Sidor

tisdag 2 november 2010

Gymtrippel i pulszon 3

Igår begav jag mig till gymmet i akt och mening att på ett löpband springa i 60 minuter. Varför? För att jag vill. När jag stegade in i gymmet visade det sig att jag hamnat mitt i "passa-på-att-träna-på-väg-hem-från-jobbet-hysterin". Alla löpband var upptagna (av lunkande typer!), samma sak med crosstrainer-maskinerna.

Satte mig därför på en cykel och knotade på efter bästa förmåga. Efter drygt 10 minuter blev en crosstrainer ledig. Snabbt byte av maskin. Trettio minuter med viftande armar och ben. När jag klev av hade faktiskt ett löpband blivit ledigt. Ännu ett snabbt maskinbyte, följt av 20 minuter i 5-minuterstempo.

Tanken med passet var att få en lite längre sammanhängande tid i pulszon 3. Det gällde alltså att hålla sig under 150 i puls. Som vanligt var det svårt att överhuvud taget komma över 130 så länge som jag satt på cykeln, men i crosstrainern parkerade sig pulsen snabbt kring 147. Samma sak på löpbandet. De första 17 minuterna låg pulsen stadigt runt 144. Därefter steg den långsamt för att retsamt nog lägga sig på 150 när det återstod ca 90 sekunder. Genom att "fiskandas" fick jag ner pulsen igen och kunde avsluta på 148.

Av någon anledning så tror jag faktiskt att sådana här pass faktiskt kan vara bra ibland.

måndag 1 november 2010

Alkohol + tröskelpass = sant

I förra inlägget gruvade jag mig inför valet att använda ledig tid under ett internat till löpträning eller öldrickning i Spa-avdelningen. Petra kom sedan med det utmärkta förslaget att jag både skulle springa och dricka öl. Skulle det låta sig göras? Så här gick det.

På torsdagseftermiddagen var det en lucka på hela 2½ timme mellan sista arbetspasset och middagen. Perfekt tänkte jag. Här hinner man med både ett lugnt 40-minuterspass och någon (eller några) öl i bubbelpoolen. Jag hade lite träningsvärk efter onsdagens kombinerade löp- och styrketräningspass och tänkte därför springa i 5-minuterstempo, eller till och med något långsammare.

Problemet var att min chef också tagit med sig träningskläder. Han springer Stockholm marathon på 3:11:59 och har en annan uppfattning än jag om hur snabbt ett lugnt pass ska löpas. Tempot hamnade snart kring 4.35 för att mot slutet höjas till trakterna kring 4.20. Det är väl i och för sig ett tempo som man kan hålla i 9 km även med träningsvärk, men chefen tyckte också att detta var ett bra tillfälle att diskutera en del saker. Mot slutet var jag rejält trött och fick allt svårare att få fram begripliga meningar.

Hur som helst kändes det helt ok att efter passet hoppa ner i bubbelpoolen (där jag hittade en hel del kolleger som inte hade haft med sig träningskläder) och ta en (eller några) öl.