Sidor

söndag 28 februari 2010

10K på 39:33

OK vi kan börja med att konstatera att det var på ett löpband. Men ändå! Hade jag varit Roadrunner hade jag nog sagt att det var ju ett djävligt bra pass ;-) Men nu är jag uppvuxen i det småländska bibelbältet och skriver istället att jag är mycket nöjd med dagens pass.

Jag har redan tidigare gjort känt att Holméns program - även om det sitt sätt passar mig - är lite tråkigt. Ingen egentlig omväxling. Tre pass i veckan. Spring distansen så fort du kan (= att du inte behöver sänka farten).

Kanske är det därför jag har känt mig lite håglös under de sista passen trots att jag ganska enkelt har fixat de rikttider som programmet anger. Alltnog, idag skulle man springa 10K på 47 minuter. Inte speciellt svårt. En dag på jobbet så att säga. Idag var det emellertid också dags att testa de nya tävlingsskorna. För att ta det säkra före det osäkra begav jag mig till Fyrishovs gym för skoinvigning.

När jag var ombytt och redo kunde jag konstatera att alla banden var upptagna av folk som gick eller sprang mycket långsamt. Och de höll på länge. Är det bara jag som tycker att en lägsta-farts-spärr är mer angelägen än att begränsa maxfarten? Till slut blev i alla fall ett band ledigt.

När jag knappade in värdena fick jag plötsligt en ingivelse; satsa på sub40!

Tänkt och gjort. Jag skruvade upp farten till 3:52 och började kuta. De första två kilometerna gick utan problem. Skorna var härligt lätta. Andning och steg harmoniserade. Lätt som en plätt tänkte jag. Under tredje kilometern var jag redan uppe i den högsta pulszonen. Och halvägs inne i fjärde kilometern tänkte jag att det nog räcker med ett fem-kilometerspass idag.

Mycket riktigt när femte kilometern var avvärkad (ja, värkad!) drog jag ner farten till ett behagligare 4 minuterstempo. Tanken var att ligga där i tre kilometer för att sedan gå upp till 3:50 igen. Jag kände mig stark när tempoökningen kom men fick snällt ge mig efter en sisådär 800 meter och krypa ner till 4-minutersfarten igen. De sista 300 meterna spurtade jag på i 3:45 minutersfart. Sluttiden blev som sagt 39:33.

Vad ska man säga? På ett plan var det ett vansinnespass. Jag sitter nu med en mycket öm vänstervad och kommer troligen inte komma göra bra träningspass på tisdag. Likväl tror jag att det var ett mycket bra pannbenspass. Jag känner mig också motiverad att bli av med några kilo. Det måste vara de där extra fem, sex kilona som gör att jag presterar betydligt sämre på 30k och maraton än på halvmaran.

Slutord. Jag känner att Johan Olsson talade för mig när han efter femmilen sa: de har gått ganska bra.

9 kommentarer:

Staffan sa...

!! Där satt den! Hatten av för det passet!!

Odda sa...

Grattis, härligt jobbat!

Markus sa...

Makalöst bra jobbat! Vore kul att se pulskurvan! Hoppas inte vaden fick för mycket stryk.

Lars sa...

Stort tack för positiva kommentarer! Vänster ben känns ganska slitet, men det är det värt. Idag är det dessutom massage (löneförmån värd guld!), så återhämtningen kommer nog gå bra.

Roadrunner sa...

Jävligt bra pass;-). Bra formbesked. Är det månne harmonikoefficienten som verkat!?

Lars sa...

Roadrunner: antingen harmonikoefficienten eller adrenalinkicken efter att jag retat upp mig på gående/lunkande personer på löpbanden.

Roadrunner sa...

Det är bra att du visar dem var skåpet ska stå.

För övrigt vill jag bara tillägga att stava "jävlar" med ett inledande "d" är lite väl magstarkt till och med för mig:-).

Lars sa...

Roadrunner: ja, jag kände nog själv att "d" var lite väl brutalt. Ska skärpa mig där. Det kan ju faktiskt hända att oskyldiga ungdomar surfar in och läser bloggen.

Björn sa...

Alla andra har prisat prestationen så det avstår jag från. Jag bara instämmer i kravet på en lägstafart på banden. Finns det något mer frustrerande än att stå och vänta medan några håller på och går på banden. För ett par veckar sedan fick jag vänta en kvart medan en äldre dam gick i 0,8 km/h (jag skojar inte, hon gick så långsamt och med 0 graders lutning). Det finns ett skäl till att det heter LÖP-band!