I lördags värmde solen upp Uppsalaslätten till rekordnivåer (i alla fall i år). Detta förskräckte inte Lars som strax efter 13 sprang i väg i akt och mening att springa 34 km. Redan efter 20 km stod det emellertid klart att Lars hade på tok för lite vatten med sig. Trots att tempot medvetet satts till 5,30 kändes varje steg outhärdligt.
Passet var upplagt enligt ett 28 + 6 system, där huset passerades efter 28k för vätskepåfyllning. Kanske hade jag klarat att springa 6k till i 6min/km. Men det kändes som om skaderisken var för stor. Snopet fick jag alltså avsluta efter 28km och flämtande fylla på med vatten, kolhydrater och protein.
Idag känns kroppen helt ok, vilket får mig att tro (hoppas) att det var värmen och bristen på vatten som gjorde att det gick som det gick. Men... kan man inte springa 34k så kan man inte springa 42k. En handfull kvalitetspass återstår. Vi får se hur det går.
Det känns som jag inför maran får ge mig själv samma råd som den Viktorianska mamman gav till till sin dotter inför bröllopsnatten: Du gör det lilla du kan, men villigt och glatt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
min erfarenhet är att om hemmet råkar passeras när det återstår någon mil av en planerad 35-kilometare, brukar huvudet snabbt komma fram till en 3-4 helt plausibla anledningar att avbryta, och det blir sällan mer sprunget den dagen ;-)
Så sant, och det särskilt när ens fru står i trädgården och dricker en Corona när man kommer stapplande.
Skicka en kommentar