Tråkigt, trist och truligt

Holméns program må vara hårt, enkelt och effektivt. Men tråkigt är det. Och det sliter på kroppen. Det har helt enkelt varit tråkigt att springa några veckor. Inte ens helgens underbara vårvinterväder lyckades skingra min dystra sinnesstämning (trots att jag - enligt mig själv och mina barn - bor i Uppsalas vackrast belägna hus).

Jag försökte få lite inspiration genom att byta ut två löppass mot cykel- och styrketräning. Inte blev jag gladare för det. Idag sprang jag en Staffanmil, ett av mina favoritpass. Gick inget vidare.

Jag antar att det i varje träningssäsong finns perioder där det bara handlar om att bita ihop och överleva.

I brist på engagemang i träningen just nu väljer jag att fundera över hur jag ska lägga upp träningen i augusti och september. Svaret på frågan hänger naturligtvis ihop med om det är viktigast att prestera bra på Stockholm halvmaraton eller Lidingöloppet. Jag tror ändå att halvmaran får styra träningen. I själ och hjärta är jag framför allt en roadrunner. Mil efter mil på asfalt ska det vara. Dessutom är det på halvmaran som attacken på sub 90 ska sättas in. (Jag får ta rygg på Staffan!)

Egentligen anmälde jag mig till Lidingö förra året bara för att kunna säga att Stockhom maraton är tuffare. Nu har jag sagt det, men det var faktiskt himla kul att springa de där 30k upp och ner på stigarna, så jag kommer att göra om det. Men fokus kommer att ligga på sub 90 på halvmaran.