Det var långt ifrån givet att Lars skulle stå på startlinjen när Premiärmilen idag gick av stapeln. Hela månaden mars hade visat sig vara ett svart hål ur träningssynpunkt, vänsterbenet instabilt och kassa träningspass. Som kvitto på den usla formen drabbades Lars av hög feber och kraftiga kräkanfall under torsdagen. Fredagens väderprognos och utlovade, som grädde på moset, 2+ och snöblandat regn.
Ja, situationen var så allvarlig att Lars kände sig tvingad att skriva om sig själv i tredje person. Men tänkte han ge upp. Giving up? Hell no, hade han sagt om han inte hade vuxit upp i bibelbältet. Men nu hade han vuxit upp i bibelbältet och sa istället: fy sjöven, det här ska vi väl fixa.
Sagt och gjort. Huttrande och sommartidstrött gav sig Lars och Roadrunner-Henrik iväg till Frescati.
Pang! Där gick starten. (och tredjeperson blir förstaperson)
De första två K gick på 9,03 farten kändes bra och jag kunde fortfarande se Roadrunner framför mig. Eftersom jag springer utan glasögon fick jag ta sikte på Roadrunners vita strumpor som studsade fram några hundra meter framför mig.
Tredje fjärde och femte kilometern ligger jag runt 4.30 (vilket var målfarten). Nu letar jag efter en bra rygg och hittar en kvinna som springer för studenternas i rätt fart.
Kilometer sex och sju. Det var väldigt länge sedan jag såg Roadrunners vita strumpor men istället har jag tagit sikte på en man från Uppsala löparklubb. Och visst tar jag mig förbi honom! Kilometertiderna är bättre än under första varvet. Känns som ett gott tecken.
Slutet närmar sig. Sista backen är varken lång eller brant men den känns. Trycker på bra och passerar några löpare till. Nu är det bara 1½ kilometer kvar. Inga uppförsbackar men väl en nedförsbacke. Medlöparna (!) plockar fram sina tjocka pannben och spurtar på och jag passeras av en kvinna och en man som jag passerat tidigare.
Nöjd (typ) med att sista kilometern är den snabbaste springer jag i mål på 44.57. Roadrunner-Henrik väntade i målgången. Trevligt. Under bilfärden till Uppsala analyserades loppet: kallt, kort och snabbt. Men kul var det!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Bra sprunget i kylan och trängseln. Jag tänkte på er alla när jag var ute på en kort återhämtningsjogg efter mitt lördagslångpass!
Ja, det var ändå en kul upplevelse och jag tycker du kan ta åt dig en god del av äran där. Att behövt åka mig ensam till tävlingen hade inte alls varit roligt.
Visst är det kul att skriva om sig själv i trejde person!? :-)
Strongt gjort att tävla trots vinterkräksjuka. Som coach är jag dock aningen bekymrad över ditt omdöme!
/MH
Härligt jobbat i kylan! Känner inte riktigt för att pina mig igenom ett millopp nu, men den 8 maj står jag på startlinjen på Kungsholmen Runt :) Ses vi där?
Skicka en kommentar