Staffanmil istället för pizza

Igår skulle Anna ut och öla efter jobbet, så jag fick genomföra min löpning under lunchrasten (+ en friskvårdstimme). Det blev en Staffanmil vilket betyder att man gör en tempoökning var tredje kilometer. I vanliga fall brukar de långsamma kilometerna gå i 5-minutersfart medan de snabba löps i 4.15 tempo. Men eftersom jag fortfarande inte känner mig helt säker på höger vad så bestämde jag mig för att inte springa snabbare än 4.30. Jag höll också ett öka på min pulsklocka för att se till att pulsen inte blev högre än 165 bpm (gränsen för pulszon 5 för mig).

De första två kilometerna tickade på utan problem. Pulsen låg som högst på behagliga 143 bpm. Under tredje kilometern steg pulsen till 157 bpm. När jag sedan sprang långsammare igen sjunk pulsen något men gick aldrig under 150. Lite märkligt tycker jag. När jag kör intervaller på cykel och crosstrainer så sjunker pulsen ner under 150 väldigt snabbt. Vem vet, kanske är 4.57 (medelhastigheten under de långsamma kilometerna) lite för snabbt för att pulsen ska gå ner ordentligt.

Hur som helst, fokus låg ju på vaden och inte på pulsen. När kommer hugget i den inre muskulaturen? Aldrig skulle det visa sig. Visst kändes vaden lite konstig, men det gjorde inte ont och jag kunde hålla ett normalt löpsteg.

Efter passet såg jag till att stretcha ordentligt. Inre och yttre vader, hamstrings, lårens framsidor och sätesmuskulaturen alla blev de rejält uttänjda. Senare på kvällen kändes höger vad stel igen, så det fick bli en stretch till. Idag känns benen helt ok. Jag är på gång.

Idag blir det ett gympass till 30 minuter i cross trainer (lågintensiv träning högst 143 i puls) och lite styrketräning. Lördag är vilodag och på söndag är det dags för ett långpass. Har inte bestämt mig för hur långt det ska bli.

Förresten, enligt min pulsklocka (Polar RS 400)hade passet löpindex 58, vilket betyder att man borde klara ett maratonlopp på 3.16. Dream on, monkey boy...