Sedan den 24 april, den dagen som jag började springa igen, har jag Lars försiktigt trappat upp passen. De två första har redan rapporterats på denna blogg. Därefter sprang han 16k på tisdagen den 27. Efter två dagars vila blev det 11k med 7 rejäla backar på självaste Valborg. I söndags genomfördes så ett lite längre pass om 19k.
Syftet med söndagens pass var att se hur väl knä- och fotleder skulle hålla för längre distanser på asfalt. Jag var också intresserad av att känna av stunset i vaderna. Under de tidigare återhämtningspassen hade lår och andning varit helt ok men vaderna hade känts lite kraftlösa. Utan stuns.
Jag ställde in Bosse (klockans virtuella motståndare) på 5,30 men insåg snart att det var svårt att hålla en så låg hastighet. Det kändes faktiskt som om jag behövde bromsa flera gånger. Efter 19k var jag superpigg i benen ganska sugen på att lägga till en runda på ca 6k men bestämde mig för att ta det säkra före det osäkra. Efter en uppvärmning på 19k avslutades alltså söndagens pass.
Genast började olika tankar snurra runt. Vad betyder detta? Kan kroppen vara i from till den 5/6? Realistisk måltid?
Idag fick jag ett e-brev på förmiddagen. Inför Kungsholmen runt drog jag och min maratonkollega Markus, Snyggmarkus kallad, ihop ett "lag" på 11 personer från universitetet. Fyra skulle springa halvmaran, resten milen. För tre veckor sedan meddelade en av deltagarna att hon hade blivit sjuk och inte kunde vara med. Idag fick jag och Markus ett e-brev från henne i vilket hon önskade oss alla lycka till. Hon skrev också att hon idag hade lyckades gå 200 meter utan att behöva vila, vilket var en framgång.
Snabbt ändras ibland livet och ångest över kilomtertider ter sig plötsligt futtigt. Det betyder inte att vi ska ha dåligt samvete för att vi (jag) bekymrar oss om små saker utan att vi ska vara tacksamma över att det är små saker som bekymrar oss. Amen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar