Nu är det nåt stort på gång, ja, snart ska nånting hända
Ingenting kan ändra det och nu är det för sent att vända
Lika bra att det blir sagt för du har ändå märkt det
Hur som helst så känns det helt okej
Det är nånting som jag vill säga dig
Dag efter dag, gång på gång var jag på väg
Dag efter dag, gång på gång, tog steg för steg
Ja, tänk att tre veckors noggrant planerad återkomst efter drygt två månaders skadeupphåll kan sammanfattas i en schlager från 1982! Löparlivet är för märkligt ändå. Hur som helst, efter dagens pass känner jag mig säker på att kunna genomföra både Stockholm halvmarathon och Lidingöloppet, även om ambitionsnivån för halvmaran knappast kan vara något annat än att genomföra en kul träningstävling. Förra året sprang jag på 1:32:45. Det kommer jag inte göra i år. När det gäller Lidingöloppet så är jag beredd att hosta blod för att ge allt. Tider? Jag avstår från att gissa.
Idag var det dags för en hel Staffanmil, alltså 12 km, alltså 4 x 3 km (utan paus eller vila) med fartökning var tredje kilometer. Som alla vet var det 4.30-Staffan som uppfann det här passet. Jag vet inte om han genomfört mer än en gång, men jag tycker att det är ett behagligt och lagom krävande pass. Perfekt när man inte är i form för hård intervallträning, men ändå vill få lite tryck i steget.
Konkret innebar detta idag att de lugna momenten låg runt 5 min/km och de fyra tuffare i trakterna kring 4.30. Den första tempoökningen låg strax över 4.30, därefter 2 ökningar kring 4.20 och den sista hamnade i trakterna av 4.15.
Jag är särskilt nöjd med pulsen. Under det första två lugna 2 km var pulsen aldrig över 143. Under första tempohöjningen tickade pulsen upp till 154, men efter 400 meter i lugnare tempo var jag nere runt 145 igen. Bra. Efter andra tempohöjningen kom jag aldrig ner under 145 igen, men jag är ändå nöjd. Tänk nu om jag nu kunde tappa några av all de extrakilon jag dragit på mig under sommaren.
Vad mer att berätta? Jo, under andra tempohöjningen ringer mobilen. I full fart fibblar jag fram den. Äldste sonen (12 år) ringer. Svarar samtidigt som jag gör allt för att hålla farten uppe. "Jag hittar inte controllen till X-boxen", hör jag i luren. Va!? Fattar han inte att pappas något försenade 40-årskris är viktigare än hans TV-spel. vart är vi på väg ;-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jodå, visst har jag sprungit det mer än än gång men nu var det ett bra tag sedan, får bli ändring på det!!
Och visst är det ett ofog att blir störd av mobilen under löprundorna!
@ Staffan: Ja, det vore väl synd att uppfinna ett pass och sedan inte genomföra någorlunda regelbundet.
Snyggt jobbat Lars! Och vilken poesi!
Jag blir ju lätt skitnödig av detta och inser också att du kommer att krossa mig. Jag är fortfarande på den nivån där jag tycker att 5 min/km är ganska jobbigt :)
Den som lever får se vad som egentligen händer den 25 sept. Jag har en del mentala monster att övervinna från förra året.
Jag har lite läsning till dig i bloggen. Sätt inte i halsen bara... Haha..
Planerar själv att köra staffanmiler (-ar?) under hösten istället för tuffa intervaller som jag annars är så svag för.
Har inte bestämt hur jag ska följa Lars-Mia-drabbningen under Lidingöloppet än: på plats eller från datorn hemma (med koll på varje femkilometersetapp!). Lutar åt det senare, även om det förstås vore obetalbart att få stå i abborrbacken och få se era och alla andras plågade ansikten.
@Roadrunner: naturligtvis ska du ta dig till Lidingö. Jag tror som sagt att det kan bli en hel del obetalbara scener.
Skicka en kommentar