35K avslutade en tuff träningsvecka

Idag avslutades en sekvens om tre veckor med stegrad träning. I tisdags tempolöpning på lite drygt 15K, i torsdags blev det intervall-träning (sammanlagt 12,8K) och idag alltså 35K. Faktum är att det är vårens längsta träningspass för mig. Med lugn fart och soligt väder blev passet en njutning, åtminstone tills dess det var dags att ta av sig skorna...

Bloggens trogna läsare minns att jag fick avbryta förra helgens 32K-pass efter halva sträckan eftersom elakt skoskav slagit ut höger fot. Efter sorgfällig behandling kunde veckans två kvalitetspass genomföras utan större problem. Jag var därför inte särskilt bekymrad över foten när jag gav mig iväg. Funderade mest på hur jag skulle lägga upp påfyllning av dryck under resans gång.

Redan efter några 100 meter kände jag att det var min dag. Det är inte ovanligt att jag behöver några kilometer innan kroppen känns ok, men nu satt allt som det skulle från steg ett.

Kilometertiderna tickade in planenligt: 5:37, 5:32, 5:33, 5:35 etc... ja, som ni ser var tanken att" hovra" kring 5:30 (klockan var programmerad att ilsket pipa om jag sprang långsammare än 5:45 eller snabbare än 5:20). Det var överhuvud taget inga problem att hålla sig inom det spannet.

Någonstans kring 12K börjar det göra ont i höger häl igen. En distinkt smärta som höll i sig till 17K för att sedan klinga av. Runt 22K började bristen på vätska göra sig gällande vilket syntes på pulsen som parkerade mellan 145 och 150. Vid 27K passerade jag vår brevlåda, bytte ut de totalt tomma flaskorna mot fulla och pinnade iväg för att få ihop 8K till.

De sista kilometerna sprangs i huvudsak i Röbo-området, som naturligtvis var fullt av människor som promenerade eller joggade. Jag fick en känsla av att en hel del av dem stirrade skumt på mig, vilket skulle få sin förklaring. Alltnog, glad i sinnet och långt ifrån slutkörd sprang jag upp till mitt hem. Fru Hagborg och lilla Ingrid lekte på gården och gav mig också en mysko blick. När jag gick in för att hämta vatten förstod jag varför.

Värmen i kombination med en viss vind måste ha lett till att vätskan i svetten hela tiden 'båstes bort, samtidigt som salterna i svetten var kvar. Resultatet blev att jag såg ut som en saltstod.

Nu skulle skorna tas av. Jag ser genast att det finns en sorts röd sörja kring hälkappan på höger sko. När skon väl är av märker jag hur strumpan är indränkt i blod och sitter fast i hälen. Fram med saxen. Min behandling av hälen bestod i huvudsak av att klä in den med lera Compeed-plåster. Nu stirrade jag på en obehaglig sörja av plåster, blåsor, sår och blod. Så gott som möjligt tog jag bort plåstren, men efter ett tag var det omöjligt för mig att avgöra vad som var plåster och blåsor. Min fru vägrade först att "titta närmare" på eländet men genomförde sedan okulär och taktil besiktning.

Jag undrar hur detta kan hända. Jag springer alltså i samma skor som jag gjort sedan i höstas (Asics Kayano). Har aldrig haft problem och nu plötsligt så får jag blodiga skavsår. Helt sjukt. Som tur är väntar en lugn vecka (10K + 10K + 19K) med distanser som jag genomföra med mina Nike (lunarglide) skor.

Skoskavet är för mig helt obegripligt men här kommer ett i alla fall lyckat pass i siffror:

Distans 35,4

Puls 143/161

Tempo 5:38/5:13

Löpindex 65