Lars höjer tempot

Nej, det är inte av ren elakhet, spekulation eller retfullhet som Lars tigit som muren under en period. Han har helt enkelt känt sig lite håglös. Oktoberdeppig skulle man kunna säga. Och som lök på laxen tog grillsäsongen plötsligt slut. Dags att ta sig samman, sa Lars till sig själv i söndags, snörade på sig skorna och gav sig ut på ännu ett milpass.

Efter att sprungit flera pass med benhård 5 min/km disciplin var det i söndags dags att höja tempot. Inga intervaller eller tjurrusningar. Kontrollerad tempohöjning för att se vad som händer med muskler, leder och hjärta. Jag var också intresserad av att se hur det skulle kännas att springa med anatomiska inlägg i mina Lunarglide. Ärligt talat har löpkänslan inte varit på topp i de nya skorna. Har flera gånger funderat på att byta tillbaka till mina gamla vattensängsskor.

Glädjande nog kändes skillnaden direkt. Med inläggen fick jag det pronationsstöd jag behöver och fick ett helt nytt flyt i löpsteget.

Efter cirka 500 meter i 4.40-tempo ökade jag farten till strax över 4.30. Efter sex kilometer skruvade jag upp tempot igen och pendlade sedan mellan 4.15 och 4.22 i drygt två kilometer. Därefter sänkte jag tempot till 4.30 tills dess 500 meter återstod. Där och då drog jag igång en kontrollerad spurt som slutade i 3.40-tempo. Sluttiden blev 45.14.

Bortsett från slutspurten höll sig pulsen mellan 160 och 170. Kanske lite väl nära 170, men det kändes aldrig särskilt ansträngt. Med tanke på att jag inte var särskilt trött så är jag nöjd med tiden. Idag känns ben, leder och hinnor helt ok.

Är jag på väg tillbaka?