Tuffa tag!

Den femte juli proppade Lars Chevan full med barn, fru och packning och styrde kosan mot föräldrarnas sommarställe i Halmstad. Sextio mil och 70 liter bensin senare var truppen framme vid "Sommarens enda måste", enligt barnen. Naturligtvis var såväl löparskor, som funktionskläder och pulsklocka med i packningen. Efter att ha förnedrat sig med vattenlöpning i Fyrisån och Fyrishov var det dags för Lars att börja springa igen. Det var i alla fall vad han trodde.

Den sjunde juli gav jag mig iväg på en efterlängtad tur längs Prins Bertils stig. Som mina vänner vet är jag en benhård motståndare till monarkin, men att bojkotta en av Sveriges trevligaste gång- och löpstigar på grund av dess namn kändes lite överdrivet. Som detta var det första passet på länge bestämde jag mig för att springa utan klocka. Jag vet att jag lätt blir sporrad att öka tempot när kilometertiderna hela tiden piper till. Det här passet skulle vara lugnt.

Av ren fåfänga tog jag på mig finisher-tröjan så att snabbare löpare längs stigen skulle förstå att jag faktiskt kan springa bättre än så här.

När jag kom till Grötvik vände jag om och joggade tillbaka. Vet faktiskt varken hur långt jag sprang eller hur lång tid det tog. Skulle gissa att det blev 9 eller 10 kilometer.

Dagen efter kändes vaden ok, men fram mot kvällen kom den där smärtan tillbaka. Det gör ont i hela vaden, inte bara på "framsidan". Det kan också börja göra ont mitt under en promenad, alltså inte bara när man börja röra sig. Mycket märkligt.

Jag antar att jag har någon sorts skada i den delen av hjärnan som gör det möjligt att dra rimliga slutsatser från egna erfarenheter. Det skulle i så fall förklara varför jag likväl tog med träningskläderna till London. Jag såg framför mig hur jag skulle komma joggande längs Thames (hotellet låg ett kortare stenkast från Thames vid Westminister bridge. Ett helt fantastiskt hotell. Bo där om ni ska till London). Naturligtivs blev det inget av det. Däremot gick vi en hel del, väldigt mycket faktiskt. Barnen protesterade då och då, men lät sig mutas med glass. Jag mutade mig själv med öl. Hur som helst efter fyra dagars gående i London slog plötsligt vadsmärtan till med en sådan intensitet att jag knappt kunde gå.

Med lite knappt två månader kvar till Lidingöloppet känns det så där halvkul. Den alternativa träningen fortsätter med andra ord. Jag kommer, utan att kunna förklara varför, satsa på tung styrketräning för ben och bål + crosstrainer för konditionens skull. Körde ett riktigt tungt pass igår på gymmet igår. Vräkte på så mycket vikter att benmuskelaturen knastrade när jag gjorde mina knäböjningar. Så ska det vara (hoppas jag).

Jag kommer att fortsätta med gymträning och kanske lite vattenlöpning i minst en vecka till. Därefter testar jag med ett försiktigt löppass. Det hade naturligtvis varit väldigt mycket bättre att kunna springa upp och ner i Röbospårets backar, men jag tror ändå att jag kommer att få tillbaka formen ganska snart. Vi får hoppas!