Sidor

onsdag 28 juli 2010

Börjar kännas deppigt

Nej, vaden blir inte bättre. Det går inte att springa, inte ens att lunka. Förra veckan sprang jag 40 - 50 meter för att komma undan en skyfall under lunchen. Fem minuter efter den korta och inte särskilt snabba språngmarschen fick jag så fruktansvärt ont i vaden att jag knappt kunde gå. Har ingen aning om vad det kan vara för fel.
Alternativ träning i all ära men förr eller senare måste man ju börja springa. När? När?

fredag 23 juli 2010

Lyssna på mig istället!

I en kommentar till ett tidigare inlägg på denna blogg ger gnosjölöparen Thomas (med två Swiss Alpine Marathon i meritlistan) uttryck för sin frustration över att idrottsläkare titt som tätt uppmanar den skadedrabbade löparen "att lyssna på kroppen".
Jag håller med Thomas! Vi skulle aldrig uträtta några stordåd om vi ständigt lyssnade på gnället från trötta muskler, senor, hinnor och leder. Jag tycker att det hög tid för min kropp att börja lyssna på mig istället.

onsdag 21 juli 2010

Otur eller häxeri?

Trogna läsare av denna blog vet att jag under ett antal veckor slitit med en ond högervad. Har kämpat på med alternativ träning enligt bästa förmåga i väntan på att vaden ska bli bättre. Vad händer då? Jo, en folkilsken och bitter basset hound lufsar fram och biter mig i den onda vaden. Huden punkterades på ett ställe. Det gjorde inte så lite ont.

Jag frågar mig nu om detta kan förklaras med simpel otur eller om mer illasinnade krafter ligger bakom denna attack mot min löpträning.

måndag 19 juli 2010

Lars tänker taktik inför Lidingö

I väntan på att han ska kunna börja löpträna på riktigt ägnar sig Lars åt alternativ träning samt grubblerier om hur Lidingöloppet egentligen ska löpas.

Förra året sprang jag efter principen: "Gå ut hårt och släpa dig i mål den sista biten". Jag hade tillämpad den metoden med mycket gott resultat under Stockholm halvmarathon två veckor tidigare och hade därför förhoppningen att prestera bra även på Lidingö. Tanken var att springa över min förmåga fram till Aborrbacken, gå upp för den och sedan jogg-plåga mig den sista biten.

Problemet var ju bara att Lidingöloppet är 9 km längre och har väldigt många fler backar än halvmaran. Jag var därför helt slut redan vid Grönsta gärde när hela 10 km återstod. Den sista milen blev en plåga. Hade det inte varit för att en äldre dam (troligtvis med dålig syn) sagt åt mig att jag såg väldigt pigg ut vid sista vätskekontrollen så vet jag inte om jag hade kommit i mål.

"Gå ut hårt" taktiken är alltså inte att tänka på i år. Under Stockholm marathon förbättrade jag min tid genom att springa på takt istället för att försöka hålla en viss fart. Genom att göra fyra fotnedsättningar på varje in- och utandning kunda jag hålla ett jämnt och hållbart tempo. Kruxet är att takt-taktiken troligtvis bara fungerar på tämligen flacka banor. Så fort man kommer till en backe tenderar takten bli 2-per-andning.

Vad göra?

Just nu har jag inget bättre förslag än att helt enkelt ta det lite lugnare i uppförsbackarna De första 20 km. Vem vet, kanske räcker det?

lördag 17 juli 2010

Tuffa tag!

Den femte juli proppade Lars Chevan full med barn, fru och packning och styrde kosan mot föräldrarnas sommarställe i Halmstad. Sextio mil och 70 liter bensin senare var truppen framme vid "Sommarens enda måste", enligt barnen. Naturligtvis var såväl löparskor, som funktionskläder och pulsklocka med i packningen. Efter att ha förnedrat sig med vattenlöpning i Fyrisån och Fyrishov var det dags för Lars att börja springa igen. Det var i alla fall vad han trodde.

Den sjunde juli gav jag mig iväg på en efterlängtad tur längs Prins Bertils stig. Som mina vänner vet är jag en benhård motståndare till monarkin, men att bojkotta en av Sveriges trevligaste gång- och löpstigar på grund av dess namn kändes lite överdrivet. Som detta var det första passet på länge bestämde jag mig för att springa utan klocka. Jag vet att jag lätt blir sporrad att öka tempot när kilometertiderna hela tiden piper till. Det här passet skulle vara lugnt.

Av ren fåfänga tog jag på mig finisher-tröjan så att snabbare löpare längs stigen skulle förstå att jag faktiskt kan springa bättre än så här.

När jag kom till Grötvik vände jag om och joggade tillbaka. Vet faktiskt varken hur långt jag sprang eller hur lång tid det tog. Skulle gissa att det blev 9 eller 10 kilometer.

Dagen efter kändes vaden ok, men fram mot kvällen kom den där smärtan tillbaka. Det gör ont i hela vaden, inte bara på "framsidan". Det kan också börja göra ont mitt under en promenad, alltså inte bara när man börja röra sig. Mycket märkligt.

Jag antar att jag har någon sorts skada i den delen av hjärnan som gör det möjligt att dra rimliga slutsatser från egna erfarenheter. Det skulle i så fall förklara varför jag likväl tog med träningskläderna till London. Jag såg framför mig hur jag skulle komma joggande längs Thames (hotellet låg ett kortare stenkast från Thames vid Westminister bridge. Ett helt fantastiskt hotell. Bo där om ni ska till London). Naturligtivs blev det inget av det. Däremot gick vi en hel del, väldigt mycket faktiskt. Barnen protesterade då och då, men lät sig mutas med glass. Jag mutade mig själv med öl. Hur som helst efter fyra dagars gående i London slog plötsligt vadsmärtan till med en sådan intensitet att jag knappt kunde gå.

Med lite knappt två månader kvar till Lidingöloppet känns det så där halvkul. Den alternativa träningen fortsätter med andra ord. Jag kommer, utan att kunna förklara varför, satsa på tung styrketräning för ben och bål + crosstrainer för konditionens skull. Körde ett riktigt tungt pass igår på gymmet igår. Vräkte på så mycket vikter att benmuskelaturen knastrade när jag gjorde mina knäböjningar. Så ska det vara (hoppas jag).

Jag kommer att fortsätta med gymträning och kanske lite vattenlöpning i minst en vecka till. Därefter testar jag med ett försiktigt löppass. Det hade naturligtvis varit väldigt mycket bättre att kunna springa upp och ner i Röbospårets backar, men jag tror ändå att jag kommer att få tillbaka formen ganska snart. Vi får hoppas!

torsdag 1 juli 2010

Vattenlöpning

Efter osedvanligt mycket gnällande från Lars tröttnade en av hans facebook-vänner och föreslog att Lars borde ägna sig åt vattenlöpning istället för självömkan i väntan på vaden ska bli ok. Lars tog till sig kritiken och inhandlade genast ett gult vattenlöpningsbälte.

Idag vattensprang jag bara 50 meter. Antar att tekniken ännu inte är fulländad. Men kul var det. Det blir absolut ett inslag under den närmaste tidens träning. Tänker mig att det är perfekt att kombinera vattenlöpningen med traditionell styrketräning.