Klartecken för hårdträning plus träningsrapport

I fredags var jag på min husläkarmottagning för att koppla bort 24-timmarsmätningsapparaturen (skriv ett längre ord om du kan!). Sanning å säga så har jag varit lite orolig för resultatet. Hade jag haft höga värden dygnet runt så hade det inneburit att jag behövt ändra en hel del i min livsstil. Och det har jag inte lust med. Jag trivs - på det hela taget - väldigt bra med mitt liv precis som det är.

Enligt sjuksköterskan som kopplade loss mig och förde över resultaten till datorn var resultaten extremt tydliga. När jag var hemma (såväl vaken som sovande) var trycket riktigt bra. Under arbetstid däremot var värdena direkt skadliga. Jag hoppas och tror därför att det under den närmaste framtiden kommer att göras vissa justeringar av mina arbetsuppgifter.

Glädjande nog fick jag klartecken för att blåsa på ordentligt under träningspassen. Men för att vara helt ärlig så har jag trivts ganska bra under den påtvingade återhållsamheten. Som jag tidigare har konstaterat har min träning nästan alltid utmärkts av perioden av intensiv träning (med många tokpass) som resulterat i perioder av skadebesvär och alternativ träning.

Sedan slutet av december har aldrig känt mig sliten i kroppen på ett sätt som har fått mig att ställa in ett pass. Sakta och stillsamt har pass lagts till pass och lika sakta har formen byggts upp. Stegvis har jag kunnat ösa på mer och mer utan att kroppen tar stryk. I tisdags sprang jag till exempel 10.14 kilometer på 43:45. Första kilometern gick på 4:46 den tionde 3:51, därefter fullt blås i cirka 140 meter. Jag tycker att det är helt ok för ett pass utan några speciella förberedelser. Dagen efter kände jag mig både stark och lite muskeltrött, men inte sliten.

För att sammanfatta så känner jag mig lugnad efter blodtrycksmätningarna och nöjd med träningsläget. Jobbsituationen kommer säkert att bli bättre. Livet är bra.

Kort och långsamt

Ärligt talat har jag lite svårt att förstå en del av passen i Bensons program. Idag skulle jag springa 30 minuter med 120 - 130 i puls. För att lyckas med det var jag tvungen att bitvis hålla mig under lördagens långpass-tempo. Jag antar att det finns någon sorts logik i detta. Till exempel att man ska vara i god form inför morgondagens monsterintervall: 10 x 1:45 minuter i 90 - 95 % av maxpuls med joggvila ner till 60 % däremellan.

Ja, så skulle morgondagens träning se ut om jag inte hade andra förhållningsorder. Jag får träna så att det känns, men ska undvika extrema pass... vad göra? Jag tror att halvintensiva 10K kan vara ett bra alternativ. Kommer att sikta på 45 minuter.

Mellanpass, långpass och lite glädje

Det är säkert nyttigt för mig att hålla mig till planen med lätta och mellanhårda pass tills dess blodtrycket är utrett, men... också ganska tråkigt. 75 % av maxpuls är en betydligt lägre ansträngningsgrad än vad man kan tro. I tisdags körde jag veckans lite hårdare pass så de återstående passen var med nödvändighet 'snälla'.

I torsdags blev det en timme enligt följande:

• 10 minuter i ca 6-minuterstempo
• 10 minuter i typ 5.20-tempo
• 20 minuter i 5-tempo (mot slutet av dessa 20 minuter pep klockan ilsket: sänk!)
• 10 minuter i 5.20-tempo
• 10 minuter i 6-tempo

Visst känner jag att sådana pass också ger något, men ack vad tråkigt. Lite roligare blev det igår. Långpass. 120 minuter. Det visade sig nämligen att mitt vanliga långpasstempo (5.40 - 5.30) låg tämligen mitt i prick för min målpuls. Pulsklockan tickade sakta upp från 120 till att stabilisera sig kring 135. Vid några tillfällen trillade pulsen upp mot 150, men gick strax tillbaka. Snittpulsen blev 136. Äntligen ett pass som kändes bra, ingen frustration, bara löparglädje.

Får träna igen

Egentligen var det väl lite slarvigt av mig att lägg ut föregående inlägg utan att, så snart det var möjligt, meddela vad läkarbesöket resulterade i. I vilket fall som helst tränar jag igen, men innan vi tittar närmare på det så är det kanske på sin plats med en liten förklaring.

Under hösten har jag av olika skäl mått ganska dåligt. Därför gjorde jag en snabb hälsokoll vecka 50. Kollen visade att jag hade mycket - mycket - högt blodtryck (både det låga och höga). Hade jag varit överviktig, stillasittande och storkonsument av alkohol, så hade detta i viss mån varit begripligt. Men eftersom detta inte är fallet ville sjukvården ta en närmare titt på mitt hjärta innan jag fick springa vidare. Den goda nyheten är att hjärtat är i prima form, den dåliga att man alltså inte vet varför blodtrycket är så högt. I januari ska jag därför göra två 24-timmarsmätningar, förhoppningsvis kommer det ge besked. Hur som helst så får jag träna igen, även om jag ska undvika de mest extrema passen innan orsaken till trycket är identifierat.

Jag springer nu på efter principen att 75 % av träningsvolymen ska ligga i närheten av 75 % av maxpuls. Övriga pass är en sorts försiktiga intervallpass. Dagens pass var en sådan snäll-intervall-träning:

• 10 minuter uppvärmning
• 4 x 4 minuter i ca 4.15-tempo med 2 minuters joggvila mellan intervallerna
• långsam joggvila till pulsen gick ner till 70 % av max
• löpning i 5-tempo till pulsen gick upp till 80 %
• nedjogg

Passet kändes bra. Jag gissar att min träning kommer se ut så är åtminstone under hela januari. Sedan få vi se vad som händer.

träningsförbud

Efter läkarbesök har jag fått träningsförbud "för säkerhets skull". Förhoppningsvis hävs förbudet efter provsvar. Jag är sur som ättika, men lyder. Återkommer.

Blodsmak i munnen

En genomläsning av det föregående blogginlägget kan få många att tro att träningsprogrammet är ganska slappt. Ganska korta pass i tämligen behagligt tempo. Så är det inte. Den här veckan är mer kvalitetsinriktad. Programmet ser ut så här

Måndag: vila

Tisdag: 10 x 1:45 minuter i 90 - 95 % maxpuls, däremellan joggvila till 60 %

Onsdag 55 minuter i 65 - 70 %

Torsdag Vila

Fredag 6 backlöpningar i 85 - 90 %

Lördag 40 minuter i 65 - 70 %

Söndag 100 minuter i 60 - 75 %

Passen där gränsen ligger på 70 och 75 % är nästan plågsamt långsamma. Man håller inte igen, man bromsar. Igår, tisdags, var det andra bullar. Tio intervaller där jag skulle ligga mellan 90 - 95 % av maxfart i 1:45. Jag kan redan nu säga att det inte gick. Efter åtta repetitioner fick jag lägga ner.. Det var också svårt verkligen stanna i 1:45 i rätt zon. Eftersom pulsen skulle ner 110 bpm mellan varje intervall så tog det nästan 1½ minut att komma upp i rätt puls. Jag var rejält trött redan efter 1:30 i zonen.

Kanske blev passet extra jobbigt eftersom jag öste på i ungefär samma tempo under rusningarna (3.30-tempo), vilket gjorde att jag efter ett tag var upp i 95%. Nästa gång ska jag testa att sänka tempot något när jag når den lägre pulsgränsen.

Idag hann jag inte träna och får därför rumstera runt lite veckoschemat. Fredagens pass kommer imorgon, dagens pass på fredag.

För övrigt vill jag ha jullov NU! Den här hösten har varit hemsk. Nu vill jag att det ska bli 2012.

Spring för sjutton gubbar!

Via Facebook blev jag uppmärksammad på en kommande radiodokumentär om Mina utmaningar Daniel. Jag länkade vidare och fick då en välbehövlig puff från Staffan, som på goda grunder påpekade att skrotandet av rymdfärjan i sig inte var ett argument att lägga ner den mest ambitiösa satsningen sedan Apollo-projektet (= min löpning). Alltnog, här sitter jag nu i akt och mening att göra en nära nog historisk uppdatering.

Frågan alla ställer sig är så klart om bloggtystnad är lika med avsaknad av träning. Så är det inte. Men i vanlig ordning har jag redan hunnit byta träningsmodell sedan det senaste inlägget. Som minnesgoda läsare vet brukar jag titt som tätt måste reducera träningen drastiskt på grund av överansträngning. Dessutom - med fyra barn och en underbart vacker fru - har jag känt att jag inte har kunnat träna mer än tre dagar i veckan. Detta har lett till att dessa tre pass måste bli ganska intensiva, vilket har lett till träningsrelaterade skador osv osv...

Hur som helst, i slutet av augusti fick jag via en blogg höra talas om boken Heart Rate Training. Jag är säker på att många av oss läser massor av träningsböcker där det står saker som vi redan vet. Heart Rate Training är också en sådan bok. Man vet egentligen redan allt som står i den. Men boken är skriven på ett sätt som - i alla fall för mig - gör att den faktiskt motiverar till ett förändrat träningsupplägg.

I korthet innehåller bokens program 5 - 6 pass i veckan, men alla - bortsett från långpassen - är förhållandevis korta och inte särskilt ansträngande i jämförelse med mina tre-pass-i-veckan-pass. Förra veckan såg ut så här:

Måndag: 35 minuter i 75 - 80 % av maxpuls

Tisdag: 30 minuter i 65 - 70 % av maxpuls

Onsdag: 45 minuter i 65 - 70 % av maxpuls

Torsdag: vila

Fredag: 40 minuter i 75 - 80 % av maxpuls

Lördag: vila

Söndag: 130 minuter i 60 - 75 % av maxpuls

(upp- och nedjogg ligger utanför tidsangivelsen)

Fördelen är att de flesta passen är så korta att man faktiskt kan klämma in dem i vardagspusslet. Dessutom är ansträngningen sådan att man inte åker träningsskador. Jag vet inte hur länge jag kan följa programmet, men just nu känns det riktigt bra och därför har jag uppdaterat målen för 2012: PB (tävlingsresultat) på samtliga distanser, vilket innebär:

10K: under 44:57 (busenkelt)

Halvamaran under 1:32:45 (troligtvis tufft)

maraton under 3:45:46 (inte alltför svårt)

Lidingöloppet under 2:40:22 (tuffaste utmaningen)

Så då var det allstå dags igen! Den mest ambitiösa satsningen sedan Apollo-projektet. Häng med!

2011 (mellanmjölkens år) och 2012

Ryktet om min bloggdöd är överdriven även om jag måste erkänna att det funnits skäl för "grundad misstanke" (för att citera Högskoleförordningen). Hur som helst, en elak kombination av otäck stress på jobbet, återkommande småförkylningar och belastning även i privatlivet (dock inte i den direkta kärnfamiljen) har dränerat mig på bloggkrafter. Efter att ha tagit del av Lennarts och Staffans erfarenheter från Hässelbyloppet känner jag mig vederkvikt och dristar mig därför till att sammanfatta 2011 och blicka framåt mot 2012.

Mellanmjölk

En snabb sammanfattning av 2011 skulle se ut så här: näst bästa tiden på halvmarathon, näst bästa tiden på marathon och näst bästa tiden på Lidingöloppet. Det skulle kunna vara sammanfattningen av ett ganska ok år om det inte hade varit så att jag hade goda förhoppningar på att faktiskt fixa personbästa på såväl marathon som Lidingö.

Så vad gick fel? Delvis har jag haft otur med förkylningar tätt inpå de viktiga tävlingarna. Men jag har också slarvat genom att titt som tätt ansträngt mig över min förmåga och på så sätt varit tvungen att vila söndersprungna muskler och leder. Det senaste exemplet på ett sådant pass återfinns i det förra inlägget på denna blogg.

2012

För 2012 har jag satt upp följande mål:

1. Ställa upp i följande tävlingar: Premiärmilen, Kungsholmen runt, Stockholm marathon, (kanske Stockholm halvmarathon) och Lidingöloppet.
2. Träna kontinuerligt utan avbrott påtvingade av självåsamkade skador.

Den uppmärksamma läseren noterar att det inte finns några tidsmål. Lite fegt kanske, men 2012 kommer jag satsa på att inte göra några dumheter. För många är detta en självklarhet. För mig är det en utmaning.

Den närmaste tiden tränar jag enligt följande:

tisdagar: Intervall 4 x 4 minuter i 85 % av maxpuls + upp- och nedjogg.

torsdagar: 40 - 50 minuter i medelhårt tempo.

Helger: Cirka två timmar och femton minuter i lugnt tempo.

Back in the saddle. Here we go!

I'm still standing (and running)

Jösses, jag konstaterar att mer än tre veckor har gått sedan jag bloggade sist. En kombination av stress på jobbet, pyssel i samband med att våra två äldsta barn byter skola och inskolning av lilla Ingrid på nytt dagis har helt enkelt inneburit att tid och ork att blogga har försvunnit. Detta betyder inte att jag inte skulle ha haft något att blogga om. Tvärtom. Träningen har trillat på med såväl upp som nedgångar.

Sammanfattning

Sedan det mycket lyckade lång-back-passet i förra inlägget har jag genomfört två långpass: ett på lite drygt 28 km (tempo/puls= 5:21/144), det andra på drygt 25 km (5:39/131). Varför var det andra passet så lugnt undrar ni. Jo, jag sprang med en kompis med en trilskande högervad.

De andra passen har i huvudsak varit kortare men med lite mer ös. När jag gick igenom min träning från sensommaren och hösten 2009 insåg jag nämligen att jag sprang en hel del korta pass i riktigt högt tempo (med mina mått), till exempel 5 km på 18:52. En sådan prestation är inte att tänka på idag (faktum är att jag misstänker att jag måste ha noterat tiden fel, så bra har jag svårt att tro att jag sprang). Hur som helst, jag har bytt ut "sex-mil-i-veckan" mot kortare pass med rejält tryck.

Passsen har legat mellan 7,5 och 10 kilometer med fokus på tempohöjning. Dagens lunchträning får illustrera. Jag höjde tempot var femte minut vilket resulterade i följande kilometertider:

1	00:04:57	1.00	04:57
2	00:04:18	1.00	04:17
3	00:04:10	1.00	04:09
4	00:03:59	1.00	03:59
5	00:03:55	1.00	03:55
6	00:03:49	1.00	03:48
7	00:03:42	1.00	03:41
8	00:03:43	1.00	03:43
9	00:02:05	0.51	04:07

Bortsett från att jag tappade två sekunder mellan sjunde och åttonde kilometern är jag nöjd (jag inledde nedlöppningen under den sista halvkilometern). Jag hoppas att de här passen ska ge mig "spring i benen". På onsdag blir det backträning igen. Till helgen långpass (max 24 km). Och därefter börjar nedtrappningen.

Trycker på i backarna

Förra veckan fick jag ihop drygt 65 km. Den här veckan kommer det bli mindre. I tisdags körde det ihop sig lite på jobbet varför passet fick ställas in. Onsdag till torsdag passade vi på avsluta sommaren genom att åka på en sådan där 22-timmars kryssning med Birka Paradise. Det var första gången och hela familjen var väldigt nöjd. På deck 10 fanns till och med ett joggingspår (193 meter långt), där äldste grabben dunkade in 25 varv.

Väl hemkommen drog jag på mig träningskläderna och gav mig ut på min vanliga lång-back-pass runda. För skojs skull satta jag på Virtual Racer och tävlade mot min tid från 4/8. Glädjande nog slog jag mig själv med exakt sex minuter och 59 sekunder. Sprang genomgående hårdare, framför allt i partierna mellan backarna. Liksom förra veckan tryckte jag på extra under den 19e och 20e kilometern. Även här kunde jag höja ett snäpp: 4:40 respektive 4:32. Jag blev extra glad när jag såg att såväl max- som medelpuls faktiskt låg ett slag under förra veckan pass trots att jag sprungit betydligt snabbare.

I eftermiddag åker familjen och jag till Söderhamn på surströmmingsskiva. Imorgon blir det ännu ett långpass, skulle tro att det hamnar mellan 24 och 27 km.

Vecka 31: 65 kilometer and still going

Jag kan inte säga annat än att formkurvan är på väg uppåt. Åtminstone när det gäller uthållighet. Under tre pass den här veckan har jag skrapat ihop lite drygt 65 km. I tisdags och torsdags blev det någon sorts kombination av långpass och backträning: lite knappt 21 km med 15 riktigt krävande backar. Idag ett klassiskt långpass i pratfart.

För första gången på flera veckor öste regnet ner i Uppsala. Ställa in? No way. Särskilt inte som jag idag, för första gången, skulle springa med en av mina bästa vänner. Vi har känt varandra sedan början av 90-talet och har haft hjälp av varandra i livets upp- och nedgångar, men inte i löpspåret, förrän idag.

Långpass ska springas i pratfart, men det är väldigt sällan som jag har någon att prata med. Idag blev det en väldig massa prat: träning, maraton, forskning, åren som går osv. Efter 18 km drog vi upp tempot under 4 km, även om snacket avtog något så hade vi ändå en del att prata om. Vid 22 km blev det nedjogg den återstående biten fram till huset. Mikas Forerunner visade 23 620 meter. Lagom långt långpass.

Just som vi var redo att gå in i husvärmen övergick nederbörden från regn till ösregn. Antar att det var Guds sätt att tala om för oss dagens träning var avslutad. Det här passet kommer jag minnas.

Ännu ett back-långpass, helt enligt planen

Igår var det dags att upprepa tisdagens ganska krävande lång-back-pass. Förutsättningarna var i stort sett identiska. Några grader för varmt, med andra ord. Igår hann klockan ticka på 58 sekunder längre än i tisdags, vilket framför allt beror på att jag tog det en aning lugnare mellan backarna. Å andra sidan tryckte jag på lite hårdare den 19e och 20e kilometern (4.53 respektive 4.44 min/km).

När jag tittade igenom passet i min Garmin konstaterade jag att jag hade lägre puls i de sista tre backarna. Kan det bero på att benen är svagare än hjärtat? Alltså att jag rent muskelmässigt inte orkar pressa hjärtat lika hårt mot slutet av passet.

Nu väntar två dagar med skön vila innan söndagens lugna och flacka långpass.

Pojkboksäventyr och nya skor

Den här veckan är lite märklig. Storbarnen är på egna äventyr, Anna jobbar och lilla Ingrid och jag har semester. Egentid med en 3½-åring är både roligt och krävande. De senaste dagarna har Ingrid, Anna och jag cyklat till Storvad när Anna kommit hem från jobbet. Storvad är en badplats längs Fyrisån som ligger ungefär fyra minuter cykelväg från vårt hus.

Badplatsen ligger i en sänka och längs bortre delen av ån sträcker sig trädgrenar ut över vattnet. Idag och igår har jag simmat ryggsim under grenarna. Det är en speciell känsla att glida fram i vattnet och se solen lysa igenom grenverket. Nästan som vore man en sida Huckleberry Finns Äventyr. Jag har gjort en "mental note" att se till att storbarnen upplever samma sak när de kommer tillbaka nästa vecka.

Nya skor. För knappt ett år sedan köpte jag ett par Nike Lunarglide. Egentligen var det mest av leda, jag var trött på att köpa heldämpade, pronationsjusterade skor från Asics. I början trivdes jag inte alls i månskorna, men steg för steg har jag kommit att uppskatta dynamiken. Samtidigt har jag känt mig alltmer obekväm i mina Asics GT 2160, som jag köpte eftersom min Kayano inte kändes bra.

Dag för en ny mängdträningssko med andra ord, och det blev Nike Lunareclipes. OK, skon ser ut som vore den rekvisita för Star Treak, men den är väldigt skön att springa i. Jag skulle bli väldigt förvånad om jag inte springer nästa maraton i den skon.

Stolpiga ben efter tufft back-distans-pass

Igår inleddes det första träningpasset i resten av mitt liv. Eftersom inga invändningar - eller några kommentarer överhuvudtaget - inkommit till mitt föreslagna upplägg, så sprang jag alltså 20 km med en massa krävande backar, fjorton för att vara exakt. Och allt detta i en ganska ansträngande värme.

Öppnade med fyra lugna och flacka km. Tempot låg mellan 5.23 och 5.19. Därefter kom backarna. Pulsen steg rejält samtidigt som tempot närmade sig 6 min/km. Lyckligtvis kunde jag hålla ganska ok hastighet mellan backarna (5.30 - 5.15).

Efter "backdelen" återstod ungefär tre kilometer hem. När klockan pep för 18 km tryckte jag på lite och avverkade 19 och 20 km på 5.03 respektive 4.53 min/km. Passet avslutades sedan men 700 meter i mycket lugnt tempo.

Idag känns benen ganska stolpiga, men jag har inte ont i muskler eller leder. Jag är särskilt nöjd med att jag kunde öka tempot mot slutet av passet.

Sammanfattning:

Distans: 20,7 km

Tid: 1:51:33

Medeltempo: 5.27

Puls: 149/167

Grubblar över träningen i augusti

Nu drar jag alltså igång den egentliga träningen inför Lidingöloppet. Sedan den 12 juli har jag steg för steg byggt upp kroppen och känner mig nu redo för lite hårdare tag. Frågan är hur dessa hårdare tag ska se ut.

Jag har tittat på en del olika program och de flesta är uppbyggda på samma sätt: 4 - 5 pass i veckan, kombination av intervall, backe, långpass + utfyllnadspass för att öka den totala volymen. Ungefär så brukar jag också lägga upp min träning. Problemet är bara att jag aldrig med kontinuitet lyckats få in 4 pass per vecka. Fem pass är inte att tänka på. Därför har utfyllnadspassen försvunnit vilket har lett till minskad träningsvolym. Kanske är det förklaringen till att jag tappar så mycket på distanser över halvmaran.

Jag funderar nu på ett alternativt upplägg:

• Tre pass i veckan.
• Tisdag och torsdag: löpning 20 km med lugn inledning (8km), därefter kuperad terräng (10 km) och sedan lugn avslutning (2km).
• Helg: varannan helg ca 20 km med fartökning mellan 10 - 18km, varannan 26 km utan fartökning.

Kan detta vara en bra idé?

Äntligen en träningsvecka med 6 mil

Igår, söndag, sprang jag lite drygt 20 km längs Uppsalaslättens flacka landsvägar. Jag får erkänna att det var jobbigare än vad jag hade tänkt mig. Jag gissar att fredagens krävande back-långpass fortfarande satt kvar i benen.

De första 10 km kändes faktiskt som en enda lång - mycket lång - uppjogg. Tempot låg mellan 5.30 och 5:45 min/km. Det kändes inget vidare. Strax efter 1o km-pipet svängde vägen söderut, vilket också innebar motvinden blev till medvind. Plötsligt kändes livet bättre och jag bestämde mig prova på en fartökning. Sakt och gjort, tempot höjdes och under knappt 8,5 km hamrade jag in kilometertider kring 5 min/km.

Tempohöjningen avbröts vid en järnvägsövergång. Den återstående sträckan sänkte jag hastigheten och joggade stillsamt hem till huset.

Den stora nyheten är alltså att jag, i och med gårdagens pass, äntligen lyckats få ihop drygt 6 mil på en träningsvecka. Detta har inte hänt sedan vecka 15, alltså mitten av april.

Krävande backdistans i Uppsala

Min träning har under några veckor i huvudsak bestått av pass mellan 10 och 20 km med stort inslag av kuperad terräng. Så blev också gårdagens löpning. Jag inledde med lite drygt 8 km genom Uppsalas gator för att sedan springa lite drygt 10 km upp och ned i backarna längs Röbospåret och Tunåsen.

De första 8 km avverkades i behagligt tempo kring 5 min/km. När väl backarna skulle tas kändes detta tempo plötsligt inte alls behagligt. Tvärtom. Mot slutet av varje backe var jag rejält slut i såväl ben som hjärta. Var till och med tvungen att gå några meter i den värsta backen. Jag skulle tro att den tryckande värmen plus en bitvis mycket hård motvind gjorde sitt för att öka plågan.

Passet avslutades sedan med nedjogg i cirka 2 km. Totalt 20,4 km.

Imorgon, söndag, avslutar jag komma-tillbaka-fasen med 19 km flack landsvägslöpning. Nästa vecka drar jag igång med den riktiga träningen.

Prins Bertils Stig: kort långpass genom min barndom

Halmstad är nog den enda plats i Sverige som jag kan kalla min hemstad. Inte minst eftersom det är det är den enda platsen där det finns hem och bostäder som jag återvänt - och återvänder - till under hela mitt liv. Ingen annanstans kan jag stanna upp och prata med människor som har känt mig hela livet. Måndagens korta långpass längs Prinsens Bertils stig blev därför också en tur genom minnen från barndom och ungdomsår.

Jag startar vid parkeringen utanför Strandhaga koloniområde, springer några hundra meter längs löparspåret utanför Simstadion och fortsätter sedan på Prinsens minne utmed Västra stranden.

Finge jag en krona för varje varv som min kusin och jag sprungit längs spåret utanför Simstadion hade varit en förmögen man idag. Min kusin var alltid snabbast på korta distanser, men så fort vi började närma oss sträckor om tre kilometer (och där över), så dominerade jag. Även om det var längesedan vi mätte våra krafter så skulle jag tro att det ser likadant ut i idag. När vi inte sprang så spanade vi efter tjejer på just Simstadion eller badade på Västra stranden.

Passet fortsätter i lugn takt längs kustlinjen. Spåret är mycket flackt och jag tänker på hur Daniel om några veckor kommer att spränga fram i motsatt riktning för att "springa skiten" ur sitt resultat från 2008. Jag passerar Grötvik där ett gäng Optimistjollar påminner mig om att jag gick i seglarskola här för länge, längesedan.

När jag närmar mig Tjuvahålan blir banan kuperad. Två ganska krävande backar innan Tylön syns. När jag tittar till höger ser jag Tylösands kyrkas klocktorn. Där gifte sig mina föräldrar en augustidag 1963. Jag springer förbi en liten strandnära skog och minns att jag och min kusin sommaren 1982 sprang på en älg som sedan jagade oss (det är en lång historia).

Nu springer jag alldeles bakom sanddynorna vid Tylösand. Som tonåring gick jag många sommarnätter här. Folköl i handen och håret fullt av Vidal Sassons hårgele. På många sätt var det en svår tid eftersom man behövde bekräftelse varje kväll.

Vid Tylöbäcken svänger stigen upp mot land igen. Jag springer längs bäcken och tänker att det här faktiskt är ganska romantiska omgivningar. Den romantiska känslan försvinner snabbt när "Stigen" passerar Tylösands golfbana. Det finns inget barmhärtigt sätt att säga det. Tyvärr. Majoriteten av alla golfare ser hjälplöst löjliga ut när de med ett tillkämpat leende vankar fram i sina märkeskläder.

Stigen blir smal nu. Jag springer i för mig helt nya marker. Efter några kilometer tar Prins Bertils Stig slut och jag befinner mig på Gamla Tylösandsvägen. När min mamma var lika gammal som vår äldsta son Albert (13 år) cyklade hon omkull på just den här vägen och föll så illa att hon blev inlagd på sjukhus.

Jag passerar Söndrums kyrka. Min kusin och jag konfirmerades där samma år som vi jagades av en älg borta vidTylösand. Nu springer jag utför, förbi "Miniland", ner mot Simstadion. Det blir två varv på spåret (fel håll skulle Ingmarie säga) innan jag lunkar tillbaka till kolonistugan som jag varit i varje år sedan jag föddes.

Semesterlöpning i Halmstad

Sedan förra inlägget har jag sakta och försiktigt ökat träningsmängden. Även om det bara går långsamt framåt, så går det ändå framåt. Och det känns ju bra.

I lördags (16/7) fick jag till något som liknade ett lånpass: 19.72 km på 1.52.52. Jag inledde med ganska flack landsvägslöpning om lite knappt 14 km. Därefter blev det två varv på Röborundan, med sina tre fruktade backar. Slutligen sprang jag hem till vårt lilla hus. Den lugna öppningen gjorde att jag faktiskt kunde öka höja tempot under de avslutande - och mest krävande sex kilometerna.

Efter en dags vila sprang jag sedan i måndags ett lite kortare pass: 9 km med fem saftiga backar. Snittfarten landade på 5:30.

Igår onsdags begav jag mig till Gallberget i Halmstad. Där finns ett el-ljusspår om lite drygt 3 km med tre bra backar. Jag sprang fyra varv med ett medeltempo på 5.38. Passet kändes bra, men jag är lite sur över att jag var tvungen att sänka farten under det sista varvet.

Idag vila och imorgon 2,5-timmes flack löpning. Det är härligt med semester!

Springer igen!

Inte har sommaren varit den orgie i löpträning som jag hade hoppats. Men nu har jag i alla fall kommit igång. I söndags (10 juli) sprang jag 15K i lugnt i långsamt tempo (6 min/km). Passet var dock hårdare än vad tempot antyder eftersom jag lagt in tio riktigt tuffa backar mellan den fjärde och elfte kilometern.

Igår blev det en mil på drygt 52 minuter. Och då var jag rejält trött!

Det är klart att man känner sig frustrerad när det går så dåligt. Å andra sidan kanske man inte ska vara förvånad över den dåliga prestandan. Jag har trots allt var krasslig med återkommande feber, halsont och hosta sedan 13 maj. Det var först i början av vecka 27 som kroppen kändes ok.

Nu är planen att vänja kroppen vid löpträning under resten av juli för att sedan förhoppningsvis kunna träna ganska hårt under augusti och september. Konkret innebär det 3 pass i veckan i juli och 4 - 5 pass i veckan i augusti och september.