 och 4:13. Nu tickade pulsen upp i rätt frekvens redan efter 90 till 100 sekunder och i slutet av intervallerna var jag upp i 157 (ja, exakt 157 under varje intervall).

Tre intervaller kvar. Höjer igen och pendlar mellan 3:52 och 3:58. Nu är pulsen över 150 inom 40 sekunder och slutar kring 160. Nerjogg följer.

Efter passet kändes det bra. Trött men långt ifrån slutkörd. Under intervallerna fokuserade jag fotisättningen särskilt under accelerationen för att få ett bra frånskjut. Försökte slappna av.

Slutsatser. Jag kan inte komma undan känslan av att jag hade kunnat springa betydligt snabbare. Särskilt de första 6 intervallerna. Ok, att springa sista intervallen i 3:15 var en ganska korkat tanke, men 3:40 hade nog fungerat. Min slutsats är att jag nog kan sluta att vara så nervös över att bli skadad igen. Ser jag bara till att värma upp ordentligt kan jag trycka upp tempot några snäpp utan att vara orolig.

Imorgon vilar jag upp mig. På lördag blir det 32 kilometer med tempohöjning. Det ser ut att bli en solig lördag. Jag ser fram emot att springa.

2 kommentarer:

Lennart sa...

Det här tycker jag du ska vara riktigt nöjd med. jag tycker de var imponerande med tanke på din träningsbakgrund.

3:15 intervallen lät lite optimistik men det verkar bara vara att satsa för fullt nu.

Olov sa...

Det blir inte alltid som man har tänkt sig från början. Men jag tycker att du ska vara nöjd med passet.
Ha en härlig dag i solen på lördag.