träningsförbud

Efter läkarbesök har jag fått träningsförbud "för säkerhets skull". Förhoppningsvis hävs förbudet efter provsvar. Jag är sur som ättika, men lyder. Återkommer.

Blodsmak i munnen

En genomläsning av det föregående blogginlägget kan få många att tro att träningsprogrammet är ganska slappt. Ganska korta pass i tämligen behagligt tempo. Så är det inte. Den här veckan är mer kvalitetsinriktad. Programmet ser ut så här

Måndag: vila

Tisdag: 10 x 1:45 minuter i 90 - 95 % maxpuls, däremellan joggvila till 60 %

Onsdag 55 minuter i 65 - 70 %

Torsdag Vila

Fredag 6 backlöpningar i 85 - 90 %

Lördag 40 minuter i 65 - 70 %

Söndag 100 minuter i 60 - 75 %

Passen där gränsen ligger på 70 och 75 % är nästan plågsamt långsamma. Man håller inte igen, man bromsar. Igår, tisdags, var det andra bullar. Tio intervaller där jag skulle ligga mellan 90 - 95 % av maxfart i 1:45. Jag kan redan nu säga att det inte gick. Efter åtta repetitioner fick jag lägga ner.. Det var också svårt verkligen stanna i 1:45 i rätt zon. Eftersom pulsen skulle ner 110 bpm mellan varje intervall så tog det nästan 1½ minut att komma upp i rätt puls. Jag var rejält trött redan efter 1:30 i zonen.

Kanske blev passet extra jobbigt eftersom jag öste på i ungefär samma tempo under rusningarna (3.30-tempo), vilket gjorde att jag efter ett tag var upp i 95%. Nästa gång ska jag testa att sänka tempot något när jag når den lägre pulsgränsen.

Idag hann jag inte träna och får därför rumstera runt lite veckoschemat. Fredagens pass kommer imorgon, dagens pass på fredag.

För övrigt vill jag ha jullov NU! Den här hösten har varit hemsk. Nu vill jag att det ska bli 2012.

Spring för sjutton gubbar!

Via Facebook blev jag uppmärksammad på en kommande radiodokumentär om Mina utmaningar Daniel. Jag länkade vidare och fick då en välbehövlig puff från Staffan, som på goda grunder påpekade att skrotandet av rymdfärjan i sig inte var ett argument att lägga ner den mest ambitiösa satsningen sedan Apollo-projektet (= min löpning). Alltnog, här sitter jag nu i akt och mening att göra en nära nog historisk uppdatering.

Frågan alla ställer sig är så klart om bloggtystnad är lika med avsaknad av träning. Så är det inte. Men i vanlig ordning har jag redan hunnit byta träningsmodell sedan det senaste inlägget. Som minnesgoda läsare vet brukar jag titt som tätt måste reducera träningen drastiskt på grund av överansträngning. Dessutom - med fyra barn och en underbart vacker fru - har jag känt att jag inte har kunnat träna mer än tre dagar i veckan. Detta har lett till att dessa tre pass måste bli ganska intensiva, vilket har lett till träningsrelaterade skador osv osv...

Hur som helst, i slutet av augusti fick jag via en blogg höra talas om boken Heart Rate Training. Jag är säker på att många av oss läser massor av träningsböcker där det står saker som vi redan vet. Heart Rate Training är också en sådan bok. Man vet egentligen redan allt som står i den. Men boken är skriven på ett sätt som - i alla fall för mig - gör att den faktiskt motiverar till ett förändrat träningsupplägg.

I korthet innehåller bokens program 5 - 6 pass i veckan, men alla - bortsett från långpassen - är förhållandevis korta och inte särskilt ansträngande i jämförelse med mina tre-pass-i-veckan-pass. Förra veckan såg ut så här:

Måndag: 35 minuter i 75 - 80 % av maxpuls

Tisdag: 30 minuter i 65 - 70 % av maxpuls

Onsdag: 45 minuter i 65 - 70 % av maxpuls

Torsdag: vila

Fredag: 40 minuter i 75 - 80 % av maxpuls

Lördag: vila

Söndag: 130 minuter i 60 - 75 % av maxpuls

(upp- och nedjogg ligger utanför tidsangivelsen)

Fördelen är att de flesta passen är så korta att man faktiskt kan klämma in dem i vardagspusslet. Dessutom är ansträngningen sådan att man inte åker träningsskador. Jag vet inte hur länge jag kan följa programmet, men just nu känns det riktigt bra och därför har jag uppdaterat målen för 2012: PB (tävlingsresultat) på samtliga distanser, vilket innebär:

10K: under 44:57 (busenkelt)

Halvamaran under 1:32:45 (troligtvis tufft)

maraton under 3:45:46 (inte alltför svårt)

Lidingöloppet under 2:40:22 (tuffaste utmaningen)

Så då var det allstå dags igen! Den mest ambitiösa satsningen sedan Apollo-projektet. Häng med!

2011 (mellanmjölkens år) och 2012

Ryktet om min bloggdöd är överdriven även om jag måste erkänna att det funnits skäl för "grundad misstanke" (för att citera Högskoleförordningen). Hur som helst, en elak kombination av otäck stress på jobbet, återkommande småförkylningar och belastning även i privatlivet (dock inte i den direkta kärnfamiljen) har dränerat mig på bloggkrafter. Efter att ha tagit del av Lennarts och Staffans erfarenheter från Hässelbyloppet känner jag mig vederkvikt och dristar mig därför till att sammanfatta 2011 och blicka framåt mot 2012.

Mellanmjölk

En snabb sammanfattning av 2011 skulle se ut så här: näst bästa tiden på halvmarathon, näst bästa tiden på marathon och näst bästa tiden på Lidingöloppet. Det skulle kunna vara sammanfattningen av ett ganska ok år om det inte hade varit så att jag hade goda förhoppningar på att faktiskt fixa personbästa på såväl marathon som Lidingö.

Så vad gick fel? Delvis har jag haft otur med förkylningar tätt inpå de viktiga tävlingarna. Men jag har också slarvat genom att titt som tätt ansträngt mig över min förmåga och på så sätt varit tvungen att vila söndersprungna muskler och leder. Det senaste exemplet på ett sådant pass återfinns i det förra inlägget på denna blogg.

2012

För 2012 har jag satt upp följande mål:

1. Ställa upp i följande tävlingar: Premiärmilen, Kungsholmen runt, Stockholm marathon, (kanske Stockholm halvmarathon) och Lidingöloppet.
2. Träna kontinuerligt utan avbrott påtvingade av självåsamkade skador.

Den uppmärksamma läseren noterar att det inte finns några tidsmål. Lite fegt kanske, men 2012 kommer jag satsa på att inte göra några dumheter. För många är detta en självklarhet. För mig är det en utmaning.

Den närmaste tiden tränar jag enligt följande:

tisdagar: Intervall 4 x 4 minuter i 85 % av maxpuls + upp- och nedjogg.

torsdagar: 40 - 50 minuter i medelhårt tempo.

Helger: Cirka två timmar och femton minuter i lugnt tempo.

Back in the saddle. Here we go!

I'm still standing (and running)

Jösses, jag konstaterar att mer än tre veckor har gått sedan jag bloggade sist. En kombination av stress på jobbet, pyssel i samband med att våra två äldsta barn byter skola och inskolning av lilla Ingrid på nytt dagis har helt enkelt inneburit att tid och ork att blogga har försvunnit. Detta betyder inte att jag inte skulle ha haft något att blogga om. Tvärtom. Träningen har trillat på med såväl upp som nedgångar.

Sammanfattning

Sedan det mycket lyckade lång-back-passet i förra inlägget har jag genomfört två långpass: ett på lite drygt 28 km (tempo/puls= 5:21/144), det andra på drygt 25 km (5:39/131). Varför var det andra passet så lugnt undrar ni. Jo, jag sprang med en kompis med en trilskande högervad.

De andra passen har i huvudsak varit kortare men med lite mer ös. När jag gick igenom min träning från sensommaren och hösten 2009 insåg jag nämligen att jag sprang en hel del korta pass i riktigt högt tempo (med mina mått), till exempel 5 km på 18:52. En sådan prestation är inte att tänka på idag (faktum är att jag misstänker att jag måste ha noterat tiden fel, så bra har jag svårt att tro att jag sprang). Hur som helst, jag har bytt ut "sex-mil-i-veckan" mot kortare pass med rejält tryck.

Passsen har legat mellan 7,5 och 10 kilometer med fokus på tempohöjning. Dagens lunchträning får illustrera. Jag höjde tempot var femte minut vilket resulterade i följande kilometertider:

1	00:04:57	1.00	04:57
2	00:04:18	1.00	04:17
3	00:04:10	1.00	04:09
4	00:03:59	1.00	03:59
5	00:03:55	1.00	03:55
6	00:03:49	1.00	03:48
7	00:03:42	1.00	03:41
8	00:03:43	1.00	03:43
9	00:02:05	0.51	04:07

Bortsett från att jag tappade två sekunder mellan sjunde och åttonde kilometern är jag nöjd (jag inledde nedlöppningen under den sista halvkilometern). Jag hoppas att de här passen ska ge mig "spring i benen". På onsdag blir det backträning igen. Till helgen långpass (max 24 km). Och därefter börjar nedtrappningen.

Trycker på i backarna

Förra veckan fick jag ihop drygt 65 km. Den här veckan kommer det bli mindre. I tisdags körde det ihop sig lite på jobbet varför passet fick ställas in. Onsdag till torsdag passade vi på avsluta sommaren genom att åka på en sådan där 22-timmars kryssning med Birka Paradise. Det var första gången och hela familjen var väldigt nöjd. På deck 10 fanns till och med ett joggingspår (193 meter långt), där äldste grabben dunkade in 25 varv.

Väl hemkommen drog jag på mig träningskläderna och gav mig ut på min vanliga lång-back-pass runda. För skojs skull satta jag på Virtual Racer och tävlade mot min tid från 4/8. Glädjande nog slog jag mig själv med exakt sex minuter och 59 sekunder. Sprang genomgående hårdare, framför allt i partierna mellan backarna. Liksom förra veckan tryckte jag på extra under den 19e och 20e kilometern. Även här kunde jag höja ett snäpp: 4:40 respektive 4:32. Jag blev extra glad när jag såg att såväl max- som medelpuls faktiskt låg ett slag under förra veckan pass trots att jag sprungit betydligt snabbare.

I eftermiddag åker familjen och jag till Söderhamn på surströmmingsskiva. Imorgon blir det ännu ett långpass, skulle tro att det hamnar mellan 24 och 27 km.

Vecka 31: 65 kilometer and still going

Jag kan inte säga annat än att formkurvan är på väg uppåt. Åtminstone när det gäller uthållighet. Under tre pass den här veckan har jag skrapat ihop lite drygt 65 km. I tisdags och torsdags blev det någon sorts kombination av långpass och backträning: lite knappt 21 km med 15 riktigt krävande backar. Idag ett klassiskt långpass i pratfart.

För första gången på flera veckor öste regnet ner i Uppsala. Ställa in? No way. Särskilt inte som jag idag, för första gången, skulle springa med en av mina bästa vänner. Vi har känt varandra sedan början av 90-talet och har haft hjälp av varandra i livets upp- och nedgångar, men inte i löpspåret, förrän idag.

Långpass ska springas i pratfart, men det är väldigt sällan som jag har någon att prata med. Idag blev det en väldig massa prat: träning, maraton, forskning, åren som går osv. Efter 18 km drog vi upp tempot under 4 km, även om snacket avtog något så hade vi ändå en del att prata om. Vid 22 km blev det nedjogg den återstående biten fram till huset. Mikas Forerunner visade 23 620 meter. Lagom långt långpass.

Just som vi var redo att gå in i husvärmen övergick nederbörden från regn till ösregn. Antar att det var Guds sätt att tala om för oss dagens träning var avslutad. Det här passet kommer jag minnas.