Igår, lördag, hade vi kräftskiva på här hemma på bron. Öl, snaps och döda röda floddjur som i snabb takt försvann från uppläggningsfaten. Trots att timmen var sen var det tryckande varmt. Skönt tyckte vi i takt med Canned Heat och Leonard Cohen. Inte visste vi att en folkfest som jag deltagit i många gånger, Midnattsloppet, samtidigt skulle bli en tragedi. Två döda.
Det är med en klump i magen som jag ger mig ut på det första långpasset efter Stockholm marathon. Det är min 19 km runda som inleds med en fyra km lång raksträcka norrut på gamla E4an. I motvind. Därefter drygt fem km i nordost. Också motvind. Den behagligt svala temperaturen på förmiddagen ersattes samtidigt med allt mer sol.
Efter min träningsskada i sommar har jag bestämt mig för att vara försiktig under såväl tempo- som långpass. Konkret innebär försiktig under långpassen att jag ska hålla mig i pulszon 3, alltså inte gå över 146 i puls.
Det gick väl ganska ok åtminstone de första 16 km. Pulsen hoppade över den magiska gränsen i uppförsbackar, men det känns ok. Men de sista 3 km blev det nästan komiskt var tvungen att gå ner till 5.50 och ibland över 6 minuter för att hålla pulsen i schack.
Efter passet kände jag mig helt ok i kroppen, men var missnöjd över att kroppen inte tålde 5.30 fart i pulszon 3. Antar att jag fortfarande är på väg tillbaka efter skadan så att säga.
Passet i sammanfattning:
Sträcka: 19,3 km
Medelhast:5.36 min/km
Medelpuls: 145
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Kul och se att vaden håller.
Det där med midnattsloppet var lite obehagligt. Jag var ute och körde 24 km långpass samma dag här i Stockholm. Värmen och luftfuktigheten tog ordentligt. Det kan jag skriva under på.
Ja, vaden verkar hålla. Behandlade den med DSMO (Dimethyl Sulfoxid) en vecka. Gjorde susen.
Fint pass. Och skapligt långt. Ett sådant som jag längtar efter. Nu när jag inte har semester längre tror jag att jag kommer att få mer tid över :)
Jag har förresten lagt korten på bordet igen...
Skicka en kommentar