Tanken var att låta tempot pendla kring 5.30 fram till Storvretarondellen (ca 11 kilometer) för att därefter öka till 4.50 under 5 kilometer och sedan avsluta i lugnt tempo. Nu visade klockan att första kilometern gick på 5.18 och nummer två på 5.05. Jag sprang alltså för fort. Sänkte men kom egentligen aldrig över 5.20. Eftersom såväl ben som hjärta kändes helt ok så fortsatte jag i det tempot.
Vid pass 9 kilometer passerade jag en otäck olycka. Polis och brandkår. Ambulanshelikopter som flög iväg. En påminnelse om att vi faktiskt aldrig vet vad som väntar oss.
Väl framme vid rondellen var motvinden skarp. Och det var nu jag skulle öka farten. Kroppen reagerade med ett visst motstånd men gav snart med sig. Tror att motståndet beror på att jag varit väldigt försiktig under de tre senaste långpassen. Men tempot ökade och snart nog låg jag stabilt under 5 minuter.
Med höks vaksamhet tolkade jag kroppens alla signaler. Är något fel? Hur känns ljumsken? Pulsen? Men det var grönt ljus överallt. Efter 25 minuter började klockan pipa och det var dags att varva ned. De sista två kilometerna höll jag 5.21 - och det kändes väldigt lugnt.
Jag är nöjd. Känner att jag är tillbaka. Nu väntar tre veckor med allt tuffare pass. Räknar med tre ordentliga träningar varje vecka:
- ett intervallpass
- ett tempopass
- ett långpass ( 28 km, 32 km och 35 km)
Ska också försöka få in minst ett pass med alternativträning varje vecka. Nu kör vi på. I-m happy.
4 kommentarer:
Vad härligt! Nu är du på G! Och visst var vinden tuff. I alla fall framifrån. ;-)
Tack Ingmarie! Ja, nu känns det som om jag är på gång. Och man kan ju inte ha kall motvind hela tiden. Nu blir det förhoppningsvis bara bättre och bättre.
Det här låter kanon! Tre veckor med hårdare pass ska bli riktigt intressant att följa.
Hoppas att det går bra nu. Det borde göra det fördu har skött upptrappningen så bra.
Lycka till!
Tack Lennart! Nu får vi se vad som händer. Jag tror att det kommer att gå vägen, kroppen känns inte det minsta sliten.
Skicka en kommentar