Med försiktiga steg gav sig Lars ut på säsongens första längre tävling. Vid målgången kunde han konstatera att löpningen varit lika precis och jämn som en schweizisk klocka. Vad han inte visste var att loppet skulle utvecklas till en sekundstrid på liv och död.
Egentligen hade jag inte någon större lust att springa Kungsholmen runt. Efter ett träningsuppehåll var ben och leder åter i god form och jag hade föredragit en ett lugnt långpass på lite drygt 30 km istället för en halvmara. Men nu hade jag och Markus dragit ihop ett universitetslag på 10 personer. Det gick inte att hoppa av.
Jag bestämde mig för att – beroende på hur det kändes – lägga mig runt 5 min/km fart. Det dröjde inte länge innan jag kom in i en behaglig lunk runt 4,45. Kilometertiderna är nästan löjligt jämna. Tretton av kilometerna hade tider mellan 4,43 och 4,47. Snabbaste kilometern gick på 4,39, den långsammaste på 4,54.
Väl i mål var jag lite trött men inte alls slutkörd. Kände mig nöjd trots att tiden var 5 minuter sämre än förra året och nästan 10 minuter långsammare än mitt resultat på Stockholm halvmarathon. Ställde mig vid upploppet för att vänta in Markus. Döm om min förvåning när Markus kom vandrande vid sidan av banan. Han hade alltså redan sprungit i mål!
Den minnesgode läsaren vet att Lars tränar av en enda anledning: att kunna kuta 42 195 meter snabbare än Markus, Snyggmarkus kallad. Nu är förvisso en halvmara inte ett maraton, men det skulle ändå kännas fel att komma efter Markus i en tävling. En febril verksamhet satte igång. Vilken tid visade klockarna? Min visade 1:42:14, men Markus klocka hade inte gått igång förrän en bit in i loppet varför tiderna inte kunde jämföras. När kommer resultaten på nätet? Under febrilt öldrickande på Restaurang HiJazz i Uppsala gick vi gång på gång in på hemsidan för att kolla.
Strax efter klockan sju kom svaret. Med halvlångsam 3G-uppkoppling och utan möjlighet att söka i listan scrollade vi oss fram. Först såg vi bruttotiderna som visade att jag var två (2!) sekunder snabbare. Men det är ju som bekant nettotiden som räknas. Det är nu det ofattbara uppenbaras. Vi hade exakt, på sekunden, samma nettotid: 1:42:12! Helt galet.
Lärdomen för mig är att det inte finns några tränings-tävlingar när Markus står på startlinjen. Hädanefter är det full fart och blodsmak i munnen som gäller. Den åttonde maj, 2010, kommer att gå till historien som dagen när Markus nästan vann över Lars.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Riktigt underhållande läsning! Sjukt att ni kom lika, närapå omöjligt att lyckas med det.
Ja, visst är det märkligt. Grattis till din fina tid förresten.
Jag hade ingen aning om kampen er emellan är så infernalisk. Mina egna bekymmer kring amatörmässiga kilometertider känns plötsligt så obetydliga! :-) Tack för den inspiration detta löpartugg har gett fram tills nu, och som det fortsätter att ge.
Helt galet var orden! Samma tid som Lars = nu borde jag lägga ner löparkarriären, närmare än så här kommer jag nog inte.
För att nyansera bilden ytterligare så ska man ha klart för sig att det var en ganska stor skillnad på hur mycket vi ansträngde oss denna dag. När jag låg utslagen i målfållan och var nära att kasta upp så lallade Lars omkring med en banan i handen.
En förbättring av tiden med över 2,5 minuter jämfört med förra årets lopp uppmuntrar dock till ett seriöst försök att klara 4h-gränsen på maran!
Höll lite utkik efter dig men utan resultat, men det är klart, jag var ju så långt före imål, blink blink...
Skämt åsido, det är otroligt kul att träffa sina bloggkollegor "på riktigt" också! Ny chans på maran!
@Hella: En kamp mellan två löpare kan nog inte bli tuffare än den mellan mig och Markus. Så ska det vara. Så har det varit. Så kommer det att förbli.
@Markus: Jag vet att du mörkar formen!
@Staffan: Jag höll utkik efter dig och andra bloggare men såg inte en ända (bortsett från Ellinor som ju inte sprang).
Vi får bestämma blogg-mötesplats på maran.
Varför springer ni så sakta? Kamp i ultrarapid?
@anonym: så jobbar vi. hur jobbar du?
Skicka en kommentar