Sidor

måndag 13 september 2010

Stockholm halvmarathon: ett lopp att glömma.

Det är ju ganska lätt att i förväg säga att ett lopp bara ska vara ett träningspass, att man ska ta det lugnt och inte snegla på klockan. När startskottet väl ljudit är det inte lika lätt att leva upp till träningsambitionerna. Taktiken var hur som helst öppna i 4.30-tempo och sedan sänka när det började bli ansträngande. Senare preciserade jag begreppet ansträngande till löpning i pulszon 4.

När jag stod på startlinjen var jag av olika orsaker skitförbannad, vilket ju inte är det bästa sättet att börja ett lopp.

Någon kilometer låg jag på 4.17, men annars höll jag tempot ganska väl fram till slutet på sjunde kilometern där sista backen innan det långa flacka partiet dyker upp. Pulsen drog iväg och jag sänkte farten. Sedan fick jag steg för steg sänka farten för att hålla mig i zonen. Direkt efter Riksdagshuset gled en löpare som såg ut som Miranda förbi mig. Faktum är att jag inte tror att jag sprang förbi en enda löpare efter det. Däremot var det många som sprang förbi mig. Som långsamast gick de i två sista backarna på Söder.

Jag förde hela tiden en diskussion med mig själv om jag skulle öka eller rulla på enligt planen. Jag bestämde mig några gånger för att inte öka. Tror faktiskt att det var rätt tänkt, men...

Väl i mål kände jag mig lite småtrött, fortfarande förbannad, men också lite förbryllad. Jag hade fullt min plan. Och det var bra. Men i ärlighetens namn jag räknat med att kunna springa i 4,30-tempo i 10 - 12 kilometer innan det skulle bli dags att sänka farten. Jag trodde också att jag inte skulle behöva sänka tempot lika mycket som jag sedan skulle bli tvungen att göra för att hålla mig i zonen. Lite förkyld kanske? Man kan ju hoppas.

Efter loppet träffade jag Miranda som faktiskt var Miranda. Kul.

13 kommentarer:

Mia sa...

Ah Miranda! :) Hon hittade mig gråtandes efter Sthlm marathon. Det tyckte jag var lite pinsamt. Not so cool...

Alltså för mig är det där ett snabbt lopp. Jag har persat på Varvet på 1.40, men det var tider det... Tror inte jag i närheten av det nu. Känns det som i kropp och knopp.

Glöm och gå vidare. Snart blir det lite backigare = roligare!

Magnus sa...

Jomenvisstserru! Snygg halvmara i mina ögon, men måhända är det en smula :-) subjektivt...

Miranda sa...

Kul att se dig också :) frågan är om jag verkligen gled förbi, jag kände mig mest som ett segt lok i lördags haha.

Anonym sa...

Noterar att din tid från förra året var fyra sekunder snabbare än mitt race i år. FYRA sekunder... :-)

Det går upp och ner, snart är du tillbaka i toppform!

Lars sa...

@Mia: Ja, det är kanske så att Miranda dyker upp och tröstar när man inte har presterat på topp (men din mara fick väl iofs netyget MVG).
Du har rätt, nu är det roliga backar som gäller!
@magnus: Jag är som sagt både nöjd och lite missnöjd. Det var trist att jag va tvungen att sänka farten så mycket för att få ner pulsen.
@Miranda: från min synvinkel flöt du förbi på lätta ben.
@Hempa: Fyra sekunder! Det är på marginalen som det blir intressant. Grymt bra lopp du genomförde. Om jag öst på loppet igenom så hade kanske landat på 1.36 - 1.37. Man får hoppas att formen kommer tillbaka snart.

Mia sa...

Jo, min mara fick i alla fall VG, men nu var det ju inte därför jag grät...och så lämnar vi ämnet illa kvickt...

God morgon förresten! Jag vill gärna att du kikar in hos mig och tittar vad den här hurtbullen har gjort så här på morgonkvisten ;) Det känns lite bättre idag. Mer hoppfullt inför Lidingö. Det behövs så lite...

Roadrunner sa...

Oavsett hur nöjd eller missnöjd du är så åtnjuter du (och alla andra halvmaralöpare) min beundran. Jag börjar känna mig löpbar och kanske ger mig iväg ut på torsdag. Hur långt jag kommer att orka vågar jag inte tänka på men en halvmaradistans är inte att tänka på över huvud taget. Jag kommer att känna mig nöjd om jag orkar hasa mig runt en mil.

Mia sa...

SV: dagen var konstig på ett positivt sätt :) nu sitter jag här och väntar på en drös besked...

förresten, har du fått startbeviset?

Mia sa...

SV: Det är ingen som vet vad som hände förra året. Inte jag heller. Det kändes bra och hoppfullt innan. Jag var glad och peppad. Så PANG! Redan vid 5 km tog det tvärstopp i benen, trots att jag gått ut ganska lugnt. Sen blev det bara värre och slutade med frossa och nästan minnesförlust. Jag kommer inte ihåg en meter av de sista 15 km... Vet inte om jag sprang eller gick. Jätteläskigt, men nu glömmer vi detta! Tack på förhand :)

Staffan sa...

Det var väl inte så illa ändå, under fem-tempo i 21,1km? Hur många fyrabarnspappor fixar det tror du? Mindre än 3% är min gissning på ett ungefär!

Revanschlusten kommer få dig att flyga över de där små kullarna på Lidingö nu!

Anonym sa...

Hoho, hur går träningen? Hoppas du lagt SH bakom dig och är tokladdad inför LL!

Mia sa...

Här är det tyst så tyst... Hur går det med uppladdningen?

Mia sa...

Inga psykningar biter på mitt leende ändå :) Ska bli kul att höra vad du har haft för dig i löparskorna...