Lidingöträning utanför Vaxholm

Traditionsenligt begav sig Lars med familj till sina svärföräldrar i Vaxholm för att genomföra en traditionstyngd uppgift tillsammans med svärfar: bära och släpa båten (en ganska stor plasteka) från en skogsdunge ner till havet, ro till bryggan och sedan släpa en synnerligen tung utombordare från huset till båten. Det kan låta lätt men det kräver sin man, följaktligen är det också ett årligt återkommande tillfälle till bonding mellan svärson och svärfar.

Men det skulle springas också. Nitton kilometer tävlingsfart för att vara exakt. Jag tänkte först springa längs Vaxholmsvägen mot Arninge i drygt nio kilometer och sedan vända. Nej, sa svärmor, det är för farligt. Istället skickades jag iväg till Bogesundslandet med en kart. Min Polar 400 låg kvarglömd i Uppsala. Så jag skulle få springa på känsla.

Jag parkerade vid slottet och gav mig iväg. Oranga markeringar skulle jag följa. De första kilometerna lyste markeringarna tätt och stigarna var fina. Plötsligt fanns det inga markeringar alls och stigarna var obefintliga. Sedan dök det upp vita markeringar. I brist på annat började jag följa dem. Kuperingen liknade nu sträckan 15 - 20 km på Lidingöloppet. ni förstår.

Plötsligt var jag nere på en bred och fin stig igen och visst, där var också de oranga markeringarna. Och sedan var de borta igen. Sprang några km längs en landsväg. Sedan stigar igen. Till slut dök det upp en skylt med en pil: Slottet 2,8 km. Jag följde skylten och var snart tillbaka vid bilen. Lite knappt 95 minuter hade jag knatat på.

Inte blev det tävlingsfart. Nog var jag stundtals lite bekymrad över att inte veta var jag var. Men det var ändå kul att springa så att säga "kravfritt" .

Imorgon fortsätter vi till Mälarhöjden. Hempas running-land.

Passar på att gratulera min farbror som 74 år gammal håller löpträningen vid liv. Grattis!