Prins Bertils Stig: kort långpass genom min barndom

Halmstad är nog den enda plats i Sverige som jag kan kalla min hemstad. Inte minst eftersom det är det är den enda platsen där det finns hem och bostäder som jag återvänt - och återvänder - till under hela mitt liv. Ingen annanstans kan jag stanna upp och prata med människor som har känt mig hela livet. Måndagens korta långpass längs Prinsens Bertils stig blev därför också en tur genom minnen från barndom och ungdomsår.

Jag startar vid parkeringen utanför Strandhaga koloniområde, springer några hundra meter längs löparspåret utanför Simstadion och fortsätter sedan på Prinsens minne utmed Västra stranden.

Finge jag en krona för varje varv som min kusin och jag sprungit längs spåret utanför Simstadion hade varit en förmögen man idag. Min kusin var alltid snabbast på korta distanser, men så fort vi började närma oss sträckor om tre kilometer (och där över), så dominerade jag. Även om det var längesedan vi mätte våra krafter så skulle jag tro att det ser likadant ut i idag. När vi inte sprang så spanade vi efter tjejer på just Simstadion eller badade på Västra stranden.

Passet fortsätter i lugn takt längs kustlinjen. Spåret är mycket flackt och jag tänker på hur Daniel om några veckor kommer att spränga fram i motsatt riktning för att "springa skiten" ur sitt resultat från 2008. Jag passerar Grötvik där ett gäng Optimistjollar påminner mig om att jag gick i seglarskola här för länge, längesedan.

När jag närmar mig Tjuvahålan blir banan kuperad. Två ganska krävande backar innan Tylön syns. När jag tittar till höger ser jag Tylösands kyrkas klocktorn. Där gifte sig mina föräldrar en augustidag 1963. Jag springer förbi en liten strandnära skog och minns att jag och min kusin sommaren 1982 sprang på en älg som sedan jagade oss (det är en lång historia).

Nu springer jag alldeles bakom sanddynorna vid Tylösand. Som tonåring gick jag många sommarnätter här. Folköl i handen och håret fullt av Vidal Sassons hårgele. På många sätt var det en svår tid eftersom man behövde bekräftelse varje kväll.

Vid Tylöbäcken svänger stigen upp mot land igen. Jag springer längs bäcken och tänker att det här faktiskt är ganska romantiska omgivningar. Den romantiska känslan försvinner snabbt när "Stigen" passerar Tylösands golfbana. Det finns inget barmhärtigt sätt att säga det. Tyvärr. Majoriteten av alla golfare ser hjälplöst löjliga ut när de med ett tillkämpat leende vankar fram i sina märkeskläder.

Stigen blir smal nu. Jag springer i för mig helt nya marker. Efter några kilometer tar Prins Bertils Stig slut och jag befinner mig på Gamla Tylösandsvägen. När min mamma var lika gammal som vår äldsta son Albert (13 år) cyklade hon omkull på just den här vägen och föll så illa att hon blev inlagd på sjukhus.

Jag passerar Söndrums kyrka. Min kusin och jag konfirmerades där samma år som vi jagades av en älg borta vidTylösand. Nu springer jag utför, förbi "Miniland", ner mot Simstadion. Det blir två varv på spåret (fel håll skulle Ingmarie säga) innan jag lunkar tillbaka till kolonistugan som jag varit i varje år sedan jag föddes.