Staffanmil blev backmil

Enligt sitt (efter eget huvud komponerade) komma-tillbaka-iform-snabbt-som-attan program skulle Lars idag springa en Staffanmil i lugnt tempo. Det skulle dock visa sig att ett födelsedagsfirande i Stockholm drog ut på tiden och att mörkret redan börjat sänka sig över Uppsalaslätten när Lars i svarta löpartights och mörk funktionströja var redo att påbörja sitt pass. Under en kort stund genomgick Lars en inre kris: springa mörkt klädd i mörker på landsvägen (Staffanmilen ska springas på väg)? Bryta träningsprogrammet redan under pass nummer 2?

Överlevnadsinstinkten tog över och Lars sprang förbi Uppsala högar ner mot Röbospåret som sedan avverkades två varv. Lite trixande på hemvägen skulle borga för att det blev en mil. Nu blev det bara 9,7 km, men Lars är nöjd ändå. Särskilt över att vänster knä känns kassaskåpssäkert. Mindre nöjd är han över det faktum att han fortfarande är i sämre form nu än vad han var i januari.

Lars springer igen!

Efter dagar och veckor nålar i knät, ström i vaden och springförbud var det ånyo dags för Lars att ta på sig springskorna. Naprapatens råd var att börja med 15 minuters försiktig löpning. Vänta en dag och om det kändes bra öka tiden med fem minuter varannan dag tills dess 60 minuter kunde springas utan problem. Därefter kunde den egentliga träningen börja. Det var naturligtvis en oacceptabelt lång väg tillbaka. Med det upplägget skulle det bli omöjligt att genomföra maran. Lars bestämde sig därför för att chansa och i stort sett följa det upplägg som tidigare presenterats på denna blogg. Istället för att börja med en Staffanmil beslutade Lars dock att istället genomföra 8 lugna km.

De första två kilometerna avverkades i 5-minuterstempo med 100-procentig uppmärksamhet på vänster ben. Det kändes bra, men lite konstigt. Tredje kilometern höjdes tempot till ca 4,25. Fortfarande bra känsla. Kunde hålla åtta fotnedsättningar per andetag utan problem. Övergick sedan till att växla mellan 5- och 4,25 minutersfart + en liten spurt de sista 500 meterna. Sluttiden blev 37,50. Rejäl stretching. Just nu känns benet helt ok men det är ju först imorgon som vi vet om passet var ett hopp i galen tunna.

På banan igen (förhoppningsvis)

På fredag kan jag förhoppninsgvis börja springa igen. Sitter och funderar på ett upplägg som både tar hänsyn till knä- och forleder och det faktum att Stockholm marathon närmar sig med storsteg. Så här tänker jag mig att de första två veckorna kan se ut. Vad tror ni? För försiktigt eller för hårt?

Vecka 16
Fredag 10k staffanmil (försiktigt tempo)
Lördag vila
Söndag 16k långsamt
Vecka 17
Måndag Cykel 30 min + styrka
Tisdag 8k 38
Onsdag Vila
Torsdag Staffanmil
Fredag Cykel 30 min + styrka
Lördag Vila
Söndag 18k 90
Vecka 18
Måndag Cykel 30 min + styrka
Tisdag 8 k 35
Onsdag 10k 52
Torsdag vila
Fredag vila
Lördag 21,1 105
Söndag vila alt Cykel 30 min

Avkunnad dom

Efter besök på Idrottsskadecentrum i Uppsala får Lars finna sig i att inte springa under två veckor. Istället får han se fram mot att få nålar inkörda i vänster knä och genomföra ett ambitiöst stretchprogram (varje dag!). Inget vidare, tänkte Lars, men mot bakgrund av att hans naprapat har sprungit Stockholm marathon på 2,36 (eller var det 37) så var det bara att bita ihop. Crosstrainer och cykel godkändes varför Lars redan i eftermiddag kan ses vifta i dessa maskiner på Fyrishovs gym.

vår i sikte?

Lars har plågats av en instabil fotled som har slungat hans resultat två, tre månader tillbaka i tiden. Imorgon ska han träffa en idrottsläkare. Förhoppningsvis leder det till att även löpningen kan få vårkänslor. Lars har, i väntan på ett bättre vänsterben, kört en hel del hård gymträning. Passen har inletts med 30 hårda minuter på cykel, därefter styrketräning för att sedan avslutats med 30 minuter på/i (vad man nu ska säga) crosstrainer. Vidriga pass men hjärta, lungor och muskler hålls igång. Lars avslutar dessa pass med bubbelbad och bastu. Är det bra eller dåligt? Vem vet, men den stora frågan är när han kan börja slita på asfalten i norra Uppsala igen.

ner i diket

Lars sinne har varit uppfyllt av dystra tankar den senaste tiden. Långpassen går sämre än för två månader sedan. Vänster ben trilskas. Stockholm marathon närmar sig med stormsteg. Om benen inte väldigt snabbt blir ok misstänker Lars att hans måltid för maran (3.40) bara är att glömma. I så fall får höstens lopp (Stockholm halvmarathon, Lidingöloppet och eventuellt Hässelbyloppet) bli fokus för Lars träning. Men nu till vad som faktiskt har hänt och till första person.
Efter att kroppen snabbt hade återhämtat sig efter Premiärmilen gav jag mig ut på Holméns 30k-pass med gott mod. De första 20k fick springas i valfri hastighet, men de sista 10k skulle avverkas på 47 minuter. Det framstod som tufft men inte alls omöjligt.
Redan efter några hundra meter (i 5.25 fart) märkte jag att kroppen var i obalans. Även om det inte gjorde ont i vänster ben, så var det omöjligt att springa harmoniskt. Det blev en sorts haltande stil. Eftersom farten var låg var jag inte så bekymrad. Det går över när kroppen är rejält uppvärmd, tänkte jag.
Femton kilometer senare insåg att det inte hade gått över. Tvärtom. Jag var rejält trött i hela kroppen. Insåg att en sista mil på 47 minuter inte var att tänka på och bestämde mig därefter att dra ner distansen till 27k med förhoppningen att åtminstone kunna hålla rätt fart under 7k. Det gick inte.
Även om jag höjde farten något så blev det inte ett bättre snitt än 5,03 de sista 7 - och då var jag rejält trött i benen när jag stapplade in genom ytterdörren.
Hur kunde det bli så här?
Jag tror att det trasslande vänsterbenet gör att jag spänner en massa muskler på ett sätt som stjäl energi och tröttar ut. Eftersom pulsen under hela passet låg i zon 2 och 3 så verkar ju inte hela kroppen vara ur funktion.

fortsättning följer...