Sidor

söndag 29 maj 2011

Stockholm marathon 2011: allt du velat veta men inte vågat fråga.

Den sista milen på maran är fruktad. Benen är trötta och andningen tung, men det återstår ändå 10 långa kilometer. Och under de kilometerna återfinns Västerbron, Torsgatan och Odengatan. För mig började sista milen efter ca 22 kilometer. De sista 20 K var alltså på många sätt en ren plåga, men vi börjar från början.

Vaknade och stressade på cykel de sex kilometerna ner till centralstationen. Naturligtvis var det motvind. När jag väl kom fram till Östermalms IP var det bara att snabbt byta om, klara av toaletten och sedan pinna iväg till startfållan. Väl framme var det så fullt att jag inte ens kom in i själva fållan. Någonstans långt där framme såg jag 3:45- och 3:30-ballongerna. Snart springer jag förbi er, tänkte jag.

Pang! Det är trångt i startgrupp D. Varför är jag inte i startgrupp C, som förra året, tänker jag. Efter ett tag kommer jag in i ett ok tempo och bestämmer mig för att inte försöka stressa förbi långsammare löpare. Tio minuter senare ropar jag ”Håll till höger” och svär tyst för mig själv över alla slöfockar som springer i bredd.

De första 5K går på 25:48, nästa 5 på 25:40 och 10 till 15 går på 25:06. När jag passerar halvmaran på 1:48:19, så inser jag att 3:30 inte är att tänka på, men 3:40, kändes kassaskåpssäkert.

Det är då det händer. Vänster ben börjar vika sig. Det är som om benet inte orkar hålla emot vid nedsättningen. Det är tillfälligt tänker jag. Men det är det inte. Jag måste spänna hela vänsterbenet vid varje nedsättning för att inte säcka falla framåt.

Nu börjar de som jag skrek ”håll åt höger” åt tidigare så sakteliga glida förbi mig. Kilometertiderna stiger sakta men säkert. Ute på Strandvägen inser jag att det är kört och funderar på att bryta. Som tur var stod supporterklubben (Markus, Helena och Ola) och hejade vid Dramaten. Bestämde mig för att bita ihop och fortsatte.

De återstående 14K funderade jag på att bryta flera gånger, men pinnade på ändå. Efter Västerbron spred sig den otäcka känslan i vänsterbenet till höger höft/sätesmuskulatur. Vet inte om det hänger ihop.

Klarar jag fyra timmar? Vid 40K tittar jag på klockan för första gången på länge: 3:40. Inser att jag om jag inte deppar ihop helt så fixar jag skamgränsen. Fortsätter lugnt och stilla, hade inte mycket till val. Inne på stadion bjuder jag på en spurt de sista 150 meterna. Mitt tredje maraton slutar på 3:53:35. Det är åtta minuter sämre än 2010, men 3 minuter snabbare än 2009.

16 kommentarer:

Lennart sa...

Vad var det som hände med benen? Var det trötthet eller skada?

Imponerande att du kämpade dig igenom maran trots problemen och du.... Tiden kanske inte var sub 3:30 men det är ändå en väldigt bra tid!!

Visa mig den som gör 3:53 med de problemen du har haft under våren och med de problemen du hade under maran.

Bara och ta nya tag för det kommer nya lopp och det finns mycket löpning i dig!

Hoppas på att få träffa dig vid senare lopp.

MVH

Hella sa...

Supporterklubben noterade din plågade min strax innan 30 km. Att du fortsatte hela vägen är sjukt starkt, tycker jag. Är oerhört imponerad av ditt fightingpsyke.

Sedan, att du knappt mäktade med ölen, är förlåtet :-)

Bra kämpat Lars.

Roadrunner sa...

Som jag skrev i din facebook-logg höll jag koll på dina 5-km-passeringar på nätet (+fem andra bekanta). Jag vet ju att du är en rutinerad långdistanslöpare och anade därför oråd när jag såg hur kilometertiderna rasade efter halva maran. Hade svårt att tänka mig att du gått ut för hårt och sprang in i väggen redan efter halva sträckan. Om du fortsatte tack vare ett tjockt pannben eller av dumdristighet lär visa sig den närmaste framtiden;). Bra löpt i alla fall!

Olov sa...

Hej
Tråkigt att det blev så, vad var det som hände med benet egentligen? Oroligt starkt att du ändå fullföljde loppet.

Petra Månström sa...

Jag undrar också vad som hände med benet? Jag tycker det var starkt av dig att bita ihop och fullfölja loppet! Revansch på Lidingöloppet eller Frankfurt i höst? Med tillhörande pitstop + toscasnurra?

Mathias sa...

Ja, jag är ju rätt ny som följare av din blogg så jag vet inte så mycket om dina tidigare meriter. Men att du verkar ha ett startk psyke och vilja att genomföra är helt klart. Starkt jobbat. Ta hand om benet nu.

Lars sa...

Tack för alla uppmuntrande kommentarer!

Ja, vad hände med benet egentligen? Jag rapporterade samma känsla från Kungsholmen runt (se tredje stycket):

http://hagborg.blogspot.com/2011/05/kungsholmen-runt-2011.html

Onsdagen 11/5 känns vänster ben också konstigt (se inlägg).

Jag får helt enkelt grunna på vad den bakomliggande orsaken är. Att det fick så trista konsekvenser på maran beror (tror jag)att jag höll för högt tempo de första 15K.

Thjomas sa...

Vi stod vid Odengatan/Tulegatan som vanligt men såg dig inte passera. Höll extra utkik när 3.30-flaggorna passerade, men...
Strongt att kämpa i 20 km!
Thomas o Annika

Ingmarie sa...

Härligt! Bra jobbat! Stort grattis!

anneliten sa...

Nämen! Vad underligt med benet! Och vad starkt att ta sig igenom ändå! En riktig mara alltså.

RosaMilton sa...

Bra jobbat, trots motgångar. Ben som viker sig brukar kunna vara ryggproblem, nerv i kläm. En bra kiropraktor är guld värd!

Lars sa...

Ingemarie, Anneliten och Rosamilton: tack för kommentarer och uppmuntran. Idag på morgonen sprang jag på en gammal löparräv (tränar 12 mil i veckan) som genast ställde diagnosen "surknä". Vet inte riktigt hur jag ska tolka det, men det låter ju inget vidare. Rosamilton föreslår att lösningen kan finnas i ryggen. Det tipset ska jag definitivt följa upp eftersom jag faktiskt har haft ont i ryggen till och från under senvåren.

Staffan sa...

Väl kämpat och hoppas du hittar på orsaken men jag sätter nog också en slant på att det kan sitta i ryggen.

Synd också att du inte verkar ha fått informationen om bloggträffen. Vore roligt om vi kunde ses mera vid något lopp!

Anonym sa...

Sicken grym fighter du är Lars!! Att ens komma på tanken att fullfölja med ett ben som viker sig är ju helt galet.

Synd att vi inte hann ses, nästa gång får vi spika tid och plats och tapetsera i bloggarna en tid innan loppet.

Anonym sa...

Och jag glömde,

Grattis på födelsedagen!! :-)

Lars sa...

Staffan: ju mer jag tänker på det känns det logiskt att ryggen nog kan vara roten till det onda. Hade nog fixat 3:40 (men knappast bättre) om jag sluppit stolpa fram de sista två milen.

Hempa: Kände mig lite som en fighter när det var som värst. "Am I a quitter? Hell no!".

Egentligen var det nog bra att jag missade att det var en bloggträff. Var ju så sent ute att jag ändå inte hade hunnit vara med. Hade bara blivit frustrerad.

När är förresten nästa lopp?