ner i diket

Lars sinne har varit uppfyllt av dystra tankar den senaste tiden. Långpassen går sämre än för två månader sedan. Vänster ben trilskas. Stockholm marathon närmar sig med stormsteg. Om benen inte väldigt snabbt blir ok misstänker Lars att hans måltid för maran (3.40) bara är att glömma. I så fall får höstens lopp (Stockholm halvmarathon, Lidingöloppet och eventuellt Hässelbyloppet) bli fokus för Lars träning. Men nu till vad som faktiskt har hänt och till första person.
Efter att kroppen snabbt hade återhämtat sig efter Premiärmilen gav jag mig ut på Holméns 30k-pass med gott mod. De första 20k fick springas i valfri hastighet, men de sista 10k skulle avverkas på 47 minuter. Det framstod som tufft men inte alls omöjligt.
Redan efter några hundra meter (i 5.25 fart) märkte jag att kroppen var i obalans. Även om det inte gjorde ont i vänster ben, så var det omöjligt att springa harmoniskt. Det blev en sorts haltande stil. Eftersom farten var låg var jag inte så bekymrad. Det går över när kroppen är rejält uppvärmd, tänkte jag.
Femton kilometer senare insåg att det inte hade gått över. Tvärtom. Jag var rejält trött i hela kroppen. Insåg att en sista mil på 47 minuter inte var att tänka på och bestämde mig därefter att dra ner distansen till 27k med förhoppningen att åtminstone kunna hålla rätt fart under 7k. Det gick inte.
Även om jag höjde farten något så blev det inte ett bättre snitt än 5,03 de sista 7 - och då var jag rejält trött i benen när jag stapplade in genom ytterdörren.
Hur kunde det bli så här?
Jag tror att det trasslande vänsterbenet gör att jag spänner en massa muskler på ett sätt som stjäl energi och tröttar ut. Eftersom pulsen under hela passet låg i zon 2 och 3 så verkar ju inte hela kroppen vara ur funktion.

fortsättning följer...