Sidor

lördag 9 april 2011

Alla pass blir inte lyckade

Sedan den sjätte mars har i stort sett varje pass varit lyckat. Idag var det dags för det första misslyckade passet.

Jag planerar alltid in långpassen (idag 32 km, två varv på en 16 km-bana) på söndagar, men eftersom resten av familjen var borta idag bestämde jag mig för springa idag. Kände mig lite osäker om benen skulle vara i form med tanke på torsdagens ganska tuffa intervallträning. Det visade sig att benen var helt ok.

Vinden skulle bli ett större problem. Jag är allvarligt talat trött på allt blåsande. Idag - jag skojar inte - höll jag på att blåsa av vägen under passet. Hur det var att springa i motvind ska vi inte tala om.

Vinden var jobbig, men något annat var jobbigare: höger fot. Redan efter några kilometer började kännas knepigt i höger fot. Svårt att beskriva att känslan, men det gjorde lite ont i hälen samtidigt som muskeln på framsidan av skenbenet kändes ansträngd.

Jag pinnade likväl på och de första tolv kilometerna landade kilometerna tiderna mellan 5.15 och 5.24. Egentligen lite väl snabbt för 32 kilometerspass.

Någonstans där, vid 12 kilometer, insåg att jag inte genomfört några backpass ännu. Röborundan låg inte långt bort och jag bestämde mig för att göra en avstickare och fixa några backar innan det var dags för varv 2.

Det blev fem rejäla backar. Det kändes i benen att de inte var vana vid tuffa backar. Nu började det också göra rejält ont i höger häl. Som tur var var jag nära slutpunkten för första varvet, alltså vårt hus. Jag tog av mig skon och mycket riktigt hade strumpan skavts sönder och ett fult sår tittade fram. Därmed var passet slut.

Sammanfattningsvis blev det så här:
Distans: 16 km
Tempo medel/max 5:26/4:50
Puls medel/max 141/163

Lite snopet, men jag har lärt mig att inte pressa på när en skada börjar göra sig gällande. Nu tar vi nya tag igen.

6 kommentarer:

Ingmarie sa...

Aj aj! Ta hand om såret så det inte lir något skit i det! Jag har haft en liten skitblåsa som resulterade i allvarlig blodförgifning! (jag vill inte skrämmas, bara att du ska vara rädd om dig. :-) )

anneliten sa...

När jag började läsa tänkte jag att precis så var det ju för mig. Att välja lördag istället för söndag eftersom familjen ändå var ute på vift. Att förbanna blåsten. Att få för mig att springa upp till toppen av flottsbro skidbacke. Att bryta lite för tidigt. Jag gjorde visserligen 27.5 av mina planerade 28. Men någon blåsa fick jag inte... Tur att det inte var värre!

Mia sa...

Ach, det är sånt som händer ibland. Man får rannsaka sig själv. 16K är ju liksom långt det också.

Uppsala ligger bra till igen i tävlingen mot Göteborg. Startade veckan här med lite fin morgonlöpning! :)

Mia sa...

...och jag hoppas såklart att den där högerfoten skärper till sig!

Lars sa...

@Ingmarie: Vill inte skrämmas? Man blir ju livrädd! Skämt å sido så är väldigt glad över att jag stannade och kollade foten vid 16 km. Nu ser den ändå ok ut. Det hade den inte gjort efter ytterligare 16 K.
@ Annaliten: Vad kan man säga? Parallella löparliv. Nu väntar jag på att det ska dyka upp ett meddelande om att jag ska springa NY marathon.
@Mia: Jag ser nog hur du glatt beräknar segermarginalen. Och nej, 16 K är inte liksom långt. Funderar på att liksom du börja köra morgonpass också. Den enda nackdelen är ju bara att de måste springas just på morgonen.

Björn sa...

Vill bara instämma i förhoppningen att blåsten ska avta. Hopplöst att kämpa sig fram i motvindsbyarna ibland den senaste tiden